“Vad jag lärde mig som resenär under lockdown i Nya Zeeland”

Covid-19 är en av nutidens svåraste utmaningar för världen och har enorma följder för både världssamhället och för den enskilda individen. En del har har förlorat sinaarbeten, sinhälsa och sina älskade. Det är svårt för alla, alla utan stabil mark att stå på, alla som tvingas isolera sig, alla i riskgrupp utan trygghet, och inte minst de som arbetar inom vården.

Dessutom har ju nästan allt resande förbjudits, och internationell flygtrafik ställts in. Detta har skapat stora problem för de som under pandemins utbrott befann sig på resande fot.

Att resa och upptäcka nya platser är enligt mig någonting alldeles magiskt, och något jag anser vitalt för en individs utveckling. Livet på resande fot är också det bästa jag vet och mitt absoluta favoritintresse, just på grund av de utmaningar som tillkommer. Mentala, fysiska och faktiska utmaningar uppstår när du helt byter miljö och provar någon annans liv för ett tag.

Den personliga utvecklingen sker när du hanterar och löser de problem och utmaningar som livet på resande fot för med sig, exempelvis att hitta någonstans att sova, vad du ska äta, hur du ska transportera dig och samtidigt hantera din personliga ekonomi. Men att resa under coronavirusets utbrott blev för mig en utmaning av ojämförelsebar magnitud.

Aldrig hade jag kunnat tänka mig att min andra långa utlandsresa skulle utvecklas som den gjorde. Jag har alltid haft en längtan efter att utforska Nya Zeeland. 2020 blev året då resan skulle bli av.

Coronaviruset var redan vid denna tidpunkt, det vill säga i slutet av januari, en stor nyhet som talades om dagligen i vardagliga sammanhang, på min arbetsplats och oavbrutet i tv-rutan. Ingen hade kunnat förutse vad som skulle komma att ske, speciellt inte jag som packade min ryggsäck.

Natten innan jag lämnade Sverige fick jag en notis i mitt nyhetsflöde. Det första fallet av coronavirus hade upptäckts i Sverige. I stunden kände jag mig relativt lugn. Jag trodde inte det skulle ha någon betydelse för mig eftersom sådant här aldrig hade berört mig tidigare.

Första månaden i Nya Zeeland var precis som jag tänkt mig att den skulle vara. Jag och min kompis reste omkring på nordön utan några besvär så långt ögat kunde nå. Vackra landskap och nya vänner fyllde våra dagar. Världsnyheter var inget som nådde oss, vi hade så mycket att se runt omkring oss att vår uppmärksamhet inte räckte till det.

När coronaviruset till sist tog sitt första offer på Nya Zeeland kom tankarna kring världssituationen tillbaka och upptäckandets förtrollning bröts. Sakta men säkert kom oro till Nya Zeeland och än en gång var samtalsämnet under vardagligt småsnack näst intill förutbestämt. Vi intalade oss att det snart skulle blåsa över och att vi inte hade någonting att oroa oss för. Antalet drabbade ökade varje dag och i samma takt växte vår oro.

Under utvecklingen av pandemin lade jag märke till tre stora förändringar i min direkta vardag.

Det första jag märkte av var hur landets invånares bemötande mot mig förändrades. Nya Zeeland är ett land beroende av dess omfattande turism och angränsande företaganden. Detta är något som syns och upplevs tydligt i landet och dess kultur. Affärerna och företagen i landet är mycket präglade av detta och marknadsför friluftsutrustning och naturupplevelser för turister. Den generella attityden gentemot resenärer är otroligt välkomnande och näst intill tacksam. Under början av resan blev jag alltid uppskattad som turist och välkomnad på alla sätt.

Bemötandet förändrades totalt då pandemin närmade sig sin kulmen. Istället började jag mötas av sorgsna blickar och klappar på axeln när jag gick omkring på gatorna med min ryggsäck. Främmande människor beklagade sig för att vi var på resande fot under så osäkra tider. Helt plötsligt hade vår vistelse i landet förvandlats till något sorgligt och oönskat.

När landets restriktioner därefter skärptes ytterligare förändrades bemötandet igen. På nyheterna hade landets politiker börjat tala om att det är ryggsäcksresenärernas fel. De påstod att det är de som har tagit smittan till landet och spritt den med sitt planlösa resande i hemgjorda husbilar.

Jag och min reskompis talade om hur märkligt alla människor runt omkring hade börjat bete sig gentemot oss. De få människor som var ute på gatorna tog alla omvägar för att hålla avstånd från oss, och detta endast när vi hade våra stora ryggsäckar på oss. Deras tidigare vänliga blickar hade bytts ut, och man iakttog oss nu plötsligt med en kall vaksamhet.

När jag fick höra vad de nyzeeländska nyheterna påstod om ryggsäcksresenärerna, och märkte hur samhället behandlade oss annorlunda när vi hade på oss våra ryggsäckar, kom jag till en insikt. Jag kände mig skamsen över att befinna mig på en plats där jag inte var välkomnad. Min ryggsäck talade om att jag inte hörde hemma i landet och min brutna engelska blev obehaglig för de jag mötte.

Den andra förändringen var att vår resa inte skulle kunna fortsätta som planerat. Med 48 timmars förvarning infördes lockdown. Detta innebar att alla företag skulle stängas ner, alla sammankomster skulle ställas in, och alla människor skulle instrueras att stanna hemma.

För oss innebar det även att alla turistattraktioner, nationalparker och transporter skulle stängas igen. Vi skulle inte ha någonting att göra, vår anledning att ens vara i landet skulle försvinna. Lockdownen innebar också att alla hostel –den enda form av boende vi hade råd med – skulle stängas ner eftersom de inte höll kriterierna för att vara en säker isolations-bubbla. Självklart är de inte det, då hostel-livet innebär att dela kök, toalett, dusch och sovrum med tiotals andra människor. Men det lämnade oss resenärer som valt att stanna i landet eller inte hunnit boka en flygbiljett hem i tid utan tak över huvudet.

Den tredje förändringen, och kanske den mest påtagliga, som skedde under vårt resande var att vi inte längre hade någon möjlighet att ta oss hem. När man inte har någon anledning att vara i ett främmande land, inte är välkomnad och inte har någonstans att bo, är den självklara lösningen att åka hem förstås. Men ingen av oss, hade någon möjlighet till detta heller. Vi blev underrättade om ett par räddningsflyg, men notisen kom också med en vädjan att lämna platserna till de sjuka och äldre, och de i störst behov av hemkomst. Vi bokade flyg hem, men de blev inställda.

Lockdownen som skulle ha pågått i fyra veckor, krävde istället en och en halv månad. Hade det inte varit för medmänsklig välvilja hade jag och min kompis inte klarat av det, varken ekonomiskt eller rent praktiskt.

Dagen innan samhället stängdes ned fick vi ett meddelande från en familj i en liten stad på sydön. De välkomnade mig och min kompis att komma och bo på deras gård under lockdownen i utbyte mot ett par timmars arbete om dagen. Vi tog den absolut sista bussen som skulle gå till vår nya destination, och kom dit precis innan tiden var ute.

Familjen hade välkomnat så många resenärer som de kunde förmå och det blev trångt på gården. Men vi enades av tacksamheten mot familjen, och genom oroligheterna valde vi att se på situationen med acceptans. Tack vare att ett par människor valde att hjälpa till, kunde 13 resenärer sova tryggt.

Under veckor levde vi med ångest på grund av den osäkra framtiden, och det förändrade någonting i mig.

Jag fick för första gången i mitt liv en liten insikt i den oro och rädsla människor lever med under långa perioder och hela liv såväl under Covid-19 pandemin som annars. Jag var lyckosam, och började se och tänka på de som inte blivit välkomnade. Vi glömmer de som i stunden hanterar både det globala upplösningstillståndet parallellt med att inte ha tak över huvudet eller en faktisk förmåga att skydda sig mot viruset, en situation jag fick ett vagt smakprov på, men aldrig fullt ut kommer att förstå.

Jag tror att vi nu mer än någonsin glömmer dessa utsatta människor eftersom vi som i vanliga fall lever tryggt nu också hanterar svårigheter. År 2020 med dess otroliga motgång blev för mig en lärdom, och en chans att reflektera.

Pandemin har skapat lidande hos många, och inte minst för det globala samhället. Vi tvingas att enas och hjälpa varandra, men också att stänga varandra ute för vår gemensamma hälsa. Men att samhället skakar och människor lever i rädsla gör oss tyvärr försiktiga med att hjälpa varandra.

Jag vädjar till alla att under kommande svåra tider att öppna sina dörrar och hjälpa till. Vi har förlorat så mycket men vissa människor slutar inte att ge vilket är beundransvärt och något att se upp till, samt något jag personligen är tacksam för.

Ellinor Guldstrand

---

Text: Redaktionen • 2020-08-13
Nya Zeeland