Krönika: Till öarna flyr jag för att få tiden att sakta in

Jag älskar öar. Vem gör inte det? Den brittiske författaren Lawrence Durrell skriver i en av sina många öböcker (Reflections on a Marine Venus) att han en sen kväll i huset på Rhodos kom på att han hade drabbats av islomani (besatthet av öar). Han kände en “obeskrivlig berusning”, inte av vinet han drack med sina vänner utan av insikten av att han befann sig i en liten värld omgiven av hav.

För mig handlar ölivet mest om att få återuppleva något förlorat. Varje gång jag återkommer till någon av mina favoritöar blir jag oförklarligt upprymd när jag hör vindens sus istället för motorljud på de krokiga övägarna och inser att världen just nu är mer avskärmad och därmed hanterbar än vad den brukar vara.

En gång i tiden fanns så här tysta, fridfulla och bilfria platser lite varstans. Visst hittar man ännu undanskymda fickor av fridfullhet även på fastlandet. Men varför chansa? Ön är säkraste kortet i jakten på isolation. Ju mindre, desto bättre.

Min mesta Robinson Crusoe-upplevelse fick jag på den obebodda sandön Pulau Kasiak utanför Sumatra. Skepparen stack och lovade komma tillbaka framåt kvällen. Kvar på den trädlösa ön var jag och min flickvän och ett par sjöfåglar. Där låg vi under den brännande solen och kände det som om det bara var vi kvar i hela världen.

Gärna splendid isolation, men i längden vill jag ha lite mer liv och rörelse. Som i en vitkalkad by med smala gränder intill en hamn med guppande fiskebåtar på valfri grekisk ö. Då uppfylls jag istället av storslagen mänsklig gemenskap. Och av att allt är så tryggt och överblickbart.

Hemma i stan kämpar jag för att bli stammis i affärer och på kaféer. Förgäves! Allt är så ombytligt. Personal byts ut, ställen stänger, andra öppnar. Alla rusar vidare i jakt på förnyelse.

Till öarna flyr jag för att få tiden att sakta in. De är den perfekta medicinen mot min kronofobi (rädslan för att tiden rinner iväg lite för snabbt). Till öarna reser jag också för att bli igenkänd och få uppleva hur (nästan) alla hejar på alla.

Helst skulle jag vilja återvända till fastlandet som en annan människa. Hitta mig själv på ön. Som Elizabeth Gilbert som i bestsellerbiografin Lyckan, kärleken och meningen med livet hittade sitt sanna jag och egentliga hem på Bali.

Jag blev inte en ny människa på den indonesiska ön, men väl förtrollad av de religiösa riter som tack vare avskildheten från fastlandskulturen utvecklats till något så väsensskilt och egensinnigt. Som om ön låg i ett snarlikt men ändå parallellt universum.

Havet mellan Stockholm och Åbo lär vara världens ötätaste. Men varmast dunkar ändå mitt hjärta för de tusentals grekiska öarna, varav 227 är bebodda. I skymningen sitter jag på de ännu solvarma klipporna och betraktar färjorna som glider förbi på Egeiska havet. De strålar och blinkar av ljus och påminner mig om att de grekiska öarna en gång i tiden var världens mittpunkt.

Så länge fartyg var bästa sättet att resa långt låg alla öar centralt. Sedan förändrades allt. Idag är öarna utposter i periferin. Och just därför så perfekta platser att fly till för att undkomma fastlandets larmande. Som när jag lämnar hetsiga Aten och stävar ut i fridfullheten i den grekiska övärlden.

Som när jag kommer fram till Serifos, Sifnos, Folegandros, Koufounissi, Amorgos och Naxos. Som när färjan med ett dovt muller försvinner bakom udden och jag står kvar på kajen i den svarta, ljumma sommarnatten, havet kluckar och det luktar salt hav och nygrillad bläckfisk.

Då är det bara jag, stjärnhimlen, havet och ön. Resten av världen finns inte längre.

---

Text: Per J Andersson • 2021-03-21
Krönika