• Få vagabond.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!

  • Krönika: Drömmen om nattåg

    Det är någonting speciellt att resa och sova samtidigt. Per J Andersson skriver om möten med människor och varför det är så himla roligt att resa med nattåg – trots risken för snarkande medresenärer.

    Krönika: Drömmen om nattåg
    Susa fram genom natten med nattåg. Foto: GettyImages/Håkan Elofsson

    Ända sedan jag var liten har jag en romantisk föreställning om den poetiska upplevelsen av att åka nattåg. Att sova och drömma medan man förflyttas långt bort. Till skidbacken i fjällen. Ut i världen. Till det annorlunda. Till semesteräventyret. Eller åtminstone, som denna gång, till Lund.

    Jag har åkt väldigt många sovtåg i Sverige, Europa, USA, Thailand och inte minst Indien. Tågen har ibland varit slitna och sunkiga, som det där serbiska som jag häromåret tog mellan Ljubljana och Belgrad. Sovbritsarna och kupébordet lutade så att både resenärer, salamikorvar och vinflaskor ständigt hotade att kana av. Dessutom var kupé- och vagnsdörrarnas låsanordningar kaputta och ersatta med surrade rep. Och ständigt hördes den förbiskyndande serbiske konduktörens mobiltelefonsignal i form av ledmotivet i Sergio Leones Den gode, den onde, den fule. Just då kändes det som om den olycksbådande slingan var ledmotivet också till min nattliga tågresa.

    Men övriga europeiska ligg- och sovvagnar håller i regel hög standard, och glad i hågen klev jag ombord på SJ:s nattåg söderut med bara en farhåga: Måtte bara inte mina kupégrannar snarka! En korpulent man med imposant helskägg låg redan nedbäddad i nederslafen när jag klev in i kupén. Det första han sa: "Du har väl med dig öronproppar?" "Nej, varför det?" undrade jag. "Gissa! Mina snarkningar går inte av för hackor."

    Men trots sådana störningsmoment förknippar jag fortfarande nattågsresor med något njutningsfullt. Inte minst för att chansen att inleda samtal med andra resenärer ökar med flera hundra procent jämfört med flyg och buss. Helst ska det inte vara en bekväm färdigbäddad sovvagn på ett tåg med alltför sen avgång. Då kliver man ju bara ombord och går och lägger sig. Så tråkigt! Nej, helst ska det vara liggvagn – couchette som de säger ute i Europa – där mellanslafarna är uppfällda innan det är läggdags och nederslafarna fungerar som soffor. Och helst ska tåget avgå tidigt så att man ska hinna snacka i ett par timmar innan det är dags att koja.

    "En amerikan, en ryss, en fransman, två norrmän"

    På uppresan med nattåget från Stockholm till Narvik hade jag egen andraklass sovkupé. Bekvämt – och skittråkigt. På nedresan var det liggvagn tillsammans med fem andra resenärer. Mindre bekvämt – och skitroligt. En amerikan, en ryss, en fransman, två norrmän. Vin, whisky, kaffe, apelsiner, paket med korvsmörgåsar – och flera timmars prat om alltifrån ryska nattåg och amerikanska universitet till norsk glesbygdspolitik.

    Dessutom, brukar jag tänka medan jag ligger där utsträckt, är ju enklaste nattågsstandarden lyx ovan molnen. För även i billigaste liggvagnsklass får man ju räta ut benen medan man far bortom horisonten.

    Flygplan tar mig förvisso längre bort i världen, men där sitter jag nedtryckt i en stol med en annan stol bara några decimeter framför näsan medan jag försöker minimera stelheten i ben och nacke genom att vrida på mig som en plågad mask på en krok. På långdistansflygplan finns också sängar. Men bara i första klass. Och där kostar biljetten typ tre månadslöner.

    Medan jag ligger där på tåget, raklång med huvudet på en mjuk kudde, brukar jag jämföra med att sitta och lida i ett trångt säte på ett flyg.

    Med den känslan somnar jag. Det gjorde jag också under det fluffiga täcket på nattåget Stockholm–Lund. För den skäggige mannen som snarkvarnade la sig på sidan och sov just denna natt utan att låta som om han sågade timmerstockar.

  • Få vagabond.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!