Foto: Fotolia.
Krönika: Turismens dilemma
Vagabonds krönikör Karin Wallén om det dåliga samvetet som kommer med att vara turist. Och att vilja ha kakan kvar och samtidigt inte kunna undgå att äta den.
Stormwatching, sa han och myste. Det var grejen på vintern, när havsvindarna brusade upp och gjorde all annan turism så gott som omöjlig. Hotellet, som var av det lyxigare slaget, låg längst ut på en udde på Vancouver Islands västkust. Där skulle vi alltså kunna sitta och avnjuta en whisky eller en varm kopp choklad, medan naturens krafter skulle riva i den stadiga byggnaden. Vi skulle vara i säkerhet. Och vad är väl mysigare än att vara inomhus, när det är överjävligt utomhus?
Så här efteråt kan jag inte låta bli att tänka att det kanske var framtidens äventyrsturism vi fick en glimt av, när den trevlige hotellchefen visade oss runt på The Wickaninnish Inn. Allt som behövs är ett rejält hus (ett riktigt rejält alltså), med ett smakfullt inre, stora fönster och gott om första klassens proviant.
Sedan kan Irma, Harvey, Katrina och Gudrun stå för underhållningen.�
Man kanske inte ska skämta om äventyrsväder som i själva verket skövlar liv, egendom och natur – men håll med om att det var ett tag sedan vi pratade om elefanten i rummet. Ni vet, det där som är turismens dilemma: Att vilja ha kakan kvar och samtidigt inte kunna undgå att äta den. Turismen sägs stå för 5 procent av jordens koldioxidutsläpp, och det låter ju nästan försvinnande lite. Men det finns olika sätt att räkna, och med flyget är det komplicerat.
Att det går på fossila bränslen är en sak, men att sväva i det blå har också en ytterligare effekt: Kväveoxider och vattenånga som släpps ut på hög höjd gör att flygets klimatpåverkan fördubblas. I väntan på billigare biobränsle och flygande Teslor (det lär dröja), är vi onekligen en del av det eviga dilemmat.
FN:s generalförsamling utsåg 2017 till “International Year of Sustainable Tourism for Development”. En ganska omständlig titel – men den där slutklämmen om utveckling blir ändå ett slags tröst. Den tidigare generalsekreteraren Ban KiMoon förklarade det så här: “Som en av världens ledande sektorer för sysselsättning, skapar turismen viktiga möjligheter till försörjning, bidrar till att lindra fattigdom och driver på en utveckling som inkluderar allt fler människor.”
Vänta nu. Var det där en liten klapp på axeln till oss som då och då reser utomlands? Är det vi som nu bygger välfärd världen över, genom att dra vårt strå till stacken? Det dåliga samvetet får sig en skön knuff åt sidan när vårt nya alias Världsförbättraren stiger fram i ljuset, med stolt hållning och boardingkort i hand. Det tjänar ju ändå ingenting till att ha dåligt samvete?
Vi kan ju trots allt stötta samhällen och rädda vilda djur. Som medvetna turister kan vi göra stor nytta. Men det är inte helt utan anledning som vi begåvats med skam och dåligt samvete. Vi kan göra vårt bästa för att lindra det, genom att välja miljövänliga och etiska alternativ och påminna både oss själva och andra om vilket håll vi måste dra åt. För visst – jag är en av de som vill se Arktis innan isarna smälter och Karibien innan stormarna trasat sönder allt. Och det dåliga samvetet följer med mig på resan.
Text: Karin Wallén • 2017-10-31
Krönika • Ansvarsfull turism