• Få vagabond.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!

  • Krönika: ”Wild and crazy – man är ju på semester i Spanien”

    Hur svårt ska det egentligen vara att bada i Spanien? Per J Andersson möter motstånd på stranden och börjar funderar över landet han annars betraktat som ultraliberalt och avslappnat.

    Krönika: ”Wild and crazy – man är ju på semester i Spanien”
    Badförbud i Spanien efter oväder fick Per J Andersson att se på landet med nya ögon. Foto: Håkan Elofsson/GettyImages

    Solen stekte, termometern visade 29 grader och stranden var proppfull av solbadare. En och en halv meter höga vågor rullade in från Medelhavet.

    Men ingen badade. En och annan gick visserligen omkring i vattenbrynet, böjde sig fram, doppade händerna och stänkte lite försiktigt svalt havsvatten upp på överkroppen. Men aldrig längre ut än att vattnet nådde till knäna.

    Konstigt, tänkte jag och gick längre ut. Då ljöd en stark visselpipa från en av alla badvakter som patrullerade sandstranden. En vakt kom springande, blåsande i pipan, viftande med fingret.

    – Kom tillbaka! ropade hon ilskt.

    Jag lydde. Jag fattade ju att hon ville väl. Att det handlade om säkerhet. Det gick ju trots allt dyningar efter gårdagens oväder. Och spanjorer är kanske inte så bra på att simma.

    Jag måste ha stött på en ovanligt nitisk badvakt, tänkte jag, tog min hyrcykel och trampade från Playa Postiguet i centrala Alicante till den längre och vackrare Playa San Juan några kilometer norrut. 

    Nu då! Nej, även här ljöd visselpiporna. Här hade badvakterna därtill fått hjälp av uniformerade policía local på motordrivna terrängfordon. Tillsammans hade de fullt upp med att förmana det fåtal som trotsade den röda flaggan och hade gått ut så att vattnet nådde dem ända till midjan.

    Jag gjorde det ändå. Man är ju på semester i Spanien. Wild and crazy. Samlade mod och tog några simtag. Herregud, det var väl inget. Jag badade i högre vågor som femåring.

    Som tur var blev jag inte upptäckt. Men den engelska tanten på badhandduken bredvid som gått så långt att vattnet räckte upp till låren såg de.

    – Gör inte om det där! förmanade en polis.

    För säkerhets skull anslöt en poliskollega, också han på motordriven fyrhjuling, och så ett par badvakter. Tillsammans stod de fyra representanterna för lag, ordning och badsäkerhet i en halvcirkel runt den skamsna tanten som försökt svalka sin solvarma kropp i havet.

    Jag har länge betraktat Spanien som ett ultraliberalt land. Krogar och barer som aldrig stänger. Spritförsäljning i varenda dygnetruntöppen kvartersbutik. Cannabisaffärer på finaste gatan. Bilister som tar begreppet felparkering till nya nivåer. Och bargäster som tillåts ta med sig sina vinglas och tapastallrikar ut i gränden och använda bilarna som provisoriska barbord. 

    Det har gett mig känslan av Spanien som ett samhälle där pragmatism går före paragrafer och där njutning går före eftertanke.

    Men när det kommer till badandet gör uppenbarligen den spanska liberalismen halt. Inte nog med det. Spaniensvenskar jag möter berättar om den statliga byråkratin som heller inte är så där skönt spanskt livsbejakande och avslappnad som tapasbarkulturen. Det är tvärtom absurt omständligt, petimätrigt och krångligt. 

    Och så minns jag ett besök i spanska Pyrenéerna häromåret. Efter en dag i skidbacken såg jag och min tioåring fram emot bastun. Men i entrén till badavdelningen stoppades vi.

    – Hallå, man måste vara myndig för att basta. Bastuvärme är farlig för barn, sa spakvinnan och tittade menande på min son.

    Att resa är att få nya perspektiv på sin egen kultur. Och de senaste Spanienresorna har lärt mig något nytt: att högt säkerhetstänkande, offentlig förmyndarattityd och omfattande byråkrati inte nödvändigtvis är en svensk specialgren.

  • Få vagabond.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!