Annons
Annons
Karin om den svårfångade lyckan. Foto: Kjersti - stock.adobe.com.

Karin om den svårfångade lyckan. Foto: Kjersti - stock.adobe.com.

Krönika

Krönika: Tre sekunders blåval = definitionen av lycka

"Det är vackert att se lejon och elefanter. Det är häftigt. Men inget är som att se vattenytan brytas för tre sekunder valrygg, som snart är ett minne blott", skriver Vagabonds krönikör Karin Wallén.

Text: Karin Wallén • 2018-04-25 Uppdaterad 2021-09-15

Vi har sett två vikvalsryggar studsa förbi i farten. Druckit varm choklad på en gungande båt och nickat åt guidens utläggningar om alla vitnosdelfiner, tumlare, knölvalar och späckhuggare som ibland har vägarna förbi Husavik på norra Island.

Blåvalar har de tyvärr inte sett på någon månad, men vad gör väl det? Förväntningen var att se en val, vilken som helst. Nu har vi sett två. Och som vi alla vet – det finns inga garantier i valskådning. Det är det som gör det så speciellt. 

Att åka på safari på savannen har förstås också sin tjusning, men handen på hjärtat: när du sett elefanter i tre timmar utan avbrott är det inte med samma fascination du upptäcker ännu en. Och när du så tyst och stilla du förmår gapat av förtjusning åt dina första lejon – blir det likväl aningen enahanda när du en halvtimme senare inser att de ligger kvar där. Obrydda och loja i middagssolens jäsande värme.

Krönika: Tre sekunders blåval = definitionen av lycka
Karin Wallén, krönikör på Vagabond.

Det är vackert att se lejon och elefanter. Det är häftigt. Men inget är som att se vattenytan brytas för tre sekunder valrygg, som snart är ett minne blott. 

Och nu har kapten spetsat blicken i kikaren. Ett sprut upp i luften har siktats en kilometer bort. Nej, två sprut! Två blåvalar som ger sig tillkänna i gränslandet mellan deras värld och vår. De håller sig under ytan i ungefär fem minuter i taget och kan dyka djupt och simma långt. Vi kan bara gissa oss till var de tänker visa sig nästa gång. Men just nu har vi världens största djur bara några hundra meter bort. Hundra ton blåval som får mitt hjärta att tveka inför om det ska börja skena eller stanna. 

När vattenytan bryts nästa gång är det trehundra meter mellan oss och den väldiga kolossen. Alla drar unisont efter andan. Blickarna som möts, våta av stänkande atlantvatten men även av något annat, är av den där typen som plötsligt förenar – utan att vi känner varandra. Blickarna som säger att det är otroligt att just vi får vara med om det här. Det oväntade. Bonusen.

En fontän från en blåval och ett pustande ljud. En rygg som bryter ytan, nu på andra sidan båten. Bara fyrtio meter bort, stor som ett hus.

Den välvda kroppen som sakta höjer sig, rullar över ytan, gör en djupdykning rakt ner och avslutar med stjärtfenan i luften. 

Jag brukar ibland tänka på den där blåvalen och hur den regisserade en show vi inte hade kunnat förvänta oss. Hade vi förväntat oss en show, ja, då hade vi blivit besvikna om den uteblev. 

Men hur spännande hade det varit om vi såg blåvalar varje dag? Vad skulle då behövas för att kittla våra sinnen ytterligare, så att tiden och hjärtat nästan stannar?

Blåvalen är stor, störst i världen, och den finns där hela tiden, även om den för det mesta håller sig under ytan. Den navigerar genom de kallaste vatten och ingen vet var den tänker dyka upp nästa gång. Det är det som gör att vi fortsätter längta och hoppas att den ska visa sig, bara en gång till. 

Tre sekunder blåval. Definitionen av lycka.

Världens bästa valskådning


Text: Karin Wallén • 2018-04-25
Krönika

Nyhetsbrev

Missa inte våra bästa tips och guider!

Scroll to Top