Krönika: I en annan del av Dubai

Per jagar sprickorna i fasaden i Förenade Arabemiraten

Krönika: I en annan del av Dubai
Foto: Fotolia.

Ibland tappar jag andan framför pampiga byggnads­verk. Som när jag såg solen gå upp över Taj Mahal i Agra och när kyrkorgeln började spela inne i Sacré-Cœur i Paris och det lät som en blandning mellan jordbävning och Gud som berättade för mig hur liten jag är. 

Samma känsla får jag när jag en tandooriugnshet höstkväll landar på Dubai Airport. Jag kliver in i en värld som surrar av luftkonditioneringsapparater och kantas av glasdiskar med ett överflöd av skimrande konsumtionsvaror, silverglänsande pelare, högt i tak som i en gotisk katedral, blanka vita marmorgolv och inomhusvattenfall. Hela vägen till passkontrollen går jag med bakåtböjt huvud och uppspärrade ögon och stirrar på prakten och glansen.

Skrytet går igen i hela emiratet, upptäcker jag när sakta glider fram i en taxi på den sexfiliga motorvägen. I Dubai är gatorna bredare, husen högre, guldet guldigare och lyxhotellen lyxigare än på alla andra ställen i världen.

"Jag möter inga leenden och får inga nyfikna frågor."

Men jag är på jakt efter sprickorna i fasaden och bokar därför ett billigt hotell som på bokningssajtens bilder ser skamfilat ut. När jag checkar in förstår jag genast att jag hamnat rätt. Middle East Hotel har solkig blodröd heltäckningsmatta och fläckig stuckatur i vulgo-rokoko. Men vad jag inte visste var att hotellet också erbjuder en Bengali Nightclub på bottenvåningen, en South Indian Nightclub en trappa upp och en Asian Bar två trappor upp. När nattklubbarnas svängdörrar då och då öppnas hör jag vinande indisk filmmusik och ser hårdsminkade kvinnor i färgstarka sarier som dansar för tjocka män som dricker whisky. Det är kort sagt sunkigt, skröpligt, ensamt – och väldigt tragiskt.

Eftersom alla på hotellet är rättslösa indiska gästarbetare – och långt bort från sina nära och kära hemma i Indien – försöker jag liva upp stämningen med att fråga varifrån i Indien de kommer. Efter många års resande i Indien, Nepal och Sri Lanka vet jag vilket säkert kort härkomstfrågan brukar vara när man vill få igång en engagerande konversation. Men nu får jag bara korthuggna svar innan de vänder på klacken och går. 

Per J Andersson, krönikör.

Jag lämnar sunkhotellet för att traska runt på mysigt myllrande basargator mellan härligt slitna fasader runt souken i Deira. Varor i form av billiga kopior på kända varumärken och leksaker i plast rinner ut på trottoarerna från de murriga hål-i-väggen-butikerna. Putsen flagnar, fasader spricker och det doftar rökelse, kebab och curry. Nästan som i Indien.

Men ändå inte. Jag möter inga leenden och får inga nyfikna frågor om vart jag är på väg. Istället: spänd tystnad, ansikten som slutits och blickar som slocknat.

Taxichauffören som några dagar senare kör mig till flygplatsen ser ut som en indier och hans blick är lika död som hos de andra. Men jag gör ett sista försök.

– Varifrån i Indien kommer du då? frågar jag glatt.

Pakistan for God's sake! väser han irriterat innan han sjunker tillbaka in i tystnad.

Min upprymdhet över att ha funnit något ofullständigt och mänskligt bakom Dubais guldglänsande men livlösa fasad övergår snart i en känsla av sorg. Jag sökte vardagsvärmen bakom den iskalla lyxen, men fann bara ensamma hjärtan.