• Få vagabond.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!

  • Guatemala – i maya-indianernas fotspår

    Flipflopturism i hippa byar, möten med rester av mäktiga mayaimperier och vandring i ångande regnskog. Vi reser till Guatemala och finner ett våldsamt förflutet men också stor skönhet och gränslös gästfrihet.

    Guatemala – i maya-indianernas fotspår
    Vattenburen lokaltrafik mellan byarna vid sjön Atitlan.

    Xiprian. 03.45. Ficklampornas sken lyser upp den tomma landsvägen. Rå kyla har börjat övergå i en klibbig svett och ryggsäcken ligger tätt klistrad mot huden. Det enda som hörs är gruset som frasar på vägen då vi lämnar den högt belägna bergsbyn för vår sista etapp. Ingen i gruppen är vaken nog att yttra ett ord. Vi biter ihop. Belöningen på den tre dagar långa vandringen väntar runt hörnet.

    Jag fokuserar på var jag sätter fötterna och kämpar med mina stela ben för att inte snubbla. Så viker vi av in i buskagen. Efter att himlen öppnat sig och regnet öst ner under natten ligger nu morgondimman tät över bergen. Vid en öppning intill ett brant stup rullar vi ut våra liggunderlag och sovsäckar och lägger ut dem i det daggiga gräset. En doft av kokkaffe från ett stormkök. Några somnar. Andra pratar tyst i mörkret. Så snart gryningsljuset nalkas ser vi sjön omgiven av mäktiga vulkaner och isolerade byar. Jag tar en klunk av kaffet. Lutar mig tillbaka. Och väntar.  

    Mellan tropiska Costa Rica i söder och populära Mexiko i norr ligger landet som hamnat i skym­undan. Här på Central­amerikas bak­gård puffar ståtliga vulkaner rök i ett frodigt mikroklimat.

     

    Upptäck Guatemala genom landets många traditionella och myllrande marknader. Här väntar färgstarka tyger, broderade väskor, galande tuppar och dofter av färska majstortillas och söt mango.

    I byarna vid sjön Atitlan pratar många äldre inte spanska utan lokala dialekter som cakchiquel och tz'utujil.

    Klassisk amerikansk skolbuss pyntad utvändigt som invändigt.

    Många minns det långa inbördeskriget. Andra tänker på fattigdomen, korruptionen och kriminaliteten i dagens Guatemala. Det är inte så konstigt att turister med jämna mellanrum avråtts att resa hit. Men trots att inbördeskriget tog slut för drygt 20 år sedan och trots att fattigdomen motats tillbaka och säkerheten förbättrats är många ändå skeptiska till Guatemala som turistland.

    "Det går att turista i landet men det är viktigt att vara medveten om riskerna och vidta för­siktighetsåtgärder." Med svenska Utrikes­departementets reseråd i bakhuvudet slänger jag ryggsäcken på axeln och lämnar trängseln på flygplatsen. Kvällsluften är tryckande och taxibilar slåss om den skara människor som kommer ut från terminalen. Guider med skyltar där det står Antigua, Panajachel och Lanquin drar med sig några vilsna ryggsäcksresenärer.

    Men jag siktar på den gotiska bergsstaden Quetzaltenango i Guatemalas västra högland. En universitetsstad som blomstrade i slutet av 1800-talet och idag är landets kulturella centrum. Quetzaltenango, eller Xela som lokal­borna kallar staden, har visser­ligen språkskolor precis som i populära Antigua och hippabarer som i San Pedro. Ändå har staden lyckats behålla mer av mayakulturen.

    Fiskelycka i gryningen vid sjön Petén Itzá.

    I den sömniga byn San Pedro finns det gott om mysiga kaféer och soldäck.

    Vi är en brokig skara som samlats på Quetzal­tenangos ödsliga kullerstensgator tidigt nästa morgon. Några bilar anländer med gods till stadens marknad. I övrigt ligger staden ännu i morgondvala. Tre engagerade guider checkar av, räknar samman och fördelar. Sovsäckar, lunchlådor, vattenflaskor, skavsårsplåster och solskydd plockas ner i väskor. Sedan tågar vi ut genom staden, hoppar på en halvtom lokalbuss och får försprång upp i bergen.
    – Glöm inte att andas. Vi kommer börja rätt tufft, dessutom på hög höjd, säger Rhiannon då vi skumpar upp mot bergsbyarna. 

    Hon besökte Guatemala för flera år sedan. Vid hennes andra besök blev hon kvar och började arbeta som vandringsguide och volontär på den ideella organisationen Quetzaltrekkers. Lyriskt berättar hon om byarna de besöker och kan hjälpa tack vare vandrarnas bidrag som oavkortat går till skolor och familjer i behov av stöd utifrån.

    Nästan 80 procent av turisterna som besöker Guatemalakommer för vandringens skull. Och här väntar spännande upplevelser: Central­amerikas högsta topp, vulkanen Tajumulco, är en fysisk utmaning och på aktiva Pacaya kan du grilla marshmallows några meter från kratern.

    Från högt belägna berg vandrar vi över slätter och dalar, genom kaffeplantage, majsodlingar och lokala bergsbyar. I Antigua Santa Catarina Ixtahuacan värmer vi frusna kroppar i en klassisk temazcal, en vedeldad guatemalansk bastu med plats för två små personer, eftersom den är byggd med tanke på inkafolkets kroppslängd.

    Majstortillas serveras vid både frukost, lunch och middag.

    Ursprung och tradition går ofta att avläsas i tygernas mönster.

    Traditionellt och uttrycksfullt.

    Dagen efter samlar vi kraft för att ta oss uppför vad som kallas rekordberget. Ett stupande brant berg där belöningen efter toppturen är vackra majsfält och ett besök hemma hos familjen Don Pedro i byn Xiprian. När vi kommer fram till deras hus faller mörkret medan himlen öppnar sig och regnet vräker ner. Dyblöta snubblar vi in till en lägereld och nygräddade tortillas som klappats på stenspis.

    Medan duschen går varm och yllesockor dras på vinkar Pedro in mig i köket. Ett spartanskt rum med kaklat golv, vedeldad spis och staplade kastruller. Det var inte länge sedan han gick i pension från sin roll som lärare. Han skrattar och berättar om de många år hans tålamod prövats, men också om glädjen han känner när han tänker på barnens utveckling. 
    – Här är det tryggt att bo. Utan det våld som finns i andra städer i Guatemala, säger Pedro med en nick.

    Mätt och varm somnar jag till smattrande regn, värkande hälar och Pedros beslutsamma ord om att livet – "tack vare gud" – är riktigt bra.    

    Dimman sveper bort och sjön Atitlan blottas. Solens tunna strålar börjar sakta värma våra frusna kroppar. Tysta betraktar vi vad som varit målet för vår vandring. När kaffet druckits upp och vi förevigat den vackra morgonen med våra kameror zippas sovsäckar upp och rullas ihop. Det är dags att påbörja sista sträckan ner mot sjön. 

    Byn San Pedro väntar sömnig vid bergets slut. Trots tidig timme knattrar tuk-tuks ihärdigt mellan byns marknadskvarter på höjden och turisternas mecka nere vid vattnet. Trånga, jordiga gränder fylls av väggmålningar, hantverks­butiker och lokaler med hippa yogaretreats. Vid sjön har lokala färjor påbörjat sina morgonturer.

    I skydd av de omringande vulkanerna har landets ursprungs­folk levt isolerat i århundraden och sjön Atitlan var länge okänd för omvärlden. Under 1960-talet hittade hippie­kulturen till sjön och trots inbördes­kriget har turismenfortsatt att blomstra.

    Gästfrihet och nyfikenhet i byarna runt sjön Atitlan.

    Högt upp på kullarna i Santa Cruz lever traditioner vidare i språk och hantverk.

    Vid sjöns östra kust klättrar husen djärvt på bergets kam. Lokal­borna tar sig uppförde stupande backarna utan grimaser. Själv får jag stanna flera gånger för att hämta andan. Husen ligger tätt. Kommer det mot förmodan en bil får man snabbt hoppa upp på en farstubro för att inte bli klämd. Till skillnad från San Pedro känns Santa Cruz först varken särskilt färgstarkt eller inbjudande. Avsaknaden avnattliv håller en viss turism på avstånd. Restauranger är få, butikerna sömniga. Men så snart man tar kontakt med byborna börjar man förstå platsens charm.
    – Tänk att vi växt upp här vid Lago Atitlan och du vid en sjö långt borta i Sverige, säger en ung kvinna storögt och betraktar det vintriga landskapet på skärmen i min telefon. 

    En spansk dansbandsversion av Små grodorna spelas från en radio. Kvinnornas händer går i raskt tempo. Magdalena började arbeta som sömmerska då hon var 14 år. Trådrullarna ligger utspridda på marken medan hon med flinka fingrar väver tyger. Färg­starka, traditionella mönster blir till sjalar och kjolar som de sedan säljer i byarna. Ett hantverk som allt oftare kopieras av textil­fabrikernaoch försvårar bybornas försäljning av hantverket. 

    Dagarna vid Lago Atitlan går försvinnande fort. Jag hälsar på helgonet Maximón i Santiago, tar en båttur till yogabyn San Marcos och besöker den lokala marknaden i huvudorten Panajachel. På dagarna bränner solen het med blå himmel som speglas i sjön. På kvällarna smattrar regnet över byarna. Vädret försämras snabbt. En kväll lyser blixtar upp hela viken som ett vackert skådespel. Tills elen går. Hela San Pedro slocknar. Dags för mig att åka vidare. 

    Jag hinner knappt ställa mig på gatan i Panajachel innan en färgstark buss halvt i farten plockar upp mig. En man hänger ut från dörren, slänger smidigt upp min ryggsäck på taket och fortsätter att vråla hay espacio, hay espacio (det finns plats, det finns plats). Bussen kränger fram på de vindlande vägarna, förbi vulkaner och majsfält. Camioneta de pollo eller chicken bus kallas de avdankade amerikanska skolbussarna som smyckats om och används i lokaltrafiken i hela Latinamerika. Vad gäller regler och säkerhet tycks det inte vara så noga. Bussen plockar upp alla som vill med tills det är överfullt. Snart sitter vi sex i rad på säten för tre med benen klistrade mot varandra. 
    – Hablas español? 

    Jag nickar och snart är alla engagerade i vem jag är, varifrån jag kommer och varför jag bestämt mig för att åka till byn Chichicastenango.

    Till den heliga stentrappan i byn Chichicastenango går man för att be och offra blommor och djur.

    Bergiga Guatemala är ett mecka för vandrare.

    Ett par svettiga timmar senare är vi framme på byns kaotiska station. Killen som slänger ner min väska från busstaket berättar att bymarknaden är Centralamerikas största och har funnits ända sedan 800-talet.

    Två gånger i veckan vallfärdar försäljare från stora delar av landet till marknaden i Chichicastenango. Vävda dukar, väskor, plån­böcker, yllefiltar, tortillas, grytor, färskt styckat kött. Att ge sig på en beskrivning av staden en marknads­dag är som att försöka dissekera en fullfjädrad orkester. Jag blundar, lyssnar, känner dofterna. Det första jag slås av är ljuden. Klapprandet då tortillas pressas och läggs på hög. Stekbord som osar, frityrolja som bubblar, tuppar som styckas och skynken som sveper i vinden. Dofter av salta torkade sardiner, söta jordgubbar och fränt kött. Surrande flugor slås bort, ånga stiger från kastruller och ett ständigt sorl fyller de labyrintiska marknadsgångarna. 

    En bred trappa framför en vit, ståtlig kyrka breder ut sig. Rökelse sipprar ner över trappsteg som knappt går att se på grund av blommor i alla dess färger. En man svingar en pendel med rökelse framför kyrkans port. En annan man står på knä.
    – Hit kommer vi för att be och offra blommor och kycklingar, viskar mannen bredvid mig och pekar ut över den blomstrande trappan framför kyrkan Santo Tomas.

    Inbäddad i frodig djungel ligger mayarikets största ruinstad Tikal. Historiska tempel vittnar om ett forntida storslaget rike. Klättra till toppen, slå dig ner och lyssna till hur djungeln slukar tystnaden.

    Solen har just orkat sig upp över husknutarna då nattbussen pyser till och stannar i norra Guatemala. Jag sträcker stelfrusna leder till liv. Efter drygt en veckas rundflackande bland höghöjderna i sydväst är den heta, fuktiga luften i låglandet i norr påtaglig. Jag promenerar över bron. Staden Flores vilar sömnigt på en liten ö i Lago Petén Itzá. Ståtliga byggnader med rost­färgade tak kantar smala kullerstensgator. På två minuter har man vandrat från ena till andra sidan av ön. På vägen möter jag några fiskare. De drar i linor och fyller hinkar med småfisk. Från bryggor badar några morgonpigga barn under uppsyn av en grupp äldre kvinnor. 

    Men jag ska snart resa vidare. För mitt mål är Tikal, ett av mayarikets allra viktigaste platser som ligger bara en timme från sjön.

    Vår guide Juan växte upp i området eftersom hans pappa var med under utgrävningarna på 1960-talet. Han knycker påhuvudet för att signalera att vi ska svänga av från huvudstigen. En genväg. Juan går med bestämda steg, han kan djungelstigarna utan och innan. I 13 år har han guidat besökare i området där han rört sig fritt sedan barnsben. När Tikal så småningom stämplades som världskulturarv fick familjen inte längre bo kvar. Så lättar regnskogens täta kronor. Blottar en hög trätrappa framför oss. På andra sidan vilar ruinerna. 

    – Guatemala har dåligt rykte. Ni vet, med inbördeskriget bakom oss. Men det är inte samma längre. Jag blir alltid ledsen vid tanken på vad folk missar, just för att de inte vågar besöka vårt land, säger Juan och höjer blicken mot trappan.

    Vi når toppen, rundar hörnet av ett tempel och äntrar resterna av huvudstaden i ett av de mäktigaste mayarikena. En påtaglig tystnad vilar över ruinerna. Till min stora förvåning är vi ensamma. Det är med blandade känslor jag slår mig ner på kanten av några lämningar och blickar ut över staden. Glädjen över att en så storslagen plats är oförstörd av massturism är stor. Men samtidigt kan jag inte låta bli att dela Juans sorg över att inte fler tar chansen att upptäcka Guatemala. 

     

     

    Att Karin Wimark tidigare varit med om ett beväpnat rån i Guatemala hindrade henne inte från att återvända till det gästvänliga landet som ensamresenär. En tumregel är att inte resa efter mörkrets inbrott samt att alltid anlita en guide för vandringsturer utanför turisttäta områden.