Annons
Annons
Foto: Istock

Foto: Istock

Burma

Krönika: Karin Wallén om vardagskickar i Burma

Man kan ju alltid låtsas att man faktiskt är på väg någonstans, skriver Karin Wallén.

Text: Karin Wallén • 2018-07-30 Uppdaterad 2021-09-15

Insein. Stationen heter så. Halva vagnen går av, men jag sitter kvar. Jag har halva cirkeln kvar på pendeltåget på Circle Line, i Burmas största stad Yangon. Och jag är inte på väg någonstans. Jag bara åker varvet runt, i tre timmar, och tittar på livet som trillar förbi. 

Folk på väg till eller från jobbet. Folk på väg till tempel och sjukhus. Folk på väg hem från marknader och skolor. Och så sådana som jag som bara åker för nöjes skull, som om pendeltåget vore en åkattraktion, långt från bergochdalbanorna på Gröna Lund och Liseberg. 

För det är knappast farten som får det att hisna. Tåget går så långsamt att inte ens han som in i det sista slumrar med kinden mot den skramlande väggen riskerar att missa sitt stopp, bara han vaknar ungefär i tid. Dörrarna är alltid öppna, och det fläktar bara knappt när tåget når sin maxfart. Den som vill hoppa av eller på i farten behöver inte direkt kasta sig ut likt en dödsföraktande James Bond. Nej, det är inte farten som är tjusningen med den här åkattraktionen. 

Några kvinnor går ombord med fat stora som bildäck på huvudena. Trots att de är belamrade med högar av frukt, grönsaker och friterat bröd, går de stadigt och rakryggat, med blicken fäst ett par meter framför sig. Balansen intakt i varenda skakande rörelse som tåget åstadkommer. Kinderna är vitpudrade som skydd mot solen och tjejen med brödlasten drar fram plastpallar så att alla kan sitta.

På väggarna sitter reklam om mobilabonnemang och smartphones. En man i rutig skjorta pillar på sin telefon. De flesta tittar tomt ut i luften. Det är trots allt ett vanligt pendeltåg, och det är nog mest jag som för en gångs skull inte sitter och tänker på vad jag ska göra i eftermiddag, imorgon, eller i nästa vecka.

Det här är deras vardag, inte min. Och jag älskar andras vardag.

Så när jag nästa dag vandrar omkring barfota på tempelområdet Schwedagon Pagoda, omgiven av guldglittrande fasader och blanka marmorgolv, är det inte just det pampiga som är det mest intressanta. Det pampiga är en kuliss, och på kulissens trappsteg sitter människor och käkar sin lunch, dricker sitt te, lever sina liv. Efter en stund är det bara dem jag ser, inte de blänkande buddorna och de gnistrande tempelutsmyckningarna.

Att göra andras vardag till en turistattraktion är förstås inte helt oproblematiskt. Det finns många exempel där privata hem exploateras och visas upp, utan att de som bor där får särskilt mycket ut av det, om ens något. 

Men ute i det offentliga rummet är det annorlunda. Där kan vi sitta sida vid sida, och bara vara. Smygtitta, javisst. Studera allt som händer, och fascineras av våra likheter och olikheter. 

Och det är därför kollektivtrafiken är den perfekta platsen för att glo på livet. På pendeltåget är det okej att vara en fluga på väggen, utan att störa eller dra till sig uppmärksamhet.  

Man kan ju alltid låtsas att man faktiskt är på väg någonstans. 


Text: Karin Wallén • 2018-07-30
BurmaKrönika

Nyhetsbrev

Missa inte våra bästa tips och guider!

Scroll to Top