Krönika – Karin vaknar upp i en annan verklighet i Kongo

Det hade kunnat vara paradiset, skriver Vagabonds krönikör Karin Wallén, om sitt besök i Kongo-Kinshasa.

Krönika – Karin vaknar upp i en annan verklighet i Kongo
Foto: Marcus Westberg

Kivusjön, Bukavu. Det här skulle kunna vara paradiset på jorden, eller åtminstone en rese­arrangörs våtaste dröm. Turkosgrönt vatten som smyger in i gömda vikar och krockar med bullig grönska. Pastellfärgade hus som klättrar uppför de klorofyllstinna branterna. Någon ror en fiskebåt där ute och röd hibiskus och rosa jakaranda prunkar i trädgården. 

Det ser fridfullt och nästan tillrättalagt ut. Att rebeller fortfarande plundrar, våldtar och sätter skräck i byar några mil härifrån är overkligt att föreställa sig. Vi tar en drink på terrassen till Bukavus snyggaste hotell. Den smakar bra. 

Under två veckor i östra Kongo har jag och fotografen Marcus Westberg rört oss i utkanten av det kaos som fortfarande plågar detta vackra men trasiga land. Vi har hört en kvinna berätta sin historia om kidnappningar, misshandel, grova våldtäkter och stor skam. Vi har svalt hårt inför en bild av ett spädbarns hopsydda underliv, när en läkare på Panzisjukhuset ville visa oss vad han gör på jobbet. Vi har fått berättat för oss att det brändes häxor i grannbyn förra veckan, och det var tydligen inte mer häpnadsväckande än att det regnade i förrgår.

Men på Bukavus snyggaste hotell känns det krångliga, söndriga Kongo ganska fjärran. Här äter vi pizza efter veckor av bönor och ris, och imorgon ska vi åka över gränsen till Rwanda. Där är det ordning och reda. Nästan tråkigt präktigt i jämförelse, skojar vi om, när vi tar ännu en pizzabit trots att det är proppfullt i magen. 

Tänk att man kan ha det så här härligt ändå. I Kongo. Det råkar vara en sån där dag när allt är bra.

"En dov smäll följs av ett taktfast smattrande."

Efter middagen kramar vi om våra vänner som vi lärt känna den senaste veckan. De jobbar i regionen och bor ute på udden intill hotellet. Mitt i det som skulle kunna vara paradiset. Imorgon bitti ska vi krama dem igen, för att säga hejdå ordentligt.

Men nästa morgon vaknar vi tidigt till en annan verklighet. En dov smäll följs av ett taktfast smattrande. Automatelden som rasar några hundra meter bort får magen att vilja vända sig. Är det nu rebellerna intar stan? Det visar sig vara en avsatt chef för antikorruption inom gruvindustrin som ska avväpnas, och hans privatarmé gör motstånd med granater och maskingevär. 

Karin Wallén, krönikör.

Jag tittar ut över viken. Samma lilla fiskebåt som igår. Någon som ror där ute, trots att ett litet krig utspelar sig på udden. Hibiskus och jakaranda prunkar vidare som om inget hade hänt.

Men i ett hus ute på udden ligger våra vänner på golvet och fruktar för sina liv. De har män med maskingevär i trädgården, och granater som flyger över taket. Efter flera timmar av eld­givning står det klart att sju är döda, varav två civila. 

Gränsen är stängd och vi kommer ingenstans, men när vännerna på eftermiddagen blir evakuerade kommer de till hotellet. 

Och så äter vi pizza igen. Nästan som igår.

Vattnet ligger lugnt och stilla. Turkosgrönt och glittrande – och varje researrangörs våta dröm. 

Om man råkar vara här en bra dag.