Krönika: “Resandet handlar om mer än bara statusjakt”

Det finns de som säger att människans reslust i grund och botten handlar om behovet av att få skryta. Som om vi skiter i hur det ser ut där ute och hur människorna har det, bara vi får berätta att vi varit och boosta oss själva i sociala medier. Dessutom sker ju självförverkligandet med hjälp av flyg, som föröder planeten.

Konsumtionsforskaren Sofia Ulver skrev nyligen i Dagens Nyheter att den exotiska långresan har ersatt de dyra prylarna och lyxiga middagarna som statusmarkör. Och värst, menade hon, är “extremresenärerna” som “manifesterar den nyliberala ideologin som verkligt fria, autonoma och inte minst högpresterande” konsumenter. Hon syftade på dem som “hyr in sherpor och specialfordon och gör farliga bergsklättringar och åker free ride-skidor med hopp från helikopter”.

“Resorna stillar vår längtan efter att få veta mer.”

Lite missriktat akademiskt krypskytte kan jag tycka. Hur viktigt är det att kritisera den yttepyttelilla promille av resekollektivet som sysslar med helikopterhopp på skidor och bestiger världens högsta berg? Är det inte bättre att fokusera kritiken på den stora majoriteten resenärer som reser runt i världen med en betydligt lägre budget och mer modesta krav på upplevelser?

Men på ett sätt har Sofia Ulver förstås rätt. Ryggsäcksresenären har ju till skillnad från charterturisten valt bort gruppen och arrangemanget, för att istället resa självständigt och fritt. Vi personifierar en autonom livsstil där de individuella upplevelserna för stunden är viktigare än att ta hand om sina medmänniskor hemmavid. Vi har tillfälligt flytt fältet, men snart är vi tillbaka och hugger i igen. Och då kan vi dessutom bidra med nya perspektiv på vår svenska välfärd, särskilt om vi rest i fattigare länder i Asien, Afrika eller Sydamerika. Som att vi där hemma inte ska ta allt för givet. Som att våra normativa övertygelser inte är huggna i sten, att det inte alltid är lika självklart vad som är rätt och fel och vad som är gott och ont. Och som att man faktiskt kan känna gemenskap med människor som man saknar gemensamt språk med.

De oförvägna resenärerna ger uttryck för en “nyliberal ideologi” anser konsumtionsforskaren. Men vi är ju knappast enbart rationella människor som alltid agerar för att öka vårt ekonomiska och kulturella kapital. Tror man det, då glömmer man människans obotliga nyfikenhet som ledde till såväl svunna tiders upptäcktsresande som dagens rymdfärder och djungelvandringar till ursprungsfolk i Papua Nya Guinea. Det är inte alltid resorna har någon som helst mätbar ekonomisk eller politisk nytta, men de stillar vår längtan efter att få veta mer.

Sofia Ulver menar dock att den exotiska resan mest är ett uttryck för “självmaximering, högprestation, hyperautonomi, autenticitetsvurmeri … “. Men att söka det unika och ursprungliga istället för det reproducerade och tillrättalagda ser jag snarare som uttryck för människans längtan efter äkthet. Och att vi vill berätta om våra upplevelser för dem där hemma är ju inget nytt, utan är snarare ett utslag av att vi inte är solitära, utan sociala varelser. Det är bara kommunikationshastigheten som förändrats.

Då skickade vi brev som tog veckor att komma fram. Idag uppdaterar vi i realtid. På 1700-talet fanns konterfejare utanför Europas kända sevärdhetersom med hjälp av en lins projicerade motiven som därefter kalkerades med penna. I Rom kunde beställa självporträtt – kort sagt en selfie – med Colosseum i fonden att ta med hem. Den tyske författaren Goethe hade det bättre ställt reste med egen målare som förevigade honom framför Italiens sevärdheter (“… så att jag kan visa dem därhemma vad jag upplevt”).

Vissa resenärer är förstås nyfiknare än andra. En del nöjer sig med att på en ny plats i världen fråga “Vad kan jag göra här (kanske surfa, snorkla eller rida)?”, medan andra snarare frågar “Vad gör ni här (vad jobbar ni med, hur ser ert vardagsliv ut, vad tänker ni på)?” För turismkritiker som Sofia Ulver är det förstås lättare att skjuta skarpt på den första lite mer egoistiska kategorin än den andra något mer empatiska och nyfikna.

Att vårt resande är en förlängning av den europeiska kolonialismen är en kritik som urholkats i takt med att dagens typiska resenär snarare tillhör medelklassen i de länder som en gång var kolonialiserade. När jag skriver detta trängs jag bland turister i det medeltida fortet i Jaisalmer i indiska Rajasthan. Jag var här redan 1984. Då var alla turister västerlänningar. Idag tillhör jag en försvinnande minoritet bland alla indiska turister på jakt efter sitt eget kulturarv.

Men en kritik går inte att skaka av sig: vår benägenhet, oavsett nationalitet, att ständigt välja det växthusgasalstrande flyget. Jag är tyvärr svarslös, utöver rådet att så ofta som möjligt välja andra transportmedel och göra få långresor, där flyget är oundvikligt, men i gengäld stanna ute längre tid.

En klen tröst är att jag valde bort flyget hit från New Delhi. Istället åkte jag tåg ut i öknen, en resa som tog 18 timmar. Ombord på tåget mötte jag 18 manliga livförsäkringsförsäljare från Haryana på väg på konferens och 12 kvinnliga psykologstudenter från Delhi University på väg på semester i öknen. I timmar satt vi och pratade om Indien, Sverige, kameler, renar, försäkringsbranschen och universitetslivet, medan psykologtjejerna spelade musik från sina mobiler med portabla högtalare i kupéerna och chaiförsäljaren gjorde bra affärer i tågkorridoren. Vi var ett rullande cocktailparty i den indiska natten där det starkaste som bjöds var kardemummachai.

Det var en upplevelse som slår alla flygresor jag någonsin gjort. Det ska jag berätta om på Instagram. Alltid inspirerar det någon.

Läs mer

Sofia Ulvers artikel i Dagens Nyheter.

Per J Anderssons bok om varför människan reser, “För den som reser är världen vacker” (Ordfront 2017).

---

Text: Per J Andersson • 2018-03-06
Indien • Krönika • Flyg • Tågresor