Chicagoexpressen – med tåg från New York till Chicago

Tjugo minuter efter tidtabell rycker vagnen till och vi är på väg. Den silverglänsande stål­kokongen lämnar de underjordiska per­rongerna på Pennsylvania Station i New York. 

Vi åker genom de dunkla tunnlarna bara några meter under Manhattans neonglänsande avenyer som känns som en skrämmande skuggvärld. De är täckta med graffiti och kantade av bråte, grått grus, rostiga balkar, dammiga arbetsmaskiner och smutsiga kabeltrummor. 

Amtraks tåg far fram genom stadens mörka mage och dunkla tarmsystem, civilisationens nerver och blodomlopp. 

Men så bryter ljuset in. Vi rusar ut på Manhattans västra strand och åker längs Hudsonfloden. Båtklubbar, strandpromenader, parker, förfallna fabriksbyggnader i rött tegel, mudderverk, pråmar och den väldiga George Washington-bron som ser ut som om den vore byggd i mekano. De närmaste tre timmarna följer rälsen floden uppströms och norrut. 

Snart byts innerstadsmiljön ut mot villaförorter. Jag ser rakt in i sovrummen på flagnande vita trähus och tänker på pojken i Bruce Springsteens Downbound Train som förlorat jobbet och tjejen, och drömmer om natten: 

“Nights as I sleep, I hear that whistle whining / I feel her kiss in the misty rain / And I feel like I’m a rider on a downbound train.”

Vi åker förbi samhällen med namn som har något att berätta om den ursprungsbefolkning som en gång i tiden var herre på täppan i Nordamerika och nationaliteten på de europeiska immigranter som under 1800-talet vällde in i våg efter våg. Greystone, Poughkeepsie, Staatsburg, Germantown. Och så Sing Sing, det berömda högriskfängelset i Ossining, där järnvägen skär rakt genom själva fängelset med höga stängsel med taggtråd på båda sidor om rälsen.

Så småningom försvinner bebyggelsen och ersätts av gula vassruggar, torvmossar och täta dungar med al, asp och lönn. På andra sidan floden branta klippväggar och vid horisonten blånande, mjukt rundade berg, skogsklädda och vilda, förvillande lika dem i Dalsland, Ångermanland och småländska höglandet.

Det var det här som också Oskar och Kristina och de andra europeiska nybyggarna mötte för hundrafemtio år sedan, invandrarna som anlänt till Ellis Island, hade bott ett tag på ett skitigt härbärge i New York och nu gett sig av för att hitta en bit mark att odla.

Ibland tog de flodbåten, ibland tåget. För rälsen vi åker på är landets första med reguljär trafik. Redan 1831 började tågen rulla på Mohawk & Hudson Railroad.

När vi tidigare på dagen kom till Pennsylvania Station för att hoppa på det legendariska Chicagotåget Lake Shore Limited blev vi förbryllade. Att äntra ett amerikanskt långdistanståg kräver nämligen en speciell procedur.

På stationens bildskärmar märkta “Departures” stod det inte vilka spår de olika tågen skulle avgå från. Och även om jag skulle lyckas ta reda på vid vilken perrong mitt tåg befann sig hade det inte varit tillåtet att på egen hand bege sig dit. 

Så meddelade en högtalarröst att vi som ville åka med Amtraks tåg nummer 49 Lake Shore Limited till Chicago skulle bege oss till servicedisken i stora hallen. De som hade bokat sovvagnskupé, antingen de lite mindre roomette eller de något större bedroom, visades in i en väntsal med disk för incheckning av väskor och sittplatser. Vi som hade sittplats fick ställa oss i en kö som avgränsades med blåvitrandiga avspärrningsband. 

Så blev det äntligen dags. Tio minuter före avgångstiden ledsagades vi på rad genom hallen bort mot rulltrapporna ner till perrongerna på våningen under.

Som om de vore levande väsen fick alla amerikanska tåg namn och inte bara nummer. Romantiken kring att åka tåg i USA börjar redan när man ska boka resan och får se listan på dem på Amtraks hemsida. Jag fastnar framför datorskärmen och drömmer mig bort med hjälp av de fantasieggande tågnamnen. Det gjorde också den brittiska författaren Jenny Diski innan hon åkte tåg två varv runt USA för att skriva boken Främling på tåg. Före avfärden läste hon också tågens namn högt för sig själv:

“Road, men också tjusad av Amerikas romantiska inställning till sig självt”, skriver hon, “ville jag höra namnen uttalade högt, höra dem studsa tillbaka mot mig i tystnaden: Lake Shore Limited, Empire Builder, Coast Starlight, California Zephyr, Sunset Limited, Crescent, Southwest Chief. Jag tyckte att det var tråkigt att jag aldrig skulle få åka med Adirondack, Ethan Allen Express, Silver Service, Cardinal, Capitol Limited, City of New Orleans, Texas Eagle och Cascades, men jag missade inte tillfället att säga deras namn högt tillsammans med de tåg jag verkligen skulle ta.”

Själv beklagar jag att jag dessutom aldrig fick kliva ombord på Hiawatha, Maple Leaf, Missouri River Runner, Pacific Surfliner, Silver Star och Silver Meteor. Jag nöjer mig med att göra som Jenny Diski, uttala dem högt för mig själv, som man läser en dikt eller en psalm, och njuta av återklangen av de påhittiga och drömska tågnamnen.

I Albany blir vi stående i en halvtimme för att kopplas ihop med tåget som kommer från Boston. Silverormen blir längre. Kafévagnen kopplas på och hamnar längst fram bakom loket, som allt oftare signalerar med sin karakteristiskt hesa tuta. 

– Här blir det rökstopp och en chans att sträcka på benen, säger konduktören i högtalarna.

Vi är ett gäng resenärer som samlas längst fram i raden av vagnar som kommer från New York och ser på när Bostontåget kommer backande mot vårt tåg. En åttaårig pojke är orolig för att bli frånåkt och hans mamma lugnar honom. Konduktören gör oss sällskap, skjuter upp uniformshatten i pannan och vänder sig till pojken med ett brett grin.

– Du kan vara lugn, boy. Jag är här och jag ska ju med tåget, säger han och lugnar på så sätt inte bara åttaåringen – vi blir alla lite mer avspända, eftersom skräcken för att tåget ska försvinna i fjärran med vårt bagage hela tiden finns som ett svagt pirr i magen.

En äldre man från New York som ofta tar tåget från New York till Chicago vänder sig till mig och suckar.

– Det är inte bra. Du har sett hur det ser ut i vagnarna. De flesta platserna är tomma. Det håller inte i längden. Och varför kör de inte kortare tåg när det är så få passagerare? De sköter inte det här bra.

– Är det alltid så här?

– Nej, under sommaren när det är semester­tider och skollov, då kan det vara fullt, men bara då.

När det gäller tåg är det omvända världen, tänker jag när vi viker av västerut längs Mohawkfloden, bort mot de stora sjöarna, mot Ohio, Indiana och Illinois. I Sverige, landet som amerikaner med en snörpning på munnen brukar kalla socialistiskt, i alla fall om de röstar på Republikanerna, är järnvägen avreglerad med fri konkurrens på spåren.

I “socialistiska” Sverige är det statliga nationella tågföretaget ett vinstdrivande, konkurrensutsatt aktiebolag som ska leverera vinst som vilket annat företag som helst.

I USA, landet som svenskar brukar betrakta som den råa kapitalismens vagga, finns statliga Amtrak, som var Nixonadministrationens sätt i början av 70-talet att undvika att all amerikansk persontågtrafik lades ner när de förlusttyngda privata bolagen stod vid konkursens brant.

Amtrak är det enda bolag som kör fjärrtåg över hela landet. I praktiken har det ett slags monopol. Dessutom går det med förlust och har gjort det vartenda år sedan förstatligandet. Åderlåtningen har minskat något de senaste åren, ändå blev förlusten 2017 nästan två miljarder kronor, ett underskott som täcks med hjälp av skattepengar. Welcome to America!

Jag sover bra trots sittplats. Sätet påminner ju om flygets förstaklass och går att fälla bak rejält, så att jag kan halvligga mig genom natten.

Omålade ladugårdar och frostnupna åkrar passerar förbi i gryningstimmen på resans andra dag. Under natten har vi passerat Buffalo, Cleveland och Toledo. Nu närmar vi oss Waterloo, Indiana, och kort därefter rullar vi in i USA:s tredje största stad, vår slutdestination.

19 timmar och 154 mil efter att vi lämnat Penn station på Manhattan glider vi in mot en låg och skräpig perrong i en dunkel banhall med smutsgrå, dammtäckta stålbalkar, som gjord för en filmscen dit stadens ökända maffia tar sina offer. Men när vi kommit in i Union Stations stora vänthall är det sjabbiga första intrycket glömt och förlåtet. 

Vi kliver in i en kopia av ett tipptopp-renoverat skinande grekiskt tempel med guldglänsande korintiska kolonner.

 

På den här sidan Atlanten satsade man stort och slösade med marmor och mässing när man byggde järnvägsstationer strax före och efter förra sekelskiftet. Grand Central Terminal i New York och Union Station i Chicago skulle få makten att glänsa och folket att häpna. Kanske var det ett mindervärdeskomplex gentemot Europa som kunde ståta med så många äkta antika byggnadsverk och medeltida katedraler.

Författaren Tom Wolfe har skrivit att till och med de stora arkitekterna från antikens Grekland och Rom hade blivit imponerade om de kommit till USA och fått se tågvärldens mest magnifika underverk med skulpturer, portaler, takdomer och kolonner. 

Vi går genom den guldglänsande stationen mot utgången för att möta vår bokade Uber på South Canal Street som ska ta oss till The Ambassador, stadens legendariska tågresenärshotell där Hollywoodstjärnor som Marilyn Monroe, Hum­­phrey Bogart, Clark Gable och Bette Davis övernattade på sina resor mellan New York och Los Angeles.

Redan imorgon gör vi som de. Hoppar på tåget vidare västerut mot Kalifornien.

Missa inte detta:

Grand Central Terminal, New York

Lake Shore Limited avgår alltså från den själlösa 60-talsstationen Pennsylvania Station. För en dos stationsromantik, besök Grand Central Terminal på 42:a gatan på Manhattan. Invigd 1871 och räddad från rivningsplaner 1975. De 44 plattformarna och 67 ­spåren gör den till världens största. Här finns antik grekisk-­romersk elegans och bland annat den lika livfulla som klassiska skaldjurs- och fiskekrogen Oyster Bar.

Extratur till Niagarafallen

Kliv av tåget i Buffalo och ta Amtraks tåg Empire Service and Maple Leaf till Niagara Falls Station (tar 40 min).

Union station, Chicago

Union station i Chicago är också en neoklassicistisk pärla. Med sina korintiska kolonner känns det som om man klivit in i ett grekiskt tempel. Första stationen på platsen stod klar 1881, medan den pampiga nuvarande stationsbyggnaden är från 1925. Hit anländer tågen från östkusten. Och härifrån går långdistans­tågen vidare västerut.

Ta tåget vidare västerut

Varför inte ta tåget hela vägen från kust till kust? Vidare från Chicago till amerikanska västkusten går tre långdistanståg som alla tar ca 45 timmar innan de når sin slutstation. Tar du något av dessa tåg bör du passa på att hoppa av på ett eller två ställen längs vägen.

1. Empire Builder till Seattle och Portland. Tips på stopp längs vägen: East Glacier Park, Montana.

2. California Zephyr till Emeryville, i utkanten av San Francisco. Tips på stopp längs vägen: Denver, Colorado.

3. Southwest Chief till Los Angeles. Tips på stopp längs vägen: Flagstaff, Arizona, för busstransfer till Williams och därifrån Grand Canyon Railways till Grand Canyon (2,5 tim).

---

Text: Per J Andersson • 2021-04-25
USA • Tågresor