• Få vagabond.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!

  • Podd om turismens historia – från forntid till lågprisflyg

    I Egypten har man hittat en 3 200 år gammal semesterhälsning i en av pyramider: "Visirens skrivare gjorde en utflykt till västra sidan av Memphis för att förnöja sig". Och på 1700-talet reste Goethe till Italien och tog "selfies". Om det och mycket annat pratar Vagabonds redaktör Per J Andersson i podden Historia Nu. Lyssna!

    Podd om turismens historia – från forntid till lågprisflyg
    Goethe reste med porträttmålare i Italien får att kunna bli avbildad framför olika sevärdheter.

    Lyssna på podden Historia Nu där Vagabonds Per J Andersson pratar med Urban Lindstedt om turismens historia – från antikens Egypten och Grekland, via pilgrimsresorna till det medeltida Rom, de första tågcharteresorna från England till Schweiz och dagens tågluffning och lågprisflyg.

    Människan har alltid rest ända från urhemmet i Afrika till jordens alla bebodda hörn. Men turisten som reser för sitt höga nöjes skull är av ett senare datum.

    Under romartiden åkte romarna på semester i det klassiska Grekland både för att se på antika ruiner och äta goda musslor.

    En reseguide! Det låter så modernt. Som något som skapats för att den stressade nutidsmänniskan. Men guideböcker har funnits länge det har funnits resenärer har det funnits guideböcker. Redan under första århundradet efter Kristus skrevs en Asienguide för äventyrslystna européer, en sorts antikens Lonely Planet.

    I Periplus guide till Erythreiska havet – som guiden kallades – beskrivs godbitarna och fällorna längs Indiska oceanens kuster. Kom man över ett exemplar fick man en detaljerad guide till både Afrikas östkust och Indiens västkust. Och en vägbeskrivning för resande från indiska halvön till Kina. Dessutom bjöd guiden på tips på vilka varor som man skulle köpa och sälja på varje ny plats, så med modern terminologi kan man säga att Periplus Asienvägvisare var en sorts affärsreseguide.

    Det häftiga med den här nästan 2 000 år gamla guiden är att den helt och hållet verkar bygga på förstahandskällor. Skribenten, vars namn gått förlorat, ser ut att ha varit på de platser som han beskriver.

    När guideböcker så småningom började tryckas och spridas i större upplagor var det staden som stod i fokus. En vanlig genre var guider som vägledde den bortkomna landsbygdsbon på besök i den myllrande storstan, som Guide for cuntrey men in the famous Cittee of London som gavs ut 1593.

    Men i takt med att brittiska adelspojkar började åka på bildningsresa i Europa började det åter skrivas guider till vidsträckta rundresor.

    Det finns många svindlande paralleller mellan 1700-talets överklassluffare på det som kallades Grand tour och dagens mer folkliga resenärskultur. Innan tågens tid gick resan med postdiligenser mellan de tyska hoven, Rom, Frankrikes riviera och Paris, en rutt inte så olik tågluffarnas, idag 200 år senare.

    1700-talsresenärerna festade belevat med vitpudrade prinsessor och köpte sex av prostituerade på gatan. Och sedan drog de till Rom, 1700-talets populäraste europeiska turiststad, och där gick de på månskenspromenad bland antika ruiner, ett turistnöje lika inne då som nu.

    De brittiska adelsmännen – alltid män, alltid blåblodiga – berättar Björn Cederberg om i sin bok Turistens blick. I den skriver han om hur överklasspojkarna reste runt i flera år för att kunna återvända hem förvandlade från "lättledda suputer till pudrade män av värld". Då som nu fanns med andra ord idén om resan, i alla fall den lite mer ambitiösa långresan, som danande och bildande.

    När jag läser om 1700-talsresenärerna slås jag av hur lite just turistens blick har förändrats. I Venedig förfasar sig Goethe i sin dagbok över gatuförsäljare som nasar souvenirer – och låter precis som nutida resenärer som gnäller över turistifieringen.

    Till och med selfien var uppfunnen på 1700-talet. Goethe reser med en målare som förevigar honom framför sevärdheterna. I sin dagbok förklarar Goethe varför: (citat) "… så att jag kan visa dem därhemma vad jag upplevt" (slut citat).

    Det är så mycket som är sig likt mellan då och nu. Turistresans magiska förmåga att frigöra oss från hembygdens normer kom inte med chartern till Mallorca och de vilda grisfesterna. Hör bara på det här 250 år gamla citatet: "Det italienska klimatet påverkar mig. All kalvinism är bortblåst. Blodet kokar".

    Ja, alla skötsamma nutida nordeuropéer som busigt beställer en karaff rödvin till lunchen på den sydeuropeiska trattorian kan väl känna igen den känslan. 

    Varje stor förändring av infrastrukturen skapade en ny sorts guideböcker. När Europas järnväg byggdes ut i mitten av 1800-talet och konkurrerade ut hästskjutsarna började turismen för första gången i världshistorien bli folklig. Guideboksförlagen svarade med att ge ut guider som berättade om olika järnvägslinjer och vad det var man såg när man tittade ut genom tågfönstret, och så förstås vad man skulle göra i städerna som de vidunderliga tågen tog en till.

    I boken Lustresandets geografier berättar stadsbyggnadshistorikern Bosse Bergman om hur guideböckerna förändrades mellan 1700- och 1900-talet – och om Thomas Cook som år 1841 arrangerade världens första charterresa för ett sällskap på 500 turister. Resan gick från Leicester till den närbelägna staden Loughborough, givetvis med den tidens modernaste och snabbaste masstransportsystem, ånglokståget.

    Sedan dess har charterbolagen varit snabba med att anamma de teknologiskt sett mest avancerade och därmed tids- och kostnadseffektiva farkosterna. Först tågen och ångfartygen, sedan långfärdsbussarna och till sist flyget.

    Affisch ur boken Come to Sweden

    Men innan vi skaffar guideboken och går till resebyrån har det i alla tider funnits något som lockat oss att resa. Vid sidan av reportage i tidningar och böcker var det framförallt reseaffischerna som stod för frestelserna. På tjugo- och trettiotalet var affischerna fulla av optimism, romantik och stil. Resenärerna som illustrerades med penseldrag i gouache bar kavaj, dräkt och hatt, och såg lika estetiskt skarpskurna och fulländade ut som dagens modeller på catwalken.

    Jag bläddrar i den nyutkomna coffeetable-boken Come to Sweden och njuter av de vackert illustrerade reseaffischerna från första halvan av 1900-talet. Fart och förflyttning var framtiden. De nya atlantfartygen och flygplanen utstrålade självsäkerhet och framställdes i stiliserad form med raka, rena linjer och klara färger – och var lika vackra som resenärerna. Flygplanen var cigarrformade medan kryssningsskeppen skildrades snett underifrån så att de såg gigantiska ut, medan fören pekade uppåt mot himlen … mot framtiden … Se fler historiska reseaffischer och läs mer om boken Come to Sweden här!

    I jämförelse med den tidens båt- och flygresenärer är vi nutida turister riktiga sluskar. Inte så konstigt kanske, för hundra år sedan var ju det långväga fritidsresandet ett överklassnöje. Bildning plus pengar och fåfänga är lika med stil. Det tidiga 1900-talets resenärer hade resurser att göra resandet till en estetisk upplevelse.

    Lyssna!

    Lyssna på Historiska Medias podd Historia Nu 21: Resandets historia – från forntid till Ryanair.