Krönika: Per finner den totala närvaron

Vagabonds krönikör Per J Andersson om lyckan bortom vardagen. Där den totala närvaron är det naturliga tillståndet.

Krönika: Per finner den totala närvaron
Foto: Fotolia.

En ålderdomlig buss med bucklig och skramlande kaross och en chaufför som vet hur man får ut full effekt av den kraftfulla tutan, som snarare låter som ett katastroflarm än en trafiksignal. Fram far bussen förbi djungler, betelnötsodlingar och risfält. Monsunen piskar mot vindrutan. Vid skogsbrynet strosar vilda elefanter, i träd­kronorna svingar sig lekfulla makaker.

Med skrikande bromsar och ylande däck tvärnitar vi vid hållplatserna som ligger tätt även här i obygden. Skolbarn i vita uniformer kliver på, kvinnor i klorofyllgröna och karmosinröda sarier och män i rutiga höftskynken kliver av. Luften är mättad med doften av mögel, kokoshårolja och blöta kläder. Jag sitter på en galonsits och betraktar de andra passagerarna och följer vår ryckiga färd på den slingrande landsvägen mellan surfstränderna i Arugam Bay på Sri Lankas östkust och basarstaden Monaragala vid foten av bergen i öns mitt.

Jag är ute på en äventyrlig resa i en för mig exotisk miljö. En sådan där resa som man kanske bara gör en gång i livet. I alla fall precis här. Sannolikheten att jag ännu en gång kommer att åka just den här vägsträckan är försvinnande liten.

Att komma hem är lika brutalt som en krossad förälskelse

Alla sinnen är på helspänn för att uppfatta minsta nyans i vad som händer, luktar och låter. Jag vill inte missa något. Jag kan inte missa något. Jag är som förhäxad. Som om alla andra tänkbara tillstånd än här och nu skulle kräva en enorm viljeansträngning. Total närvaro är just nu mitt naturliga känsloläge. Förmodligen är uppmärksamheten en överlevnadsstrategi som vi har inpräntat i generna ända sedan vi var grottmänniskor och behövde oroa oss för sabeltandade tigrar. Mina medpassagerare, som bor här i provinsen Uva, känner förstås inte likadant. De är på väg hem från skolan, jobbet och marknaden. Det som för mig är exotiskt och märkvärdigt är för dem vardag.

Per J Andersson.

Deras naturliga känsloläge är att tänka på allt förutom det som händer här och nu. Jag vet hur det känns. På pendeltåget till redaktionen i Solna, en resa jag gör flera hundra gånger om året, är jag heller inte närvarande, inte ett dugg, och sitter verkligen inte och luktar, känner och iakttar. Färg på husen jag passerar på väg till jobbet? Har de överhuvudtaget en färg? Vad är det för träd som växer bredvid spåren? Ingen aning. För jag har inte tittat efter där jag sitter och låter tankarna vandra. Efter vardagsresan är hjärnans minneskort tomt. För jag var inte där. Jo, min kropp satt på tåget, men inte min själ. Precis så är det förstås för mina medpassagerare på bussen till Monaragala.

När vi reser bortom den värld som vi tar för given blir vi automatiskt närvarande. Det är därför resandet är så beroende­framkallande. Det är som att vara kär. Allt skimrar, vibrerar och doftar starkare än annars. Som om livet koncentrerats, förtätats, fördjupats och förtrollats. Att resa är att utsätta sig för en intensi­fierad form av liv på planeten jorden. Att komma hem är lika brutalt som en krossad förälskelse.

För den som reser är världen vacker, Ordfront, Per J Andersson

Sorgen här hemma är ju en påminnelse om att det finns ett annat liv där borta, där sinnesintrycken är så många fler och närvarokänslan så mycket starkare.

Läs mer

Per är aktuell med boken "För den som reser är världen världen vacker" som handlar om varför vi reser och vad resandet gör med oss. Läs mer här!