• Få vagabond.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!

  • Krönika – Per tror att tågluffen går mot en ny vår

    Det har blivit coolt att tågluffa. Det låter som en klyscha. Det är det också. Men just den här klyschan gillar jag mer än någon annan, skriver Vagabonds krönikör Per J Andersson.

    Krönika – Per tror att tågluffen går mot en ny vår
    Äventyr på räls, coolt på nytt. Foto: AdobeStock/nd3000.

    Från Stockholm fanns direkttåg till Paris och Milano. Från Köpenhamn kunde man resa på räls utan byte ända till Rom. Ända fram till Sovjets fall fanns direktvagn från Stockholm till Moskva. Och vi som tågluffade på åttiotalet minns Deutsche Reichsbahns sovvagnar från Stockholm till Berlin där den tyske konduktören sålde starköl till svenska ungdomar redan innan tåget hunnit passera Riddarholmen. Usch och fy, jämrade sig vänner av ordning. Hurra, ropade tågluffarna som var på väg ut på sommarens stora äventyr.

    En semester med flyg måste förbokas månader i förväg om priset ska bli rimligt. Tågluffaren kan sjunga spontanitetens lov. I biljetthallen kan hon få en ingivelse om ännu ett glas vin och ännu en tapas i baren på hörnet och ta tåget två timmar senare. För flygresenären är det resebeteendet rena rama utopin.

    Några veckors tågluffande i Europa är därtill en lektion i hur vår världsdel hänger ihop. Som att Wien ligger bara två timmars tågresa från Budapest och att München norr om Alperna bara är sex timmar bort från Venedig vid Medelhavet. Därför gillar jag EU-förslaget att ge 18-åringar i unionen gratis Interrailkort. Bättre geografilektion finns inte.

    Men det kostar för mycket, klagar kritikerna. Samma argument används för att sänka planerna på en svensk snabbjärnväg mellan våra största städer. Inget nytt under solen. Det gnälldes också när Europa på 1800-talet satsade allt man hade och lite till på att bygga de första järnvägarna. Trots gnället investerade svenska staten 2 000 miljarder kronor (i dagens penningvärde) på att bygga räls, dubbelt så mycket som Sveriges nuvarande BNP. Och i England ojade sig poeten William Wordsworth över hur tågen förstörde miljön. Vilket han hade rätt i. Tunnlar genomborrade berg, viadukter förstörde vyn och de bullrande loken drevs av kol som förorenade luften. Man byggde ändå. Tur det. För sakta men säkert fasades det skitiga kolet ut och ersattes av ren elektricitet.

    Per J Andersson, krönikör. Foto: Håkan Elofsson.

    1972 lanserades Interrailkortet. Det var tänkt som en tillfällig kampanj, men blev en succé som permanentades. Så lärde sig en hel generation svenskar att känna sin egen världsdel innan och utan. 1991 peakade tågluffandet, sedan bar det utför. För det var ju då flyget avreglerades och blev sjukt billigt. Tåg till Europa blev något mossigt som ålderstigna miljömuppar sysslade med. Moderna människor flög.

    Det långväga tågresandethamnade i en negativ spiral. Internationella långlinjer lades ner. Då tog fler flyget. Tågbolagen svarade med att lägga ner fler långlinjer. Och ännu fler valde flyget. Fatta det här: sedan 1990 har vårt utrikesflygande ökat med 243 procent! 

    Men någonting har hänt.Plötsligt pratar alla om tåg. Inte minst de som simultant lider av upptäckariver och klimatångest. Facebookgruppen Tågsemester växer explosionsartat. Arrangören Grand Tours italienska tågrundresa sålde snabbt slut. Interrail, den döende patienten, har frisknat till: i år räknar man med 50 procent fler svenska tågluffare än ifjol. Snälltågets nattåg Malmö–Berlin har dubblerat antalet resenärer. Och Vagabond har startat en tågblogg. Det har blivit coolt att tågluffa. Det låter som en klyscha. Det är det också. Men just den här klyschan gillar jag mer än någon annan.