• Få vagabond.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!

  • Krönika: "Ensam och fri – vi plockar russinen ur soloresan"

    Vagabonds nya krönikör och webbredaktör Helle Kikerpuu skriver om att resa tillsammans men att våga vara själv och kanske lite ego, bara för en dag.

    Krönika: "Ensam och fri – vi plockar russinen ur soloresan"
    Det kan vara bra för båda att få vara själv en dag på resan tycker Vagabonds nya krönikör. Foto: GettyImages

    Det är vår i Kyoto och körsbärsträden blommar. Men allt suger. Efter en flera månader lång resa inträffar vårt värsta gräl. Boendet är sunkigt, blodsockret lågt, vårt femtioelfte "vad-tycker-du"-samtal leder ingenstans. Ingen vill göra det den andra föreslår. Vi har blivit fulländade gnällspikar.

    – Jag behöver en dag för mig själv, utbrister jag medan vi baxar oss uppför helgedomen Fushimi Inari-taisha.

    Båda tvärnitar, vänder och stegar ilskna tillbaka genom de tiotusentals röda torii-portar vi nyss passerat. Bakom mig hör jag honom muttra "var ensam då'rå" och jag tänker "javisst, så gärna".

    Vi resejournalister har länge försökt övertyga andra om soloresans fördelar. "Ensamhetens frihet", "Närvaron i nuet blir större. Sinnena skärps". Jag brukar inte nämna att man också bråkar mindre när man reser på egen hand, men hädanefter ska jag betona det – i fet stil.  

    Nu blåser en trendig medvind. I Sverige tros vår livsstil med flest ensamhushåll i Europa påverka resmönstret. Studier visar att fler kan tänka sig att resa på egen hand. Bland dessa är majoriteten unga och kvinnor. Och reseindustrin anpassar sig. När antalet bokade charterresor minskar lanseras lägligt nog solochartern.

    Med det sagt är det en fortsatt överväldigande majoritet som väljer att resa med partner, släkt eller nära vänner. Trots kompromisser och en del oundvikliga bråk har vi inte tröttnat på att dela upplevelser med riktiga människor och inte bara sociala medier. Min partner och jag är inget undantag. När det i år vankades semestertider smidde vi ännu en gång gemensamma resplaner. Men händelserna i Kyoto blev en brytpunkt. Nu skiljer vi oss flera gånger per resa för att plocka russinen ur solokakan.

    Redan senare samma dag i Kyoto lugnar vi ner oss och förlåter varandra. Men dagen därpå går vi ändå åt varsitt håll. Efter månader tillsammans på resande fot är det som att ta bebissteg ut i det okända. Känslan av osäkerhet är stor, men till slut tar ändå glädjen över. Jag kan göra vad jag vill och ingenting kompromissas bort. Tempel, affärer, mystiska gränder; jag hinner med det mesta. Dessutom spenderar jag två timmar på att äta lunch, läsa och ta in omgivningen. Något som hade varit fullständigt omöjligt tillsammans med min rastlöse partner.

    När solen börjar gå ner och himlen blir rosa strövar jag omkring i Kyotos geishakvarter. Fotar, tar tid på mig, testar olika kamerainställningar. Ingen stressar mig. Jag är ensam och fri.

    Helle Kikerpuu är ny krönikör på Vagabond. Foto: Karin Wimark

    Till kvällen sammanstrålar vi och äter middag. Dagens egotripp – ingen mening att använda förskönande omskrivningar – har varit uppfriskande. Noll konsensusdebatt. Hittills har vi sett och gjort samma saker. Delat intryck och diskuterat. Men i längden blir ju det uttjatat. Kvalitetstid tillsammans blir inget märkvärdigt när vi aldrig är mer än en armlängd och en hörbar suck ifrån varandra.

    Det är inte konstigt att behöva egentid på semestern, men det finns absolut en uppfattning om att det inte är okej att vilja ha det och be om det. Somliga har kanske inte ens tänkt tanken, utan tror att man alltid måste resa tillsammans i nöd och lust.

  • Få vagabond.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!