• Få vagabond.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!

  • Krönika – "Himlen är skyldigt blå"

    Karin Wallén om att resa i en filtrerad värld.

    Krönika – "Himlen är skyldigt blå"
    Foto: AdobeStock/Redpixel

    När jag träffar henne första gången efter resan till Medelhavet tror jag att jag redan vet allt. Allt om hur de har ätit skaldjur på stranden, skålat i den overkligt rosa solnedgången, ätit pasta och varit ömsint förälskade i det fladdrande ljuset från en stearindränkt kandelaber. 

    Genom sociala medier har bilden av värme, lycka, kärlek och en ständigt knallblå himmel pytsats ut i filtrerade små fyrkanter, och jag har egentligen inget mer att tillägga än: Herregud vad bra ni har haft det!

    Då möts jag av ett snett leende och en lätt suck. För utanför de små fyrkanterna av tillrättalagd perfektion hände ju allt det där andra. Besvikelsen över en strand som inte alls var så ren och fin som förväntat. Grälet som börjat redan första kvällen, och en bitter långsinthet som kvävde de sista dagarna.

    Det här är förstås inget nytt fenomen i sig. Människor har genom alla tider hållit ihop fasaden utåt sett, för att ge sken av ett lyckat liv. Men aldrig har vi haft så mycket hjälp på traven som nu. De minnen vi nu skapar och förmedlar till andra genom våra digitala fotoalbum är så fläckfria och filtrerade att vi riskerar att börja tro på dem själva. 

    Där vi förut tog en bild, högst två, för att inte slösa på de 24 eller 36 som fanns i rullen, kan vi nu knäppa, titta, radera – tills alla är nöjda med vinkel, hår, ansiktsuttryck, bakgrund. Om något stör eller inte blir som man vill ha det är det bara att ta om. Och om. 

    "Instagram är som botox för landskap, städer och bergstoppar."

    Karin Wallén, krönikör på Vagabond.

    Det kan ta en bra stund för alla att bli nöjda med resultatet, och sedan ska det väljas filter förstås. Så att det blir så där extra underbart att se tillbaka på vad man varit med om. 

    Är det någon som minns den där andra tiden? Den då man kom hem, väntade en vecka och sedan som ett barn på julafton fick plöja igenom högar av foton och se hur det blev. Det var förstås alltid någon som hade blinkat just när kameran tryckte av, eller någon morgonpigg tysk i sandaler och tubsockor som promenerat genom bilden och förstört illusionen av ödslighet och äventyr. Och den där grisskära solbrännan, ja, den gick tyvärr inte att dämpa.

    Det blev som det blev. Det var som det var. Inga filter jämnade ut solskadad hud och ingen förhandscensur rensade bort alla misslyckade poser.

    På något sätt var bilderna på den tiden lite mer som livet: med skavanker, snedsteg och ofrivillig oskärpa.  

    Jag tänker att det i högsta grad gäller även platser. Resmål har väl aldrig sett så fantastiska ut som idag, när retuscheringsmöjligheter finns i var resenärs ficka. Nog för att det länge funnits överdådiga bilder i magasin och resekataloger. Men nu, när alla kan skapa sin egen paradisbild, är det som att det lite vardagligt halvdassiga inte finns längre. 

    Instagram är som botox för landskap, städer och bergstoppar. Med lite filter är himlen inte oskyldigt blå längre, som Ted Gärdestad en gång sjöng. Och skulle den råka vara så där blå alldeles av sig själv – ja, då måste det förstås understrykas så att ingen undgår det. Höjden av självgod skrytsamhet hittar du under hashtaggen #nofilter. 

  • Få vagabond.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!