Bodil Sjöström
Australien – i djurens rike
Känguru – naturens under Ett naturens under. Tänk att ha en inbyggd bärsele på magen. I pungdjurens märkliga värld är detta inte bara en smart förvaringsplats. Pungdjurens barn föds som outvecklade foster, släpar sig upp till pungen där de sedan fortsätter sin utveckling. Vanligast bland pungdjuren är kängurun. En liknelse med våra svenska djur skulle
Känguru – naturens under Ett naturens under. Tänk att ha en inbyggd bärsele på magen. I pungdjurens märkliga värld är detta inte bara en smart förvaringsplats. Pungdjurens barn föds som outvecklade foster, släpar sig upp till pungen där de sedan fortsätter sin utveckling. Vanligast bland pungdjuren är kängurun. En liknelse med våra svenska djur skulle med lite fantasi kunna vara ett rådjur med väl tilltagna bakben och förkrympta framben. I Australien finns 25 miljoner kängurur i ett 50-tal olika arter; den röda jättekängurun kan bli över två meter hög, små arter som quokko, är inte större än en tax.
Honan har nästan alltid en unge i pungen, en bredvid och ett foster på gång i magen. Under torka eller dålig tillgång på mat kan honan bromsa utvecklingen av fostret, tills bättre tider råder.
Älskade och hatade av landets befolkning, en av de största turistattraktionerna men också en grym trafikfara. Delar av påkörda kängurur ligger längs vägarna. Undvik att köra i skymning och gryning.
En hoppande känguru kommer upp i en hastighet på 40 kilometer i timmen, ett hopp kan bli 9 meter långt.
Stor chans att få se dem i frihet finns i hela Australien. I många nationalparker är de frammatade och vana vid människor, kan komma så nära att de äter ur handen.
Koala – djungelbokens hippie
Australiens nationalsymbol och inte alls en björn som många felaktigt påstår. En pånyttfödd hippie som sitter högt upp i eucalyptusträden och käkar blad. Djuren är hotade eftersom skogen skövlas och att bränder då och då härjar i koalans hemtrakter. Koalan går sällan ner på marken, den oljeliknande vätskan i bladen gör att de inte behöver dricka vatten, men är också stark och gör de söta djuren ständigt drogade. Ta en titt på dem, de blinkar långsamt, rör sig segt och klumpigt, men verkar tycka att en grenklyka i ett eucalyptusträd är världens coolaste plats att leva på. Sover 19 timmar om dygnet. Finns i sydöstra Australien. Svåra att upptäcka själv, men följ med någon naturkännare, stor chans att han eller hon leder dig rakt in i djungelbokens hippiekollektiv.
Wombat – en gullegris n del har den som husdjur, denna kraftiga varelse som förvisso saknar tryne men som starkt påminner om en gris. Långsam, brett huvud och mjuk päls. Alla älskar inte wombats, bönder skjuter dem helst, eftersom de kan göra stor skada. Wombaten gillar att gräva bohålor, och lång hall ska det vara, gärna upp mot 30 meter. Syns i skogsområden i sydöstra Australien.
Pungjävel – Tasmaniens maskot
Ja så heter den, antagligen för att den låter så hemskt, morrar och tjuter, och för att det är ett rovdjur. Skapta med stora käftar och vassa tänder, inte helt ofarliga. Finns bara på Tasmanien där man mer eller mindre gjort den till en maskot. Som en tvättbjörn med överdimensionerad framkropp. Och en jävla pung.
Näbbdjur – bäver med ankhuvud
Kallas också Platypus, ganska lik vår bäver men utan tänder. Kroppen är en knapp halvmeter lång, munnen påminner om en stor anknäbb. Räkna inte med att få se näbbdjuren, de är extremt skygga. Finns bara i sötvatten, i östra Australien och på Tasmanien. Näbbdjur och myrpiggsvin (nedan) är så kallade kloakdjur. Kloak för vad de har i ändan, inte var de bor. Ett gemensamt hål för avföring, urin, göra och föda barn. Låter inte så trevligt och ser väldigt märkliga ut. Ett felsteg mellan kräldjur och däggdjur, som en levande fossil.
Myrpiggsvin – en jätteigelkott
Hanarna blir upp till 70 cm långa. Långsmal kropp och spetsig nos, bruna kraftiga taggar, små stabbiga ben med klor för att snabbt kunna gräva ner sig. Kan i hotat läge kura ihop sig och börja rulla. Delvis pungdjur, under dräktighet utvecklas en tillfällig pung där myrpiggkultingen utvecklas till fullo. Kan ses i gryning och skymning, särskilt under parningstid (juni–september) då en hel flock hannar följer en hona, gräver ner sig och skojar för att hon ska bli intresserad. Finns över hela kontinenten, käkar myror.
Krokodiler – sluga jägare från norr Det händer att krokodiler upptäcks i swimmingpooler och på parkeringsplatser. I Northern Territory vill säga. Cirka 70000 krokodiler finns i den tuffa norra delstaten och är en allvarlig fara för människor. Särskilt saltvattenkrokodilen är känd för att oprovocerat attackera människor. Blixtsnabbt drar krokodilen ner sitt offer i vattnet, dränker det genom att rulla runt länge och våldsamt. Sedan läggs bytet i matförrådet. Sötvattenkrokodilerna är inte riktigt lika våldsamma, bits men drar sällan ner sitt byte under vattnet. Men se upp – saltvattenkrokodiler finns också i sötvatten. Den som blir attackerad kan klara sig genom att köra fingrarna i krokodilens ögon eller näsborrar.
Ormar – farliga och vanliga Jag har ormfobi, en snok i trädgården och jag går inte ut på en hel dag. På två veckor i västra Australien såg jag fyra ormar. Livsfarliga, stora, långa. En av dem några meter från min cykel. Det var fruktansvärt men också fantastiskt (åtminstone så här i efterhand). Av världens 20 giftigaste ormar finns 19 i Australien. Först på plats 11 kommer den indiska kobran. Till och med i städer finns ormar, ibland irrar de sig in i kök och toaletter. I Sydney finns heltidsanställda ormfångare som rycker ut när panikslagna mött en orm på dörrmattan eller i bilen. Det finns till och med berättelser om hur en man upptäckte att han slagit igen bildörren med bilbältet i kläm, trodde han ja, när han tittade efter visade det sig vara en orm.
Ormar är rädda, de gör allt för att undvika människor, men känner de sig hotade kan det bli riktigt farligt. Om du ser en orm, gå försiktigt därifrån, inga häftiga rörelser. Om inte jag svimmade eller skrek, så lovar jag att inte du gör det.
Hajar – i varje vik Det är gott om haj i vattnen kring Australien, i hamnar och badvikar, men mycket få olyckor inträffar. Där människor badar och surfar finns ofta väl tilltagna hajnät, badvakter och ibland hajspanare i helikopter eller flygplan. Olyckor som inträffat är inte trevliga. En kvinna som simmade bland sälar utanför Tasmanien slukades av en 5 meter vithaj inför sin familj. En man i 30-årsåldern, på smekmånad i Byron Bay, drogs ner i djupet av en gigantisk vithaj då han var ute och dök med sin fru. Hajja läget.
Spindlar – imse vimse går vilse På de mest udda platser kan de sitta, under toalettringen, i taket, bakom diskbänken. Här gäller se men inte röra. Farligast är trattminörspindeln, stor och luden, giftigare än svarta änkan. Vanlig i trakten kring Sydney. När det regnat går den gärna inomhus, om den känner sig hotad kan den anfalla. I Western Australia talar man mer om red back, en liten spindel med rött märke på ryggen, inte lika farlig och skräckinjagande som trattminörspindel, men rör inte heller den. Något gott har den fört med sig då den gett namn till landets godaste öl.
Delfiner – havets lekkamrater De lekfulla och intelligenta däggdjuren i havet fascinerar människor över hela världen. I Australien finns massor av möjligheter att se och till och med simma med dem. Bland annat Bunbury och Monkey Mia i Western Australia och Byron Bay i New South Wales. De arrangerade simturerna innehåller ofta en rejäl lektion delfinkunskap och ekologi. Kritiker menar att delfiner exploateras för turistpengar men ett starkt försvar hävdar att kontakten med djuren är ett ovärderligt redskap för att också värna om miljön. Men varför komma så nära? Delfiner leker ofta i hamnar, eller runt båtar. Det är en stor upplevelse, en riktig glädjens stund, att se en grupp lekande delfiner även på avstånd.
Fåglar – ja till emu
Ornitologer har det säkert rätt jobbigt down under. Överallt fåglar, ibland så nära att de glor rakt in i kikaren på bara några meters håll. Kakaduor, papegojor, kookaburra, pelikaner och inte minst emu. Kakaduor kan föra ett herrans liv och oväsen, papegojor däremot sjunger emellanåt riktigt vackert. Skojigast av alla låter kookaburran, låter som den skrattar efter en rejäl dos helium, finns till och med mitt inne städerna. Pelikaner syns i hamnar, kan slå sig ner mitt på en brygga och inväntar fiskebåtar med färsk mat, poserar gärna framför kameran. Emun är en nationalfågel, stor som en struts, kan inte flyga men springer fortare än en känguru hoppar. Springer ibland framför bilen utan att vika av åt sidan. Finns i hela Australien.
Maneter – monstruösa slemklumpar Glöm nu de röda och blå små slemklumparna du sett på svenska västkusten. Nu pratar vi jätteblaffor med tre meter långa trådar och med gift som dödar. Kubmaneten (box jellyfish) är genomskinlig och rör sig gärna på grunt vatten. Under regnperioden då vattnet är grumligt kan den vara omöjlig att upptäcka. Den som bränt sig ser ut att ha blivit piskad. Kubmaneten förekommer i Queensland, Northern Territory och Western Australia (norr om stenbockens vändkrets), oktober–maj. På öarna vid Stora barriärrevet utgör de ingen fara. I Sydney slipper man monsterslemmet men där finns ett blårött litet nässeldjur som också bränns, men mötet med detta djur – som kallas bluebottle – orsakar inte död, blott förskräckelse. Så här skriver Björn Nordström i sin bok Australien:
“Varje gång jag har blivit stungen har jag gjort misstaget att försöka dra bort maneten från huden. Till slut har jag haft tre gånger så många brännskador som om jag hade tagit det lugnt och inte handlat instinktivt. Men det är lättare sagt än gjort när ena armen är inlindad i långa tentakler!”
Återigen – bada inte där ingen annan badar. Blir du bränd lindrar ättika giftets effekter, finns hos de flesta badvakter, kyl ner med is, håll dig stilla.
Söta djur men inte alltid snälla Helst vill man klappa deras mjuka täta silkespäls, mata dem, gosa som med vovven hemma. I Australien finns det gott om möjligheter för detta. Små familjeägda djurparker, bondgårdar eller nationalparker där djuren dagligen lockas fram till turister med hjälp av mat, där papegojor landar på huvudet och koalor låter sig kramas.
En fantastisk möjlighet att lära sig en hel del om djurens liv men också en livsfarlig villfarelse. Det är en sak att klappa en koala eller känguru som varje dag hanteras av människor, en helt annan att träffa dem i sitt vilda tillstånd. Åtskilliga olyckor har inträffat då människor försökt ta i vilda djur. Största olyckrisken är påkörda djur. Döda eller skadade kängurur längs vägrenarna i Australien är dessvärre en vanlig syn, i östra delarna förekommer även koalor. Ett skadat djur är ett livsfarligt djur; Just påkörd och har ont, omtumlad och livrädd. Närmar sig en människa som djuren normalt är väldigt rädda för, blir de mycket aggressiva. Koalor har rivit människor svårt, kängurur sparkar med sina kraftiga bakben, eller rivs. Kör du på ett djur, eller hittar ett skadat – ring polisen.
Flera olyckor har också hänt då skadade dingor känt sig hotade av människor. Nyligen bets en åttaårig pojke ihjäl. Att mata djur kan också ha sina risker. Papegojor exempelvis, gillar bröd och frukter och vid rastplatser och stugbyar kommer de ibland riktigt nära. Men försök aldrig ta i papegojan, eller hålla fast maten. En papegojnäbb är nästan lika kraftfull som en avbitartång.
Tänk också på att matar du en, kommer flera andra. Särskilt viktigt att tänka på där det finns apor. De är skojiga på håll, men att ha en eller flera klängande på huvudet och kroppen är läskigt – och farligt. Tänderna är sylvassa, det händer att de bits. Ett bett av en apa kan bli mycket allvarligt.
Delfiner kommer riktigt nära på vissa platser, särskilt i Monkey Mia i Western Australia. De gillar för det mesta att bli klappade på sidan, men inte på fenor, blÙ?shål och på huvudet.
Läs också:
I pungen på mamma Ru (reportage från västra Australien)
Vagabonds resetips till västra Australien.
Text: Bodil Sjöström • 2004-11-30
Australien • Restips