Det heter inte Mumbai

I Bombay glimmar längtan fritt i natten. I Bombay finns Indiens bästa restauranger och mest glänsande skyskrapor. Men i Bombay går också möjlighet och hopplöshet hand i hand.

Det heter inte Mumbai
Kvällarna är hetast. Eftermiddagsbrisen från Arabiska viken har mojnat. Den fuktiga luften mellan de fallfärdiga, flagnande sekelskiftesvillorna i hamnkvarteren är tjock och klibbig. Kvällsluften känns som en yllefilt som legat i en ångbastu. Min kropp känns som nygräddad sockerkaka, hjärnan ångande, dallrande.
Vattnet i rännstenen glimmar som olja i gatlyktornas gula sken. Uteliggarna vrider sig på sina nattläger av pappkartonger. Asfalten klibbar. Hundarna är griniga och morrar bakom soptunnorna, som doftar sött av förruttnelse.
Men denna kväll och många andra kvällar vid havet i Bombay i Indien i början av det nya årtusendet börjar förtvivlan överröstas av hopp. Tiggarnas bedjande ögon i gränderna slocknar och deras rosslande, hesa, knappt hörbara rop tonar bort. Reklamskyltarna tänds. Kvällen får ljus, ett återsken från den rika världen. "Intel". "Titan". "Microsoft".
Knattret av skotrar på Colaba Causeway; surrandet från kontorens luftkonditioneringslådor på Henry Road; sorlet och glasklirret från Leopold's Restaurant; musiken från cd-jukeboxen på Café Mondegar. Nu hör jag tydligare. Queens "Mama Mia". In i den rökiga luften i den nästan fullsatta puben; längre in mellan de mörka, patinerade träborden på det nötta stengolvet. Jag stannar, tittar upp längs väggarna mot de evigt snurrande takfläktarna. "Salaam Bombay!" "Hej Bombay!" På långväggen Bombayillustratören Mario Mirandas 50-talsinspirerade streckteckningar som föreställer glada, crazy människor som äter, dricker och roar sig. I baren London Pilsner, Kingfisher och San Miguel. I hörnet teven som visar veckans avsnitt av "Vem vill bli miljonär?" ("Kaun Banega Crorepati?" på hindi). Programledaren Amitabh Bachchan spänner ögonen i en tävlande sikh i blå turban och glasögon med tunna intellektuella metallbågar: "På vilket av följande tåg kan man resa oreserverat?" Palace on Wheels, Rajdhani Express, Chennai Mail …".
Han svarar rätt och avancerar till 10000-rupiernivån.

I taxin in mot Swinging Bombay frågar jag chauffören om han, som kör taxi i drömmarnas och filmens stad, ofta går på bio.
– Nej, svarar han lågmält, tar tag i rattväxelspaken på sin Fiat Padmini, växlar ner och motorbromsar framför kön till nästa gatukorsning, Jag går upp sex, kör taxi hela dagen, kommer hem vid nio–tio på kvällen. Ingen tid för bio, Sir.
Han accelererar sin Padmini i lämmeltåget av små svarta taxibilar med taxametern på motorhuven. Svarta plåtlådor som ilar uppför backarna på infartsleden vid Kemp's Corner. Och han berättar. Han är född i Bombay, bor med mamma, syster och bröder bredvid flygplatsen, och jobbar nästan jämnt.
– Gillar du cricket? frågar jag och tror att jag ska få höra den vanliga lovsången till sporten som de brittiska kolonialisterna fått sina undersåtar i Samväldet att älska.
– Nej, jag gillar brottning, säger han. Jag har inte tid att titta på cricket. När jag kommer hem på kvällarna är det brottning på kabelkanalen på grannens teve.

I mitten av åttiotalet fick det hindufundamentalistiska partiet Shiv Sena makten i Bombays kommunfullmäktige. Sju år senare skakades Indien av etniska oroligheter mellan hinduer och muslimer, sedan hindufanatiska grupper rivit en gammal moské i Ayodhya i norra Indien och på samma plats börjat bygga ett tempel tillägnat den hinduiska guden Rama.
Bombay, som praktiskt taget alltid varit förskonat från etniska upplopp, exploderade under några kaotiska vintermånader 1992–93 i ett besinningslöst våld, där muslimer attackerade hinduer och hinduer attackerade muslimer. Shiv Sena fick skulden för att ha underblåst de antimuslimska stämningarna.
1996 bestämde sig Shiv Sena för att döpa om det kosmopolitiska, annars så toleranta Bombay till Mumbai, som är marathi, det lokala språket i delstaten Maharashtra där Bombay är huvudstad. Men många grupper i Bombay – kristna, parser, jainister, muslimer och inte minst immigranter från Sydindien – vägrar att acceptera det nya namnet, som man anser är ett försök från en etnisk grupp att göra staden på halvön i Arabiska viken till sin – och ingen annans.

– Jag vägrar säga Mumbai. Det heter Bombay, säger Armin Wandrewala skarpt och tittar fram genom det vilda håret som hänger för ögonen.
Hon har jobbat hela dagen på sitt skokartongslika kontor på advokatfirman som hon driver tillsammans med sin man. Det är klaustrofobiskt lågt i tak, byggt som det är mellan två våningsplan. I den smala korridoren och de trånga trapporna luktar det stekt fisk från restaurangen i bottenplanet. Mellan pappershögarna och datorn på hennes skrivbord ilar en kackerlacka, som hon försöker fånga med ett a4-papper, men misslyckas.
– De som säger Mumbai erkänner inte stans kosmopolitiska atmosfär. Det är omöjligt att göra Bombay till en homogen stad. Bombay har alltid accepterat allt och alla – det är vårt största problem och vår värdefullaste skatt.
Armin Wandrewala är liksom staden hon bor i sammansatt av olika kulturer. Utlänning och infödd, exotisk och hemvävd på samma gång. Hon är parser med en tro på den zoroastriska guden, hon har förfäder som ursprungligen kommer från Iran, men flyttade österut till Gujarat i Indien när islam växte. När Armin var liten flyttade familjen till Bombay.
Hon borde vara en rotlös invandrare, men ändå säger hon att Bombay är hennes dåtid, nutid och framtid.
Hennes liv snurrar runt hemmet i medelklasstadsdelen Malabar Hill och jobbet i de etniskt brokiga hamnkvarteren i Colaba. Hon är en dotter av sin hembygd: upptagen, excentrisk, många järn i elden och passionerat förälskad i staden som fött henne.
– Jag har tagit ett beslut, säger hon och letar med blicken efter kackerlackan som pilade in bakom tangentbordet. På grund av min crazy livsstil har jag valt att inte ha barn.
Hon lämnar hemmet med sin man vid åttatiden varje morgon, jobbar hela dagen, äter och träffar vänner på kaféerna i kvarteren runt kontoret, åker hem för att sova halv elva på kvällen. För säkerhets skull, om hon skulle behöva jobba över – "jag bor ju praktiskt taget på jobbet" – har hon garderob, säng och sminkbord i sitt lilla kontorskyffe.
På kontoret sköter hon inte bara sitt jobb som jurist med inriktning på civil- och företagsrätt. Hon skriver deckare också.
– Nästa bok ska vara klar om en månad, säger hon och skjuter undan några pappershögar för att ge plats åt den buckliga plåtbrickan med kaffe i vita porslinskoppar och små söta kakor.
Hon berättar att hon fått inspiration till sin nästa deckare från den forskning som professor Olle Lindvall gjort vid Lunds universitet i landet Sverige om hur man med hjärnceller från aborterade foster botar Parkinsons sjukdom. Armin Wandrewala har fört in globaliseringsdebatten i kriminalintrigen: fattiga Bombaykvinnor blir havande bara för att kunna sälja sina foster till forskning i väst. Vem äger patentet på livet?
Hon rafsar undan sin långa lugg så att hon får fri sikt och letar ivrigt efter tidigare deckare som ligger gömda på hennes skrivbord under stora högar med laserutskrifter.
– Jag jobbar och skriver sju dagar i veckan. Jo, på söndagarna åker vi förstås in till kontoret några timmar senare på förmiddagen.
Men är det inte farligt för en medelklasskvinna att leva i en stad där två tredjedelar av befolkningen bor i skjul och kartonger och knappt har mat för dagen?
– Det är väldigt säkert att röra sig ensam som kvinna i Bombay, säger hon och sörplar på sitt söta kaffe. Inga problem. Tryggare plats på jorden finns inte.

– Inget bra liv här. Jag är inte lycklig här.
Dipak torrspottar i gallerhissen på Hotel Prosser's. Han kommer från en by nära Phokara i Nepal och arbetat här på hotellet i Bombay i sex år. Hans mamma och pappa, fru och treåriga dotter är kvar hemma i byn.
– Varför flyttar ni inte hit allihop?
– Nej, nej, värjer han sig när han skjuter upp hissens järnjalusi och släpar våra väskor genom den murriga korridoren med blanka bruna golvplattor och klumpigt övermålad stuckatur, som minner om en svunnen borgerlighet.
– Jag skickar hem pengar varje månad och åker hem en gång om året. Här finns inget liv för min familj. Det är för dyrt att bo bär.
– Men var bor du?
– På golvet i receptionen.
– Blev det som du tänkt dig?
– Jag är beredd att göra vad som helst, bara jag tjänar pengar.

– Jag är en blandning av allt, säger Ashok Banker, där han sitter klädd i en pösig t-shirt och shorts i det kvalmiga vardagsrummet i tvårummaren med den spruckna vardagsrumsväggen – "en jordbävning för några år sedan" – i förorten Khar West.
Kvällen kokar, kroppen klibbar och Ashok Bankers och Bombays alla tusentals takfläktar kämpar.
– Min mor är kristen, pappa hindu. Mamma har både holländskt och irländskt påbrå, men själv är jag först och sist indier. Voilá!
Ashok Banker skriver krönikor för tidningar och webbsajter och såpa- och dramamanuskript för indisk teve, men också deckare. Intrigerna utspinner sig nästan alltid i Bombay, som i "The Iron Bra", som handlar om en kvinnlig polis som jagar storstadens mafiosos.
Den åtråvärda tvårummaren, där Ashok Banker bor med fru och två barn, har han ärvt av mamma.
– Jag skulle aldrig ha råd att köpa den här lägenheten idag. Den skulle kosta minst två och en halv miljon rupier (750000 kronor), säger han och visar runt: barnens våningssäng och föräldrarnas dubbelsäng sida vid sida i sovrummet, det lilla, men moderna köket, det nästan helt omöblerade vardagsrummet med en dator i ena hörnet.
– Bombay, säger han, är som svart kaffe. Du vill inte ha det för att det är gott, utan för att du måste ha det. Jag skulle väl kunna bo var som helst, men ändå kan jag inte bo någon annanstans.
– Här är Indiens alla delar samlade i ett mikrokosmos. Det är friare här än någon annanstans i Indien. Jag behöver inte klä mig efter någon religiös kod. Här kan kvinnor promenera omkring själva på kvällarna kjol och t-shirt.
In genom det öppna fönstret: Bombaykvällen med ljuden från dramatiska polissirener och irriterade bilmotorer. Ashok lugn och avslappnad.
– Här är man fri från den förtryckande traditionen.
– I Bombay, säger han på sin välartikulerade engelska, på sitt godmodiga och sarkastiska sätt att betrakta världen, äter även ortodoxa vegetarianer kött, dricker även absolutisterna alkohol.

På Club IX är stämningen vänlig men reserverad. Här dricker sig medelklassens barn salongsberusade till tonerna av sextio- och sjuttiotalsmusik. Gympadojor och jeans, tajta blanka byxor, korta kjolar och korta linnen och nakna magar. Kyparna ilar mellan borden och serverar mojítos och immiga Bombay Pilsnerflaskor och tänder servilt gästernas cigaretter.
Det skulle kunna vara nästan var som helst i världen, men ändå finns här inne i det stroboskopblinkande, rökiga diskot en air av Indien. Artigt, lågmält, kyskt och blygt. Ingen dansar före tolv. Ingen är full. Ingen raggar öppet. Ingen kliver utanför ramen. Respekten för traditionen är borta, men ändå väldigt närvarande.

Taxin glider med ett metalliskt rosslande genom Bombayskymningen; förbi de busigt spretiga palmerna, klocktornet i ljusbrun tegel, de buckliga röda dubbeldäckarna, strömmen av pendlare som går raskt med ena ögat på klockan mellan skyskraporna vid Nariman Point och tågen till förorten på Churchgate Station.
Jag hör inte medeltids-Indiens kakofoni av kreatur, röster och tempelklockor. Jag hör ett tropiskt London, där trafiken brusar medan människorna är tysta.
Ut på Marine Drive och Arabiska viken som blänker ockragul i solnedgången, salt havsdoft genom den nedvevade rutan och ljusen som tänds ett efter ett på andra sidan bukten i välståndets Malabar Hill.
Indiska turister i klapprande skritt i fjäderplympyntade häst-och-vagnekipage. Barn trygga i pappas och mammas knän tittar storögt på allt som glimmar i drömmarnas, filmens och hoppets stad. Barn mellan bilarna på den flerfiliga vägen tittar helt utan illusioner in i taxibilarna som stannat för rödljus och väser svagt: "Sir, one rupie, Sir!".
Amitabh Bachchan, programledaren i "Kaun Banega Corepati", tittar ner på oss, fattiga och rika, trasiga och hela, från stora reklamplakat för tevekanalen Star Plus. Han ser hygglig ut i sitt välansade skägg och mandelformade blida ögon.
Han har en fråga. Denna heta kväll när gatorna känns mjuka och luften är tät av fuktig värme undrar Amitabh Bachchan stilla vem av oss som kanske redan ikväll har lust att bli miljonär.

Läs mer om Indien

Artikelförfattaren har skrivit fem böcker om Indien, senast:
Indien - elefanten som började dansa (Bilda, 2007) - beställ!
Läs första kapitlet ur Elefanten som började dansa. Ladda hem! (pdf)