• Få vagabond.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!

  • Krönika: Per J Andersson om valutasvinen

    "Mina två senaste resor, som gick till dyrländerna Norge och Schweiz, kändes som spiken i kistan för den gyllene epok då svenska resenärer var lyckliga valutasvin vart vi än styrde kosan i världen", skriver Vagabonds krönikör.

    Krönika: Per J Andersson om valutasvinen
    "Och reste vi österut till planekonomierna i Östtyskland, Polen och Tjeckoslovakien blev det så billigt att det var skrattretande. Då förvandlades vi till präktiga valutasvin". Foto: Getty Images

    I Vagabonds Resebarometer får tusentals resenärer varje år svara på frågor om vart, hur, när och varför de ger sig av. Det statistiskt säkerställda svaret på frågan "varför" har år efter år blivit att vi reser för att komma bort, koppla av och uppleva något annat. Det känns nästan för banalt för att publicera. Men så är det. Så banala är vi människor.

    Men jag tror ändå att det finns ytterligare ett skäl, som många tycker är pinsamt att erkänna: för att det ska bli billigare.

    Jag minns hur jag som tioåring noterade under mina första charterresor till Grekland hur glada mina föräldrar såg ut när notan kom. När jag i tonåren gav mig ut på egna tågluffarresor i Europa förstod jag varför de såg så muntra ut när det var dags att betala. Jag kan fortfarande se kvittot framför mig för sejdeln med öl jag beställde i Berlin sommaren 1982: en D-mark. Det motsvarade två kronor och femtio öre. Hemma kostade ölen nästan tio gånger så mycket. 

    Ända fram till nittiotalet var ju Sverige så mycket dyrare att både leva och turista i än nästan något annat land på jorden. Det var inte så konstigt att en svensk resenär tyckte sig att ha kommit till paradiset så fort hon tagit båten över sundet till Köpenhamn. 

    För att inte tala om de riktiga lågprisländerna Västtyskland, Nederländerna och Frankrike. Och reste vi österut till planekonomierna i Östtyskland, Polen och Tjeckoslovakien blev det så billigt att det var skrattretande. Då förvandlades vi till präktiga valutasvin. En svensk student som levde på magra CSN-lån kunde bjuda en halv polsk by på en krogrunda.

    Per J Andersson, redaktör på Vagabond.

    Samma år som jag drack den billiga ölen i Berlin hälsade jag på hos två holländska tjejer som jag mött på resande fot, i deras hemby utanför Haag. Tillsammans gick vi på den lokala puben. Vilken kulturchock! Hemma i Sverige köpte man sig sin stora stark, betalade och satt sedan och bevakade dyrgripen girigt. På den holländska puben beställde man tio glas öl åt gången, fick låna en bricka och gick sedan runt och bjöd vänner och vänners vänner – och kom det förbi nån som man aldrig sett förut som ville ha ett glas … så ja, för tusan, varsågod!

    Det var inte så noga om man hann bjuda igen samma kväll – jag hann inte det, vilket jag snålnöjt konstaterade vid stängningsdags – i långa loppet jämnade det ut sig, resonerade mina holländska vänner.

    Den som aldrig bjöd gjorde sig förstås skyldig till ett allvarligt socialt brott och kunde inte räkna med att få behålla så många vänner.

    Det svindlade. Om jag betedde jag mig likadant på puben Stopet hemma i Västerås skulle jag bränna halva månadslönen på en kväll. Här kostade bjudrundan en spottstyver. Och samtidigt: vilket underbart kollektivt samspel de låga priserna inbjöd till. Det var något helt annat än den dumsnåla individualismen som de skyhöga svenska priserna bidrog till.

    Men idag tycker vi inte längre att det är så billigt utomlands, i alla fall inte när vi reser i Västeuropa och Nordamerika. Mina två senaste resor, som gick till dyrländerna Norge och Schweiz, kändes som spiken i kistan för den gyllene epok då svenska resenärer var lyckliga valutasvin vart vi än styrde kosan i världen. När jag tittade på kvittot på det schweiziska kaféet och insåg att min espresso kostat 50 kronor, ja då längtade snåljåpen inom mig hem. 

  • Få vagabond.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!