Krönika: Transit –"Den obestämbara bubblan mittemellan"

Vagabonds krönikör Karin Wallén njuter av att befinna sig i gränslandet.

Krönika: Transit –"Den obestämbara bubblan mittemellan"
I transit. Foto: Fotolia.

Solen går upp över Etiopien. Ett glödande stråk i horisonten bortom flygplansvingen. En klotformad eldboll som plötsligt får bråttom upp när landnings­stället stött i marken och ljudet av bälten som öppnas sprider sig som ett smatter genom kabinen.

Det ligger ett matt dis över landningsbanan när vi åker transitbuss till flygplatsbyggnaden och inte förrän om sex timmar ska jag flyga vidare. Det är magiskt.

Jag har sett fram emot en lång resa. Sett fram emot sju och en halv timmes flygning med filmer och slummer följt av sex timmar på flygplatsen i Addis Abeba. Följt av tre timmars resa till Rwanda med en touchdown i Burundi på vägen. Följt av en natt på hotell, ännu en flygresa, och en taxi till kongolesiska gränsen. Sedan: framme.I alla fall nästan.

Men innan jag kommit så långt får jag vara i transit. I den obestämbara bubblan mittemellan. Jag får skruva fram klockan en timme i Addis Abeba. Och tillbaka igen i Kigali. 

Karin Wallén, krönikör.

Det finns två sorters transitmänniskor. De som åker eller går på rullband och de som envisas med att gå på golvet bredvid rullbandet. Nej, förresten, det finns en tredje sort också. De som går bredvid rullbandet och i hemlighet tävlar med dem som går på rullbandet. Den sorten tillhör jag. Eventuellt är det bara jag som utgör den kategorin i Addis Abeba, där det för övrigt inte finns något rullband, men väl en rulltrappa. Jag tar vanliga trappan. Två steg i taget.

Ingen vet att vi tävlar utom jag. Det är i alla fall vad jag tror just nu. 

Om man vill äta något i transit finns en kinesisk restaurang med lyktor och tofsar och svag cappuccino. De tar dollar, men bara om man köper tillräckligt dyra saker, annars blir det problem att få växel. Jag gör av med jättemycket pengar, så det går finfint med växeln.

Så här långt är det kul med transit. Även om det är kiss på toaringen och även om en juice kostar sjuttio spänn. Även om jag är väldigt trött. Det finns ju trots allt tillbakalutade vilstolar.

"Och det är nu jag inser att transitproffs sen har tävlat hela tiden."

Fast alla är upptagna förstås. Så jag driver runt istället, med inbillad hökblick (tänk snarare hålögd zombie) i jakt på ledig stol. Och det är nu jag inser att transitproffs sen har tävlat hela tiden. 

De belamrar sina stolar med väskor och ytterrockar, och gör små utflykter till kinesiska restaurangen när andan faller på. Som om de planerat för det här hela tiden. Från bältesspännena som brast på flygplanet, via de raska stegen till bussen, till det självklara valet att ta rulltrappan.

Mina steg börjar bli tyngre nu, men jag påminner mig om att jag sett fram emot det här. Tänk att jag får vara på flygplatsen i Addis Abeba och driva runt!

Och till slut bara står den där: min vilstol. Kanske blev den ledig för att den står precis där solen bryter igenom glastaket och gör utrymmet varmt som en bastu.

Jag kryper ihop i fosterställning och somnar en stund. Det är nästan bekvämt. När jag vaknar är jag torr i munnen och blöt i armhålorna.

Det är så mysigt med transit.