Arkeologiska nationalmuseet

MEN EN DEL ÄR STULET AV BRITTER. När det gäller antiken är arkeologiska museet i Aten ett av världens bästa. Under andra världskriget var Hitler på jakt efter konstskatter från antiken som skulle kunna skänka glans åt hans tusenårsrike. En del hann han stjäla under de år nazisterna tillsammans med italienska fascisttrupper härjade i Grekland. Men arkeologiska museets samlingar hittade han inte, eftersom några mångförslagna museitjänstemän hade grävt ner de ovärderliga föremålen.
1946 kunde museet återinvigas – med kompletta samlingar.
Däremot lyckades britterna redan på 1800-talet sno med sig en massa antikt krusidull från Aten. Mest kända stöldgodset är friserna från Parthenon som britten Lord Elgin köpte av ockupationsmakten Turkiet i början av 1800-talet. Dessa så kallade Elgin Marbles finns alltså inte här, utan på British Museum i London, vilket grekerna fortfarande är mycket upprörda över.
Grekland vill ha tillbaka friserna till olympiaden i Aten 2004. Men brittiska regeringen säger “no!”. En grupp av kulturpersonligheter som kallar sig Parthenon 2000, med bland andra Julie Christie, Judi Dench och Emma Thompson, stöder den grekiska kampanjen.
Det nyklassicistiska huset som rymmer Greklands nationalarv öppnades redan 1891, genomgick en stor renovering på 1990-talet.
Gå hit två gånger. Museet blir för mastigt på en dag.

Artemision-jockeyn

ANTIKT BARNARBETE. Den väldiga hästen nästan flyger fram och den lilla pojken lutar sig framåt och manar på hästen för att öka farten ännu mer. Smidd helt i brons under hellenistisk tid, cirka 140 f Kr. Hittad i ett skeppsvrak norr om ön Eubea.
Lärdom: De gamla grekerna skämdes inte för att använda barn i tvivelaktig verksamhet som spel och dobbel.

Afrodite, Eros och Pan

SEXUELLT OFREDANDE. Afrodite har fått nog av den bockfotade och lurviga Pans tafsande och försöker slå honom i huvudet med sin sandal. Eros, i form av en liten flaxande ängel, hjälper till, tar tag i Pans ena horn och motar bort honom. Pan var bra på allt möjligt (pan är grekiska för “allt”), bland annat att se till att sexualakten gav frukt. Men Pan var också ett lättretat och farligt skogsväsen, som kunde vålla panisk skräck, det vill säga panik, hos boskapshjordar och arméer.
Lärdom: Den som gapar efter för mycket (“bra på allt”) tappar ofta hela stycket.

Schliemanns Agamemnon

FALSK DÖDSMASK. Dödsmask i guld som länge antogs föreställa den mytomspunna Agamemnon, kung av Mykene. Agamemnon drog med sin armé till Troja för att befria den bortrövade sköna Helena, som var hans brorsas fru. Kriget ägde rum på riktigt, det är historikerna övertygade om, men att motivet var att befria Helena, som det beskrivs i Illiaden, är förmodligen inte sant.
Tysken Heinrich Schliemann läste Illiaden som barn och bestämde sig för att ta reda på mer. 1870 satte han spaden i jorden i Hissarlik i nuvarande Turkiet och hittade snart det mytomspunna Troja. Vid utgrävningar i Mykene fann han dödsmasken.
Arkeologer har senare visat att den är tillverkad långt före trojanska kriget. Därför kan den inte föreställa Agamemnons ansikte. Därför kallas masken för “Schliemanns Agamemnon”.
Lärdom: Strunta i källkritiken när du är på Greklandssemester, det är roligare att blanda historia och mytologi.

Arkeologiska nationalmuseet: Patission 44.
Entré: 55 kronor.
Sommaröppettider: Måndagar 12.30–19.00, tisdag–söndag 8.00-19.00.

Atens akropolis

Byggdes efter slug politisk kupp

Byggandet av akropolis i Aten var omstritt. Pengarna till bygget tog Atens ledare Perikles från Deliska förbundet, ett slags Egeiska havets EU. Kritikerna menade att det var fel att nalla ur förbundskassan till kommunala ändamål. Perikles skämdes inte. Aten ställde upp med militära trupper till förbundets gemensamma försvar. Perikles tyckte därför att det inte var mer än rätt att han fick något tillbaka. Kritiken tystnade dock inte. Det skrevs sarkastiska revyer för teatern och hölls kritiska tal i folkförsamlingen. Till slut ledsnade Perikles.
– Anser ni att akropolis kostat för mycket? frågade han den 6000 man stora folkförsamlingen.
– Ja, rungade folket i korus.
– Då ska kostnaderna inte stå för er räkning, utan för min, svarade Perikles slugt. Och mitt namn må huggas in på byggnaderna.
Det uppstod allmän förvåning och förvirring, som slutade med att Perikles fick nytt förtroendevotum.
Akropolis är inget specifikt för Aten. Alla grekiska städer av rang hade ett akropolis, som helt enkelt betyder “överst i staden”. Uppe på Atens akropolis huserade riksbanken och altaren, statyer och tempel, varav Parthenon är det mest kända.

Parthenon

Förstört av en svensk

Parthenon, Akropolis huvudtempel, är tillägnat gudinnan Atena, som enligt myten blev stadens skyddsgudinna i konkurrens med havsguden Poseidon. Poseidon skapade den första hästen. Atena svarade med att skapa det första olivträdet. Atenarna ansåg att olivträdet var helt överlägset. Därför korades Atena som vinnare.
Parthenon, som betyder “jungfrukammaren”, efter Atenas epitet “jungfrun”, Ù�r byggt i proportionerna 9:4. Hela templet genomsyras av samma proportioner, mellan pelarnas höjd och avståndet mellan dem, mellan templets långsida och kortsida etc.
Dessutom har arkitekten tagit hänsyn till optiska synvillor. Varje kolonn lutar lätt inåt och är tjockast mitt på – och templets fundament är högre på mitten än i hörnen; allt för att kompensera för de optiska perspektivförskjutningarna och ge betraktaren intrycket av att pelarna är raka och hela templet perfekt rektangulärt.
Att templet inte är mer välbevarat än det är i dag är för övrigt en svensks fel. Han hette Königsmarck och var inhyrd ÖB för den venetianska armén. 1687 beordrade han eld mot akropolis, där turkarna hade belägrat sig. Kaboom! ljöd det oväntat kraftigt när en kula träffade Parthenon. Turkarna hade sitt vapenförråd inne i templet, vilket Königsmarck inte hade en aning om.
Lärdom: Den förslitning av antika lämningar som orsakas av dagens turister är egentligen inte så mycket att orda om.

Dionyssosteatern

Förlaga till filmfesten i Cannes

I denna amfiteater uthuggen ur akropolisbergets sydsida föddes det grekiska dramat. Aischylos, Sofokles, Euripides och Aristofanes skrev alla teaterstycken till teatertävlingarna, som hölls i samband med Dionyssosfesterna två gånger om året. Dramer som fortfarande spelas på våra teatrar – och som tar upp problem som är aktuella än i denna dag.
Så mycket bra kultur skapat för att vinna ärans sötma och första pris i en tävling: Agamemnon (Aichsylos) handlar om vem som bär skulden efter en blodig familjeuppgörelse där alla har ett smutsigt finger med i spelet. Kung Oidipus (Sofokles) handlar om det som Sigmund Freud senare utvecklat till att handla om alla mäns fadershat och åtrå till modersskötet. Elektra (Euripides) innehåller ett kvinnoporträtt som fortfarande kallas modernistiskt.
De barbariska romarna byggde för övrigt om teatern och började köra gladiatorspel för folk som nöjde sig med mer lättköpt underhållning.
Lärdom: Kultur som skrivs för tävlingssammanhang behöver inte vara ytlig och slätstruken.

Erechtheion

Nej, det handlar inte om sex

Det var här havsguden Poseidon gjorde ett outplånligt avtryck i berget med sin vassa treudd. Det var här Atena planterade världens första olivträd i kampen om Aten. Namnet är dock inte en grekisk förelaga till det nutida uttrycket för manligt stånd, utan kommer från en av Atens mytologiska kungar, Erechteus.
Förutom Atenas heliga olivträd fanns här altaren för Poseidon, Erechteus, Hefaistos (smideskonstens gud) och Zeus (den högste av alla gudar).
Mest känt är Erechtheion för de fina pelarna utformade som kvinnor, karyatiderna, som bär upp tempeltaket. Men de man ser vid templet är bara kopior, alla original utom ett, som ständigt denne Lord Elgin roffade med sig, står inne på akropolismuseet ett stenkast bort.
Att templet inte är mer välbevarat än det är för övrigt en turks fel. Under Greklands frihetskrig på 1820-talet förstörde en turkisk granat nästan allt. Det du ser i dag är mer eller mindre en rekonsruktion av det ursprungliga Erechtheion.
Lärdom: Kopia eller original, vem bryr sig? Det fusk-Erechtheion som du ser på plats dag är precis lika vackert som det som byggdes på 400-talet f Kr.
Akropolis: Syns över hela stan, kan inte missas.
Entré: 45 kronor.
Sommaröppettider: Dagligen 8–19.

Livet, döden och de olympiska stadion

På Nymfernas kulle bad man om befruktning. I Pnyx utövades direkt demokrati. På agoran gick man i skolan, handlade middagsmat och tittade på teater. På Kerameikos begravde man de döda. Och på olympiska stadion kämpade man om segerkransen och prispengarna på liv och död.

Nymfernas kulle

Monument för gravida

Skogsklädd kulle väster om akropolis där det förut stod en helgedom tillägnad nymferna, som i den grekiska religionen var naturväsen i form av vackra unga kvinnor. Nymfhelgedomen tillbads av kvinnor i hopp om att bli gravida.
Av nymfhelgedomen finns inget kvar. Kvar att titta på i dag finns en betydligt modernare helgedom, den kristna kyrkan Agia Marina. Havande kvinnor brukade för sisådär hundra år sedan glida nerför sluttningen framför kyrkan i hopp om en lika lätt förlossning.
Lärdom: När olika religioner korsbefruktar varandra uppstår betydligt fantasifullare riter än vad de bokstavstrogna brukar hitta på.
Nymfernas kulle: På en kulle bredvid akropolis.
Entré: gratis.
När: alltid.

Pnyx

Inte grekisk punk

Pnyx låter visserligen mer som ett argt punkband än något som förknippas med demokratins vagga. Men i den här amfiteatern i skogsdungarna vid Nymfernas kulle samlades ekklesia, folkförsamlingen, där alla medborgare, det vill säga alla fria män över 20 år, fick rösta.
I dag ordnas son-et-lumière-föreställningar i Pnyx. Under Atens storhetstid på 400- och 300-talen f Kr samlades 6000 medborgare (minsta antal som krävdes för att ekklesia skulle vara beslutsmässig) för att lyssna på politiska tal och ta ställning i kniviga frågor. Hela 40 gånger om året drog man ihop denna megaförsamling. Röstning skedde med handuppräckning. Demokrati i Aten var inte en syssla för ett fåtal yrkespolitiker.
Lärdom: Dagens moderna demokratier är betydligt mer elitistiska än antikens ur-demokrati.
Pnyx: På en kulle bredvid akropolis.
Entré: Gratis.
Sommaröppettider: Tisdag–söndag 8.30–15.

Atens agora

Grushögen var stadens mitt

Ser mest ut som en dåligt underhållen grusfotbollsplan med ett fåtal husrester i kanterna. Detta var antika Atens centrum. Här fanns marknad, domstolar, teater och skolor. Här utfördes religiösa ritualer och hölls politiska möten.
En av få byggnader som inte ser ut som en hög grus är stoan, en långsträckt kolonnhall som byggdes av kung Attalos 159–138 f Kr, men som senare brändes ner när ett folk som kallas herulerna attackerade Aten. Att stoan trots allt ser så fin ut i dag beror på att den byggdes upp igen på 1950-talet med pengar från amerikanska affärsmannen John D Rockefeller Jr. I dag är stoan ett museum som visar hur det antika livet kunde gestalta sig.
Enda byggnaden som någorlunda ser ut som den en gång gjorde är Hefaisteion-templet från 400-talet f Kr. Resten är sporadiska rester och inte mycket mer. Men kisar du och tittar upp mot akropolis på klippan kan du urskilja Panatenska vägen, antikens Riksväg 1, som ledde in i staden från nordväst.
Lärdom: Amerikansk kulturimperialism må vara bespottad, men när det gäller arkeologiska lämningar är det britterna som är bovar och amerikanerna hjältar.
Agoran (inte att förväxla med romerska agoran som ligger bredvid): Adrianou i
Monastiraki.
Entré: 36 kronor.
Sommaröppettider: Dagligen 8–19.

Kerameikos

Dockhus med döda i sten

Den gamla antika begravningsplatsen är nog Atens mest bortglömda utgrävning. I och för sig är alla skulpturer på området kopior, medan originalen hamnat på Oberlandmuseet i ena hörnet av begravningsplatsen och på Arkeologiska nationalmuseet. Men det är ändå en mäktig känsla att traska omkring bland de antika gravarna, med döda kroppar ända från 1100-talet f Kr.
Här drog de panatenska processionerna förbi var fjärde år på sin väg från Aten till Eleusis, en kultplats drygt två mil nordväst om staden. I Eleusis hölls de eleusiska mysterierna, som var ett slags jättelika religiösa riter som lockade tusentals greker en gång om året.
Gravmonumenten på Kerameikos är som stora dockhus med skulpturer av den döde, kolonner och friser. På en sten står det tårdrypande: “Jag bar min dotters barn, den älskade, på min höft. När hon levde fångade vi solens ljus. Nu håller jag henne, död, och död är även jag”. Om man dött en ärofylld död i något krig var monumentet, som kallades stele, extra påkostat och vackert.
Lärdom: Inför döden är vi alla olika – och har alltid varit.
Kerameikos: Ermou 148.
Entré: 18 kronor.
Sommaröppettider: Dagligen 8–19.

Olympiska stadion

Blodiga sommarspel

Här låg den panatenska stadion, som byggdes av Lykourgos 330–329 f Kr. Här ligger i dag en som man förmodar trogen kopia, som byggdes till första olympiska spelen i modern tid, som hölls i Aten 1896. När det är dags för Aten att 2004 igen arrangera olympiska spelen håller man dock till på en nybyggd stadion med modernare mått. Porportionerna på löparbanorna i denna antika stadion är nämligen annorlunda mot dagens. Långa raksträckor och hårnålskurvor, där löparna måste bromsa för att inte slungas utåt av centrifugalkraften.
Under antiken var grenarna inte riktigt de samma som i dag. Visst hade man brottning, boxning och löpning och visst kastade man diskus, men man ordnade också tävlingar i ljudstyrka för härolder och trumpetare – och, inte minst, pankration, som var en tvekamp där allt var tillåtet: klösas, bitas, sticka fingrar i ögonen …
Pankration var inte så där bildat klassiskt skönt som vi så gärna vill föreställa oss antiken. Det finns historier om tävlande som svalde sin tänder och ändå fortsatte matchen. Det finns också en historia om en man som hette Kleomedes, som slog ihjäl sin motståndare, vilket inte var tillåtet. Därför fick han ingen segerkrans och inga prispengar. Förbittrad åkte Kleomedes hem till sin hemstad och sopade i raseri omkull pelarna till en skola, vilket ledde till att 60 pojkar omkom i raset.
Lärdom: De som påstår att våldet på och runt våra arenor blir grövre för varje år har fel.
Stadion: Konstantinou, strax bakom Nationalparken.
Entré: gratis.
Sommaröppettider: 8.30–13 och 15–19.

---

Text: Per J Andersson • 2004-11-30
Grekland • Restips • Aten