• Få vagabond.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!

  • Krönika: Varför vi turistar i vissa diktaturer, men inte i andra

    Att resa i en diktatur behöver inte vara moraliskt förkastlig. Såvida vi bibehåller nyfikenheten, snackar med folk vi möter och passar på att skaffa oss en mer nyanserad bild av läget, skriver Vagabonds krönikör Per J Andersson.

    Krönika: Varför vi turistar i vissa diktaturer, men inte i andra
    "Lämna god dag yxskaft-attityden där hemma." Foto: kichigin19 - stock.adobe.com

    Thailand och Dubai styrs av envåldshärskare. Ändå är det få som tvekar att boka en resa dit. I alla fall på grund av bristen på demokrati. Så är det, det vet jag med säkerhet, eftersom vi frågade 2 000 svenskar i vår årliga Resebarometer och fick svaret att man inte bryr sig om hur landet styrs så länge det känns lugnt och tryggt.

    Den attityden är å andra sidan inte ny. Att Franco garrotterade spanska regimkritiker var det många som förfasade sig över i svensk media. Men upprördheten avspeglades inte i resvanorna. I Vilgot Sjömans film Jag är nyfiken – gul från 1966 svarade en hemvändande charterturist på Arlanda på frågan från en ung Lena Nyman om hur det kändes att semestra i en diktatur:

    – Man åker dit för att bada och vila, då ska man väl inte blanda in politiken i det.

    Jag semestrade själv i Spanien under de här åren. Märkte jag av förtrycket? Svar: nej! Men så var jag också barn och därtill vistades jag precis som de andra turisterna mest på stranden och vid poolen. Mitt enda visuella minne av de som bestämde i Spanien var åsynen av Guardia Civil som i lustiga lackhattar promenerade på strandpromenaden med automatvapen under armen. 

    Men samtidigt som svenskarna inte drog sig för att dricka sangria och titta på flamenco i fascist-Spanien dissade vi faktiskt Grekland som 1967–74 styrdes av en blodbesudlad militärjunta. Grekland åkte jag för övrigt också till med familjen. Men först efter demokratins återkomst. Då hade jag hunnit bli tonåring och fattade lite mer om politik och sånt. Jag minns en grekisk man som på zorbaaftonen med tårar i ögon tackade min pappa å grekernas vägnar för svenskarnas turistbojkott och generösa asylregler för grekiska regimkritiker. 

    Per J Andersson, krönikör. Foto: Håkan Elofsson.

    Per J Andersson, krönikör. Foto: Håkan Elofsson.

    Varför slutade vi resa till militärdiktatur-Grekland, men fortsatte att semestra i fascist-Spanien?

    Jag tror att det handlar om ekonomi. Turistindustrin hade helt enkelt investerat mer pengar i Spanien än i Grekland. För charterbolagen gällde det att till varje pris få oss att fortsätta resa till Mallis och Kanarieöarna. Och vi reste, aningslöst kan man tycka. Förförda som vi var av resekatalogerna där det stod massor om stränder och sangria men ingenting om sånt som Franco hittat på.

    Dessutom var det lugnt vid poolen. Där tydde ingenting på att dissidenter avrättades långt borta i Madrid.

    Är militärjuntans Grekland enda exemplet på att turister bryr sig om politik? Nej, dagens Turkiet är faktiskt ett annat. I årets Resebarometer sa många att de skippar landet på grund av Erdogan. Och det är inte bara snack: senaste två åren har turistandet i Turkiet störtdykt. Diktaturfasonerna var helt enkelt droppen som fick bägaren att rinna över efter kuppförsök, diskoteksblodbad och flyktingkris, händelser som det rapporterades flitigt om i media. 

    Men jag tycker inte att en resa i en diktatur behöver vara moraliskt förkastlig. Såvida vi bibehåller nyfikenheten, snackar med folk vi möter och passar på att skaffa oss en mer nyanserad bild av läget. Ändå finns det några anständighetskrav att ställa på diktaturbesökaren. Som att lämna god dag yxskaft-attityden där hemma, läsa på ordentligt om situationen i landet och, framför allt, att inte spendera hela semestern vid poolkanten.