• Få vagabond.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!

  • Krönika: Kan själv!

    "Jag gråter för att det är så vackert i all sin fullkomliga, vansinniga och oväntade lyx. Och så skäms jag lite förstås. Det hör ju ändå till", skriver Vagabonds krönikör Karin Wallén.

    Krönika: Kan själv!
    Foto: Diana Robinson Photography/Getty Images

    Så står man där en tidig morgon på savannen i Kenya och gråter. Och det är inte vid åsynen av badande flodhästar eller giraffer i motljus. Nej, den här gången råkar jag visst gråta lite för att vi får lyxfrukost på en klippa i soluppgången. 

    Jag trodde vi skulle slå oss ner på en sten, kanske ha ett sittunderlag under rumpan. Dricka lite snabbkaffe. Men det här är så oerhört vackert, så vansinnigt surrealistiskt, att känsloförvirringen tar sig ut i tårkanalerna. 

    På den mäktiga Lejonkungenklippan har ett långbord dukats upp, med vita dukar och finporslin, intill ett lika långt buffébord med ett fullkomligt överdåd av allt man kan tänka sig finna på en bättre hotellfrukost – och lite till. Det är frukter som har karvats till små blommor. Det är korvar och pannkakor och croissanter. Det är importerade ostar och alla sorters flingor. 

    Men det är när jag får ett glas mousserande vin i handen som det verkligen brister. 

    Jag har nog alltid känt mig lite obekväm med service som jag inte riktigt bett om. Är man uppvuxen med medhavd matsäck i egna fällstolar på Gotlandsfärjans däck, och mackor i baksätet vid en bensinstation i Sveg på väg upp till fjällen, så tycker man väl att det duger bra så. 

    Man vet kanske inte riktigt hur man ska hantera att det finns någon som står beredd med gråtnäsdukar, liksom stand-by, ifall man skulle balla ur av att folk försöker vara en till lags. 

    Saken är ju den att jag klarar rätt mycket själv. Jag kan både öppna dörrar, dra rullväskor och hälla upp kaffe i kopp. Jag kan till och med dra ut en stol helt på egen hand, och jag tycker helt ärligt att det är rätt skönt att ha det så. 

    Men ibland låter jag ändå de där välmenande händerna dra mig upp från båtar och stötta mig på branta stigar, trots att det blir mycket vingligare och svårare än om jag hade fått använda min egen förmåga. 

    Om det inte finns någon smitningsmöjlighet låter jag förstås även hotellpersonalen bära packningen till rummet, trots att det hade gått snabbare om jag fått göra det själv. Och visst – jag vet – de gör bara gör sitt jobb. Det här är deras levebröd, kanske deras enda chans till en inkomst. Och då vore det väl oartigt att hävda att man faktiskt kan själv. 

    Men det är trots allt lite konstigt att behöva ställa om. Från den där som bär och kånkar och fixar på egen hand. Till hon som blir stående med armarna dumt hängande, utan att veta vad hon ska göra av händerna. 

    Karin Wallén, krönikör.

    Men nu står jag alltså här och bölar för att de har gjort det så fint på en klippa på savannen, bara för oss. Med bord och vita dukar, och en leende kock som lagar äggen precis som man vill ha dem. 

    Någon ur armadan av servande händer räcker mig en servett att torka kinden med. Jag gråter för att det är så vackert i all sin fullkomliga, vansinniga och oväntade lyx. Och så skäms jag lite förstås. Det hör ju ändå till.

  • Få vagabond.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!