• Få vagabond.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!

  • Krönika: Karin om konsten att mötas bortom orden

    "I den ordlösa bubblan är världen stum och oskyldigt vacker" skriver Vagabonds krönikör Karin Wallén.

    Krönika: Karin om konsten att mötas bortom orden
    Gamla stan, Kraków. Foto: Istock

    Pirogkaféet ligger i utkanten av de judiska kvarteren i Kraków, och jag har lyckats ganska bra med beställningen. De svampfyllda knytena på tallriken är ungefär det jag förväntade mig när jag gissade mig fram på menyn, och när tre damer dyker upp och säger "Kan vi sitta här?" säger jag "Absolut, sitt ner!", och då gör de det. 

    Okej, det är inte riktigt så det går till. Vi pratar inte med ord, för det kan vi inte. Men vi kan peka, gestikulera, göra miner – och le. Annars gör vi inte mycket mer än sitter vid samma bord och äter. De pratar förstås mest med varandra, men ibland vänder de sig till mig. Då höjer de rösten och artikulerar tydligare, som om jag skulle förstå dem bättre då. Ibland låtsas jag att jag gör det. Jag har ingen aning om vad de säger.

    När ett annat bord blir ledigt gör jag en artig ansats att flytta, så att de kan sitta för sig själva. Men det får jag absolut inte. Jag ska äta med dem. Om så varje bord i restaurangen blir ledigt. 

    Det är något fint ändå med den här ordlösa kommunikationen. Den får oss att anstränga oss för att visa att vi vill väl. Den får oss att peka, skratta och göra miner för att hitta en väg igenom språkbarriären. Så får vi en stunds samvaro, ett kravlöst utbyte av sällskap.

    Vare sig man blir inbjudenatt sitta i värmen vid brasan på ett kallt jordgolv i norra Laos eller blir matad med snacks av medresenärer på ett tåg i Indien, så handlar det om konsten att mötas bortom orden. Att bjuda på ett leende (och kanske en bit mat) och känna att det finns något där trots allt. En gemensam grund att stå på, hur kort vårt möte än är.

    "Vi ler och nickar, och tror det bästa om varandra."

    Visst kan det tyckas tråkigt att inte kunna fråga och inte kunna svara. Inte kunna utbyta fullständiga meningar om vardagsfunderingar och livsöden. Men ibland, inser jag, är den ordlösa världen en rätt trevlig värld att vistas i. 

    Någon vecka efter pirogkaféet i Kraków befinner jag mig i södra Ungern, där jag guppar omkring i en äggluktande termalsjö tillsammans med en mängd andra människor, alla försedda med färgsprakande badringar. De flesta är pensionärer. De flesta pratar ungerska eller tyska. Jag förstår inte mycket av vad de säger. 

    Men så hör jag några som pratar engelska, och ser chansen att få kommunicera på riktigt efter dagar av övningar i charader och mimik. De är från Sydafrika, visar det sig, fast med ursprung i gamla Tjeckoslovakien, och jag kastar mig glatt in i konversationen – törstig efter ord som verkligen går fram. 

    Först går det bra. Jag skrattar åt deras skämt. Men allt fler ord kommer ur deras munnar, och blir till meningar jag önskar att jag slapp förstå. När en av männen klagar över Sydafrikas svarta och muslimer och säger att vi gärna "kan få ta dem allihopa" önskar jag att jag kunde flyta tillbaka in i den ordlösa bubblan. Där vi ler och nickar, och fortfarande tror det bästa om varandra. 

    Där världen är stum och oskyldigt vacker.

  • Få vagabond.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!