• Få vagabond.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!

  • Krönika: "Vandra din egen vandring"

    Vagabonds krönikör Karin om att vandra utan prestation.

    Krönika: "Vandra din egen vandring"
    Hike your own hike. Foto: lzf - stock.adobe.com

    Det var den tredje dagens vandring och solen sken över topparna i Breckenridge, Colorado. Benmusklerna klagade fortfarande lite över gårdagens etapp. Den som hade varat i tolv timmar och gått brant upp på kala berg, ner genom högrest skog och vidare över blomstrande ängar. Vackert som en musikal. Jobbigt som en rysare. 

    Med några kilometer kvar till övernattningslägret hade jag blivit erbjuden att få bagaget skjutsat sista biten. Det var ju trots allt en anordnad vandring, med volontärer längs vägen och stöttning och hjälp att få. Om man ville.

     Vackert som en musikal. Jobbigt som en rysare. 

    Jag tvärvägrade såklart. Herregud, jag är ju svensk. Jag, med mina funktionsplagg och hurtiga flås, kunde ju inte plötsligt "fuska" mig fram för att tillfället erbjöds. Skammen över att inte genomföra det helt på egen hand skulle vid just det tillfället ha vägt tyngre än all utrustning – tält, mat, sovsäck och annat – som jag envist behöll på ryggen. Det här var min vandring, oavsett hur många medvandrare och ivriga påhejare jag hade omkring mig. 

    Det finns ett talesätt i USA som heter "Hike your own hike". Vandra din egen vandring. Exakt vad det betyder är upp till dig själv att tolka – precis som orden antyder. Det är helt enkelt du själv som bestämmer vad vandring är för dig, och det kan givetvis variera från gång till gång. Ingen annan kan bestämma det. Din vandring är din.

    Och den där tredje dagen, när solen stekte på 4 000 meters höjd och murmeldjuren pep i sina klippskrevor, satt plötsligt en man där på marken, med benen rakt ut framför sig och något som liknade en barnryggsäck intill sig. Han hade rufsigt skägg och dålig hållning. På huvudet hade han en hatt gjord av ölkartonger. 

    Han hade gått hit från Kanada. Var på väg ner till Mexiko. Han hade för tillfället inte bråttom någonstans. 

    Karin Wallén, krönikör på Vagabond.

    För mig blev mannen med en ölkartong på huvudet essensen av att vandra sin egen vandring. Jag har ingen aning om ifall han hade gått hela vägen eller liftat en bit. Var han kommer ifrån och vem han är spelar ingen roll på det här berget. Han gör sin vandring, och jag gör min.

    Man kan promenera mellan vingårdar och få packningen skjutsad. Man kan vandra på hög höjd mellan restauranger i Alperna, och man kan gå en dagstur med fika och ägna det mesta av tiden åt att sitta på en stubbe och glo.

    Man kan även göra som en kvinna jag träffade i en STF-stuga i Padjelanta. Hon hade åkt dit med helikopter, knäna var för dåliga. Men hon saknade fjällen. Ville ha dem nära. Tog små promenader, så långt hon förmådde.

    Och jag minns mig själv, i Nepal och Himalaya. Hur jag efter någon veckas vandring var tvungen att vända med endast två dagar kvar till Everest base camp. De andra tyckte synd om mig, men för mig spelade det faktiskt ingen roll. Jag hade hela tiden vetat att det här var min vandring, på grund av tidspress kunde jag inte ha samma mål som de andra. Så jag vinkade farväl och studsade nerför bergen, hög på röda blodkroppar och tilltagande syre. 

    Jag vandrade min vandring och den var fin.