Porträttet: Med skåpbil längs sidenvägen

Den vita skåpbilen tog fart och utan att se varken hjulspår eller tydliga sluttningar gasade den över dynerna. Större hål undveks i sista stund och Joel Stornaiuolo försökte i bästa mån styra den 2-hjulsdrivna bilen i rak kurs genom den finkorniga sandöknen. De hade just passerat gränsen mellan Turkmenistan och Kazakstan. Nu väntade ytterligare åtta mil öken innan de skulle nå civilisationen. Sträckan mellan länderna var illa beryktad på grund av dåligt väglag. Men för att undvika visumstrul valdes den vanligare rutten genom Uzbekistan bort. Olivia Molin spanade ut från passagerarsätet. Sanddyner så långt hon kunde se. Nervositeten trappades upp. 

– Dittills hade vi knappt mött en enda bil och skulle vi köra fast var hjälpen flera mil bort. Om vi ens hade fått tag på någon. Täckningen var obefintlig, säger Olivia och slänger en blick på Joel som nickar.

En lätt solbränna ligger kvar på hans kinder men sommarkläderna har sedan länge bytts ut mot jeans, kängor och tjocktröjor. Ett gäng solblekta slingor lyser upp Olivias mörkbruna, lockiga hår. Paret har nätt och jämnt avslutat sin resa då de rullar in sin skåpbil i Stockholm city en grådisig novemberförmiddag. Minnet av bilfärden genom öknen får de båda att skratta nervöst.   

– Inte blev det lättare då vi fick syn på en lastbil och äntligen kunde fråga någon hur resten av vägen såg ut. Hur stor skulle risken vara att köra fast? 

Svaret de fick av chauffören var en enkel axel­ryckning och grymtandet:

– 50/50.

Alternativen var att bita ihop och köra. Eller att vända om. De var rätt snabbt överens. Tiden på vägarna hade gjort Olivia och Joel modiga. Men när de väl kom ut på andra sidan i Kazakstan var lättnaden ändå stor. 

– Visserligen körde vi fast på en strand i Grekland och även i bergen i Albanien. Men båda gångerna kom någon och hjälpte oss innan vi ens hunnit be om det. Det har funnits fina människor längs hela resan. Vi visste att det skulle gå bra på något sätt även där ute i den vildaste öknen, säger Joel.

April 2017. Det hela började på en bakgård i Heimenhausen i Schweiz. En billig Fiat Ducato hade inhandlats. Joel hade sagt upp sitt jobb och Olivia stod mellan kontrakt. Tiden var inne. Varje morgon steg de upp för att fixa vad som skulle bli deras nya hem. En säng skulle byggas, kök installeras. Elektronik lösas. Bilen skulle bli deras färdmedel, sovplats och trygghet. Allt måste vara perfekt. Men samtidigt lämnades mycket åt slumpen. 

– Vissa människor har camping i generna och har sovit i naturen sedan de var barn. För oss var det här sättet att resa helt nytt. Visst hade vi båda backpackat tidigare, men vi hade aldrig rest så här. Vi visste inte ens om vi skulle tycka det var roligt, säger Joel och skrattar.

Därför var de överens om att inte sätta för stor press på sig själva. Grekland kunde gott och väl räcka. Eller kanske Georgien. För vad fanns det för mening med att fortsätta om det inte skulle kännas bra? Österut var i alla fall spikat. Sedan fick det ge sig om de ville vända efter två veckor eller fortsätta året ut och landa i Mongoliet. Joel minns känslan. De skulle äntligen få bo tillsammans. Under tre års tid hade paret pendlat mellan Sverige, Schweiz och Brasilien. De började tröttna på distansförhållandet. Nu skulle de flytta ihop. I en skåpbil vid namn Billie, på obestämd tid.

Den 11 maj kastade de in nyckeln till huset i Schweiz, fyllde tanken och vinkade adjö till vänner och familj. Sommarvärmen hade börjat smyga sig på och friheten kändes påtaglig. 

– Vi fick hybris. För varje land vi checkade av ville vi göra ett till, och ett till, säger Olivia och skrattar.

De åkte söderut. Strosade runt i historiska Buda­­pest, vandrade i frodiga Rumänien och svalkade sig på sten­stränder i Montenegro. Till en början valde de trygg­heten före äventyret. Tog större, mer pålitliga vägar och kände oron smyga på framåt kvällarna då det var dags att gå och lägga sig i den spar­­tanska bilen. Först efter en dryg månad på resande fot började de båda att slappna av. 

– Vi blev mer vågade. Tog lite lättare på besluten och njöt av ljumma kvällar i sydöstra Europa, säger Olivia.

När de i slutet av juli lämnat Turkiet för att åka vidare in i Georgien var det som att en ny fas tog vid. Visumkrav krävde planering och till vissa länder var det nätt och jämnt möjligt att få tillträde. Samtidigt förändrades klimatet. Från att ha vistats i ett turistigt Europa kunde de ibland resa i dagar utan att möta en enda resenär. Tulltjänstemännen vid gränserna skakade ofta roat på huvudet då de öppnade skåpbilen och upptäckte ett hem. De blev aldrig ifrågasatta eller nekade. Tvärtom var de flesta nyfikna på den vita skåpbilen med de två äventyrliga turisterna. 

När de rullade in i Iran var kulturkrocken som störst. Inom ett par minuter hade Joel och Olivia blivit inbjudna till picknick och blivit erbjudna en egen lägenhet på obestämd tid av en pojke som sålde frukt och hans icke engelsktalande pappa. Att bo i husbilen kom inte på fråga för de gästfria iranierna. Och där engelskan brast tog kroppsspråk och mat över. 

– Kulturen och människorna i Iran var fantastisk. Vi brukade skämta om att där behövde vi aldrig gå hungriga, säger Olivia.

Resan tog dem vidare genom öknen i Turkmenistan, historiska städer med detalj­rika mosaiktempel i Kazakstan, karga berg i Kirgizistan vidare till ett kyligt Ryssland där de första snöflingorna börjat falla. Föräldrarnas varningar om försiktighet hade hela tiden legat i bakhuvudet. Men varje gång de kört över en landsgräns försvann osäkerheten snabbt. De läste förstås på. Följde nyheterna och undvek de oroligaste områdena. I övrigt kände Joel och Olivia sig aldrig rädda.

– Det finns inget dåligt land med ovänliga människor. Det existerar inte och är bara ett dumt koncept. Vi önskar att alla som gett oss råd kunde besöka länderna själva innan de slänger ur sig varningar.

I november rullade bilen hela vägen genom Sverige för att så småningom landa i ett höstigt Heimenhausen i Schweiz. Intryck, upplevelser och möten skulle nu få landa. Samtidigt som nya drömmar börjat ta form.

– Nästa gång kanske vi gör en roadtrip från Alaska till Patagonien eller en expedition genom den afrikanska kontinenten. Vi får se, säger de i mun på varandra. 

Resrutten i korthet

Med start i Heimenhausen, Schweiz, gick roadtrippen österut genom Österrike, Slovakien och Ungern för att sedan fortsätta genom Balkan söderut till Grekland. Efter ca 2,5 månader i Europa åkte vi österut via Turkiets nordliga kust, vidare till Georgien, Armenien och Iran för att sedan fortsätta norrut genom västra Turkmenistan över till Kazakstan. Ett stopp i Kirgizistan, södra Ryssland och slutligen Finland, Sverige, Tyskland med avslut i Schweiz. 

Reslängd: 6 månader (maj–november).

Sträcka: 3 000 mil.

Olivia och Joels 6 bästa roadtrip-tips

1. Spontanitet

Att fixa visum och resrutt innan avfärd kan vara en trygghet, men det gör dig samtidigt mindre flexibel. Släpp kontrollen och låt resan ta sin form under färden. Fixa visum i grann-länderna och läs på längs vägen för att maximera resan. 

2. Packning

Visst rymmer en bil mycket, men det gäller ändå att packa praktiskt. Missa inte myggnät, BBQ-grill, ett extra däck samt souvenirer att ge till folk längs vägen. Varför inte fixa solpaneler på taket? Se också till att ha kontanter till hands eftersom kortbetalning inte alltid fungerar. Sist men inte minst, plocka med en rysk ordbok. Hjälpsam på många platser över hela Centralasien. 

3. Övernattning

En tumregel är att hitta sovplats innan det blir mörkt. Fråga alltid någon lokalbo var det är okej att stå. Så snart vi lämnat Europa upplevde vi att campingar var färre och därför fick vi vara mer flexibla. Oftast hamnade vi utanför bebyggelserna.

4. Ju skitigare, desto bättre

Vår skåpbil var enkel, rätt skitig och drog sällan till sig några blickar. Vi upplevde det som en fördel vad gäller säkerheten att inte komma med en stor, glänsande husbil. Satsa på en liten, fyrhjulsdriven bil som räcker för era behov. Se också till att ha grundläggande kunskaper om er bil. 

5. Budget

Planera in kostnader för camping, bensin, mat och visum. Ska du besöka städer eller landsbygd? Vilka länder? Vi hade beräknat klara oss i ett drygt halvår, men när vi räknade på det i efterhand visade sig våra kostnader vara betydligt lägre. 3 000 mil landade på 16 000 kronor för diesel. Utan dyra campingplatser blev boendet i princip gratis och mat lagade vi oftast på stormkök.

6. Säkerhet

Kolla upp vilka områden som är säkra innan ni besöker ett land. UD:s reseråd är behjälpliga. Även appar som silkroadcountries, caravanistan, park4night och iOverlander ger bra råd i just det område vi reste i. 

---

Text: Karin Wimark • 2018-04-10
Georgien • Iran • Kazakstan • Ryssland • Schweiz • Intervju • Roadtrip