Annons
Annons
Som backpacker i Nya Zeeland hittade Vagabonds krönikör sig själv igen. Foto: GettyImages/Karin Wimark

Som backpacker i Nya Zeeland hittade Vagabonds krönikör sig själv igen. Foto: GettyImages/Karin Wimark

Krönika

Krönika: Resan som räddade mitt liv

"Jag ville resa och se mer, träffa människor och förundras. Jag ville leva!" Vagabonds krönikör Helle Kikerpuu skriver om resan som räddade henne från ätstörningar och varför hon för alltid kommer vara en backpacker.

Text: Helle Kikerpuu • 2020-02-10 Uppdaterad 2022-03-16

Det är inte det att jag avskyr rullväskan, jag har bara lite svårt för ljudet av plastiga hjul mot kullersten och grus, baxandet upp och ner för trappor och sedan förvåningen och ilskan över att hjulet pajade.

Nej, egentligen handlar det om att jag älskar ryggsäcken. Jag är en hopplös backpackerromantiker, men det är inte lätt att vara det idag. Omvärlden manar till anpassning i alla led; väx upp, klipp dig, skaffa ett riktigt jobb och en rullväska.

“Ryggsäck – allvarligt? Du är inte nitton år längre, sluta drömma dig tillbaka.”

Om de bara visste hur lite jag vill vara mitt 19-åriga jag igen. Låt mig gräva ett litet hål och gå ner på djupet. Ett halvår efter studenten var jag spinkig som en tandpetare på grund av anorexi. Två oroliga föräldrar vinkade av mig och min 70 kilo tunga ryggsäck där jag försvann in bakom glasdörren på flygplatsen. Stackars föräldrar – de hade verkligen försökt hjälpa mig på alla sätt och vis och nu stod de där på Arlanda och stålsatte sig.

Jag spenderade några månader på en klassisk backpackerresa där ryggsäcken rymde hela mitt liv: kläder, pass, pengar, skor och dagböckerna som blev fler och fler, tyngre och tyngre att släpa runt på – fysiskt och mentalt. Jag skrev sida efter sida om världen omkring mig, det andra sa och gjorde – men mest om mig själv såklart. Jag var ju både sjuk, tonåring och på resande fot. Det var som upplagt för självrannsakning på elitnivå.

Jag dissekerade mig själv. Grävde fram det värsta och lite av det bästa. Efter en tid i Hongkong landade jag i Nya Zeeland med ett arbetsvisum; jag plockade frukt, skurade toaletter och bäddade sängar på vandrarhem, liftade, lärde mig surfa, fick vänner för livet, blev kär och hjärtekrossad.

Några månader, fyra bungyjumps och ett fallskärmshopp senare satt jag på en bänk i staden Nelson, såg ut över havet och grät. Kommer inte riktigt ihåg exakt vad jag kände, men det var en blandning av glädje att ha riktiga känslor och till och med kunna gråta, hemlängtan och en sorg över att ha blivit sjuk. Tänk om jag hade missat allt det här?

Det var ungefär då jag började den långa vägen mot tillfrisknande. Sakta men säkert hade jag under resans gång höjt blicken. Jag insåg att världen var stor, att det fanns mycket större och viktigare problem att fokusera på än min egen kropp och vikt.

Men viktigare var insikten att världen var så otroligt vacker och att jag inte ville gå miste om den. Jag ville se mer av världen, träffa människor och förundras. Jag ville leva!

Alla hittar vi oss själva någonstans på vägen mot vuxenlivet. De kan vara en rak motorväg för vissa och en jäkla hinderbana för andra. Att resa kanske inte kan hjälpa alla att hitta sig själv, det är kanske inte ens ett alternativ, men det räddade i alla fall mig. Så nej, jag är ingen bakåtsträvare som drömmer om gamla goda tider. Mitt förflutna har bara gjort att jag älskar att resa med ryggsäck. Den var och är mitt hem.

Och utan den känner jag mig som en snigel utan sitt hus.

Krönika: Resan tillbaka till rötterna

Krönika: “Ensam och fri – vi plockar russinen ur soloresan”


Text: Helle Kikerpuu • 2020-02-10
Krönika

Nyhetsbrev

Missa inte våra bästa tips och guider!

Scroll to Top