• Få vagabond.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!

  • Krönika: Karin hyllar ett hippt Oslo

    "Ingen fattar riktigt varför mitt hjärta klappar för Oslo. Men okej, jag ska försöka förklara."

    Krönika: Karin hyllar ett hippt Oslo
    Olso i förändring. Karin elsker denne byen. Foto: Adobe stock

    Någon frågade i en Facebookgrupp om resor om hon borde åka till Köpenhamn eller till Oslo på weekendresa. Vad tror ni 99,9 procent svarade? Ja, inte var det Oslo i alla fall. 

    När jag frågar folk i min omgivning om de ens har varit i Norges huvudstad så svarar ungefär hälften nej, medan den andra hälften svarar att de varit där någon gång när de var små. Vilket alltså oftast betyder att de varit där för minst en kvarts sekel sedan, eller mer. 

    Ingen av dem fattar riktigt varför mitt hjärta klappar för Oslo. Men okej, jag ska försöka förklara. 

    Oslo är ingen klassisk skönhet, inte på samma sätt som när Stockholm bröstar upp sig med pampiga hus, broar mellan öarna och trånga Lady och Lufsen-gränder i Gamla stan. Inte som Köpenhamn vräker ut sig med tinnar och torn och historisk självsäkerhet.

    Men det är inte det gamla Oslo som är grejen. Det är det nya. Det som håller på att köra om oss, i rasande fart.

    Karin Wallén, krönikör.

    För är det någon stad som just nu är i förändring, så är det Oslo. Det har gått tio år sedan det började, med operahuset. En byggnad som snarast påminner om ett vitt fjäll, alldeles vid vattnet, där skateboardåkare, turister och konsertbesökare under sommarmånaderna samsas om ytan på det sluttande taket. Strax intill ståtar en skyline med smala höghus tätt intill varandra: Barcode, med sina blanka, resliga fasader. 

    Precis där, fast en bit ut på vattnet, byggs det omtvistade nya Munchmuseet upp – tolv våningar, högt och glänsande, med lite sneda vinklar, och väggar som stupar brant ner i Oslofjorden. Områdesprojektet kallas Fjord City, och det säger väl egentligen allt. Här ska det vi förknippar med Norge glasas in för framtiden och skapa en ny, modern stad. Och som om inte det var nog byggs ett nytt nationalmuseum och ett nytt stadsbibliotek, precis runt hörnet, granne med operahuset och centralstationen. Arkitektkontoren slåss om att hitta på nästa futuristiska storverk, och lyftkranarnas armar vevar oavbrutet.

    "Områdesprojektet kallas Fjord City, och det säger väl egentligen allt."

    I Stockholm händer inte sånt. Stockholm innanför tullarna är liksom klart, färdigt, fullbordat. Det är det som är den stora skillnaden. Oslo är inte färdigt. Här finns ytor, vilda idéer och ett äventyrligt sinne. Det är som Berlin – fast med pengar! 

    Och kanske ligger det något i det som en svensk bekant i Oslo sa: "Norrmännen är ett sjömansfolk. De ger sig ut på havet och antingen kommer de hem igen med stor­fångsten och blir miljonärer, eller så dör de. Det är win or lose."

    Det är därför jag gillar Oslo. För att ingenting är omöjligt, för att idéer flyger som en Petter Stordalen på steroider, och ingen höjer på ögonbrynet om du går klädd i skidtrikåer på stan.

    Och så var det det där med att göra om en lagerlokal i hamnen till ett socialt projekt och mathall i ett, eller att mikrobrygga pilsner bakom en betongvägg vid Akerselva. Att kunna ta t-banan till 200 mil skidspår, eller bussen till Oslo Vinterpark, med backar som får samtliga nedfarter i Sälen att skämmas en smula. 

    Men allt det där kan vi ta en annan gång.