• Få vagabond.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!

  • Krönika: Vad är en resa utan berättelsen?

    Leken i snön, snöskoterns fart och hundspannet var spännande. Vagabonds krönikör reste till Kiruna på jakt efter upplevelser men gick nästan miste om det allra viktigaste – berättelsen!

    Krönika: Vad är en resa utan berättelsen?
    Det blev inget norrsken men jag fick i alla fall berättelsen! Foto: GettyImages/Karin Wimark

    "Jag vill se norrsken", säger min japanska vän när hon hälsar på i Sverige. Sagt och gjort, vi bokar nattåg norrut och boende i Kiruna där vi hittar ett företag som erbjuder olika guidade turer. För att maxa vistelsen bokar vi fyra utflykter. 

    Om ljusfenomenet skulle utebli kommer vi så­ledes att ha upplevt annat spännande, tänker vi. Min japanska vän är kommunikationsexpert och mentor åt föreläsare på TEDx, den internationella plattformen där talare håller föredrag om "idéer värda att sprida". Med andra ord – hon är, precis som jag, alltid intresserad av berättelser. Men historien om Kiruna höll vi nästan på att missa.

    Vi har knappt hoppat av tåget innan vi drar ut i skogen på en släde bakom en skoter. Snön glittrar i solen och vi guppar omkring på släden och tjuter av skratt. Ute på isen dricker vi lingonsaft, och en grupp spanjorer, som aldrig upplevt vintern, gör snöänglar. Resten av vistelsen går i samma spår. Vi upplever vacker natur, snötunga trädgrenar, renar och älgar. Jag njuter av tystnaden när vi susar fram i skogen med hundarna och skrattar högt när skotrarna viner över isen. Vilket äventyr! 

    På kvällen sitter jag och bråkar med vedträden som vägrar fatta eld i kaminen, när min vän plötsligt frågar vad en älv är för något. Jag blir förvånad. Vi har ju kört över den flera gånger, vilket guiderna påpekat. "Jo, men vad är det? En sorts sjö?" Det är då det slår oss. Vi har fått en guidad tur i form av ledsagning och lek i snön, men de har helt glömt bort att berätta om platsen för oss. Knappt ett ord har yttrats om historien, gruvan, naturen eller männi­skorna. Någonstans mellan snön, hundar, skotrar och renar försvann berättelsen. 

    Nästa dag är det dags för vår sista tur med det samiska turistföretaget. Guiden tar oss på en slädtur genom skogen till lávvun (tältkåta) och en inhägnad där vi matar renarna och åker släde. Det är ett underhållande skådespel – gormande turister försöker mana renarna till att springa, medan renarna fullständigt skiter i våra kommandon och istället betar.

    Runt elden inne i kåtan berättar guiden om ­samernas och Sveriges historia, om rasbiologi och kulturarv. Vi pratar om klimatförändringar – som är ett av flera hot mot renens överlevnad och samernas traditionella livsstil – och konflikten med Kirunagruvan där LKAB har brutit järnmalm sedan början av 1900-talet. Och där har vi den plötsligt – berättelsen.

    ***

    På nattåget hem jämför vi våra upplevelser och undrar varför det blev som det blev. Guiderna på de tre första turerna var trevliga och kunniga skoter- och hundspannsförare, men de saknade ett manus eller nödvändigheten att berätta. Spanjorerna, som aldrig upplevt vintern, var ju helt tillfreds med att göra snöänglar, och ibland kan det räcka. 

    Men för mig är berättelsen viktig, och för samerna helt nödvändig. När den brittiska författaren Jenny Diski beskriver sitt möte med samer i reseskildringen Den motvilliga resenären skriver hon: "De gamla kulturernas enda chans att överleva är kanske att ta över turistindustrin". Samerna har alltså allt att vinna på konsten att berätta. Deras kultur överlever med turisterna, och det finns ett värde i att berätta.  

    Vi såg inget norrsken, men det var okej. Vi fick till slut berättelsen!

  • Få vagabond.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!