• Få vagabond.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!

  • Krönika: Karin testar exotiska sötsaker – "det var nästan erotiskt"

    "Det fanns en tid innan Maltesers såldes i Sverige, och på den tiden fanns det en extra anledning till att resa. Att åka till London och få lägga vantarna på en påse Maltesers kunde lysa upp vilken mulen novembermånad som helst. Sedan började Maltesers säljas i Sverige, och vår glädje dog."

    Krönika: Karin testar exotiska sötsaker – "det var nästan erotiskt"

    Det första man borde vilja göra när man kommer till en plats som Färöarna är att börja utforska omgivningarna. Se de där mustigt gröna kullarna och bergen, spana efter lunnefåglar och bli förtrollad av klippor som stupar ner i havet. 

    Men något kom emellan mig och naturens magi den där första eftermiddagen när vi nyss checkat in i en liten stuga på landet. Förmodligen skyllde jag på vädret, som rev och slet i hustak och träd, och använde det som ursäkt när jag kröp ner under täcket, stannade där i en halvtimme och ägnade mig åt ren och skär njutning istället. Jag hade kvalitetstid med Djupur. Världens godaste godis. 

    Det hade gått några år sedan jag var på Island och för första gången smakat den där magiska kombinationen av choklad och lakrits. Och när chansen att köpa dem igen dök upp på flygplatsen i Torshamn kunde jag inte stå emot. Kulorna smälte i munnen i ren perfektion.

    Det var nästan erotiskt. Naturen utanför fick vänta.

    Nu finns Djupur i Sverige. Har jag hört. Och jag borde förstås springa gatlopp till den där omtalade butiken i Vasastan. Men nej, jag ligger inte under täcket i min lägenhet och hänger mig åt kvalitetserotik med Djupur. För det är något med magin som försvinner när en påse Djupur lämnar de vindpinade öarna i Nordatlanten och landar på en butikshylla i Stockholm. Förtrollningen bryts. 

    Det var samma sak med Maltesers. Det fanns en tid innan dessa kulor av malt och honungskrisp  som doppats i choklad såldes i Sverige, och på den tiden fanns det en extra anledning till att resa. Att åka till London och få lägga vantarna på en påse Maltesers kunde lysa upp vilken mulen novembermånad som helst, och vi hade en överenskommelse, jag och min kompis Jennie. Vi köpte alltid Maltesers åt varandra när vi reste utomlands. Så där höll vi på, och gjorde varandra fantastiskt glada så fort någon av oss hade fått en stämpel i passet. 

    Sedan började Maltesers säljas i Sverige, och vår glädje dog. Inte åt vi mer Maltesers heller. Det var som att de där kulorna tappade lite av sin glans när de låg bredvid Marabou och Cloetta i Hemköps vanliga hylla.

    Kanske lite samma sak med Starbucks. Trots att resten av världen var nedlusad av den där sjöjungfrulogotypen långt innan kafékedjan nådde Sverige hade den länge en viss dragningskraft. En viss flair av "utomlands". Tills de etablerade sig här och känslorna stendog. På samma sätt känner jag när den japanska klädbutiken Uniqlo nu slår upp portarna i Stockholm. Jag har handlat på Uniqlo i New York, London och Kuala Lumpur, men försöker leva i förnekelse om att de nu finns runt hörnet. 

    Av samma anledning hoppas jag att chokladkakan Kvikklunsj aldrig ska börja synas på Ica, så att jag får fortsätta se lyckan i min kompis Frans ögon när jag överlämnar en laddning från senaste Norgeresan. 

    Henrik kan få sina Skipper (en norsk variant av lakritsbåt som tydligen slår allt), och Hanna kan fortsätta leverera svenska dillchips till en engelsk kompis som menar att det är något helt unikt för Sverige. Jag hoppas för engelsmannens egen skull att ingen får för sig att börja sälja dem på Tesco eller Waitrose. 

    Då blir dillsmaken snart fadd, och förälskelsen dör. 

  • Få vagabond.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!