Dominikanska republiken – utanför murarna

Ljudet, eller oljudet, tycks förstärkas av den klibbiga värmen. Längs Santo Domingos strandväg Malecón mullrar de stora bilarna på tomgång. Runt de varma motorhuvarna dricker paren öl och röker cigaretter. Bilstereon spelar merengue på hög volym. Barerna och restaurangerna som kantar Malecón spelar ännu högre merengue och fötterna på asfalten rör sig i takt. Bussar och bilar vräker sig förbi. Avgaserna hänger kvar länge i den heta luften.

Försöker ta mig över gatan. Vill till andra sidan där Karibiska havets vågor försöker förse stan med friskt salt syre. Det är sen eftermiddag och svetten rinner längs ryggen. Tröjan klibbar. Det bränner en aning i skinnet. Lite för svettigt, lite för soligt, lite för mycket avgaser och lite för mycket ljud. När jag är i en tropisk storstad vill jag ingen annanstans.

Dominikanska republiken. Santo Domingo. Våren 2004. Den nya världens första europeiska stad. Det koloniala dödsboet har överlevt orkaner, uppror och en blodig diktatur. I dag har jag promenerat genom Europa och Karibien utan att ens bli andfådd. Jag har passerat vräkiga 1800-talshus som förflyttat mig till Spanien, jag har kastats tillbaka till Karibien framför de pastellfärgade husen där gubbar och gummor sitter och väntar. Ingen vet på vad. Jag har ätit tapas och druckit piña colada.

Nu är jag tillbaka på hotellet, en gammal herrgård vid en parallellgata till Malecón. Luftkonditioneringen brummar och rasslar som om den skulle braka ihop vilken sekund som helst. Nyduschad kliver jag ut på min lilla balkong. Mellan hustak och palmer skymtar El Obelisc, en fallosliknande pelare som restes av diktatorn Rafael Trujillo 1936 för att hedra sig själv och att huvudstaden då bytte namn till Ciudad Trujillo. Trujillo höll Dominikanska republiken i ett brutalt järngrepp mellan 1930 och 1961, då han mördades och Santo Domingo fick tillbaka sitt riktiga namn.

På Trujillos tid var pelaren grå. I dag är den gräll och ett antifascistisk minnesmärke. De färgglada målningarna föreställer systrarna Mirabal som mördades av Trujillos män för att de deltagit i ett kuppförsök mot den fascistiska regimen.

Går längs gatan Independencia. I ena gathörnet säljer gamla damer frukt, i nästa står unga män för försäljningen. I gatuköket mittemot Parque Independencia visar teven baseboll. Volymen är nära max. Mannen bakom disken pratar i telefon, jag tror att han refererar matchen för en bekant. Att jag vill köpa vatten är just nu helt ointressant.

Promenerar genom den koloniala zonen – Santo Domingos Gamla stan – som är upptaget på Unescos världsarvslista. Här finns allt bevarat: Amerikas första katedral, domstol och kloster. Det var härifrån Columbus och conquistadorerna efter honom genomförde sina erövringar av Central- och Sydamerika. Här började den europeiska koloniseringen och förtrycket av Dominikanska republiken.

På européernas äldsta gata, Las Damas, köper jag vatten i en minibutik där konservburkarna, rom- och ölflaskorna står staplade från golv till tak. Dricker mitt vatten i skuggan som statyn av Columbus skänker i Parque Colón. Under tiden kommer två–tre guider fram till mig och erbjuder sina tjänster. De vet allt om stan och pratar flytande engelska, säger de. En polis undrar om de besvärar mig.

Calle El Conde, en gång Santo Domingos stora genomfartsled, nu gågata och den koloniala zonens kommersiella hjärta. I de vackra husen finns kaféer, barer, restauranger, souvenirbutiker, kläd- och mataffärer. Sicksackar mig fram utan egentligt mål. Vattnet jag drack nyss rinner redan längs ryggen.
–Mister, mister! Shoes!
En liten kille stoppar mig.
–No!
Jag visar mina sandaler, försöker få honom att förstå. Jag behöver ingen skoputs. Lillkillen vill inte förstå. Han följer efter. Tittar ömsom vädjande, ömsom uppmanande upp mot mig.
–Mister! Shoes!
Det händer hela tiden, på alla gator och torg i Santo Domingo, och det känns inte bra. Den här gången stannar jag och gräver fram en svettig sedel ur fickan. Det var signalen. På några få se-kunder har jag fyra–fem små skoputsare runt mig. En börjar försiktigt borsta på min ena sandal. Det kittlar och jag rycker undan foten.

Känner mig hotad, vilket i sammanhanget så klart är en helt galen känsla. Är det någon som är hotad är det pojkarna. Ingen av dem är över tolv år och ingen av dem vill springa på Santo Domingos gator och putsa skor. Men vad har de för val? Nästan alla barn i Dominikanska republiken börjar skolan, men de flesta slutar i förtid för att i stället hjälpa till med familjens försörjning. Jag ger pojkarna ytterligare några sedlar och skyndar därifrån. Det känns inte alls bra.

24 timmar har passerat. Samma land, en annan värld. Har bytt storstad mot landsbygd. Hon skulle nog vilja dansa men som situationen ser ut är det omöjligt. Merenguen finns visserligen där. Liksom en massa potentiella danskavaljerer. Hon sjunger, det låter vackert, och hon försöker röra sig i takt. Det rycker i hennes ben. Mina ben är på väg att somna. Jag önskar inget hellre än att jag kunde flytta foten en aning till höger. Men jag är fast. Den sjungande kvinnan trycker mot mitt högra lår, mitt vänstra ben känns sammanvuxet med en man som har sin son i knät.

Sitter i en guaga på väg från Samaná till Las Galereas. Bilstereon är på. Vi åker genom skog av gröna palmer, förbi små hus med illgröna, rosa eller ljusblå väggar, genom små byar med skjul och betonghus. Till höger skymtar blått mellan det lummigt gröna. Atlanten följer oss hela vägen. Ibland på lite avstånd, ibland nära.

Jag trodde att bilen var full, men så stannar den och ytterligare en man kliver på. Han sätter sig i framsätet, där det redan sitter två personer förutom chauffören. Bilen rullar vidare. Vid Playa Las Fiedas står några män och väntar på folk att skjutsa ut till ön Cayo Levantado, där sanden är vitare än potatismjöl och turisterna fler än Egyptens gräshoppor. Männens båtar guppar försiktigt i vattenbrynet. Kvinnan vid min sida stiger av i Los Cacoos, en oansenlig by som sluttar ner mot havet. Nu sjunger chauffören. Högt. Han trummar mot ratten och glömmer världen.
–Stanna!
Chauffören tvärbromsar. Han ber om ursäkt. Paret stiger av.

Vägen tar slut i Las Galeras. Den upphör där stranden börjar, bredvid den lilla baren av trä och matstånden av korrugerad plåt där det fräser och sprakar. Matos svävar mellan palmerna ner i sanden och ut över havet. Sätter mig med tårna i vattnet och lyssnar. En motorbåt styr iväg mot stranden Playa Rincon. Hör några mopeder på avstånd, vattenkluck alldeles nära och en häst som gnäggar. Annars är det tyst.

Las Galeras närmast stranden är en handfull restauranger, några opretentiösa hotell, bungalowbyar och en liten turistinformation. Lite längre inåt land ligger två speceriaffärer, en biljardhall och en frisersalong obetydligt större än ett utedass. Det är här den gamla fiskebyn ligger. Här bor ortens folk. Närmast havet bor bara turisterna. Och det är inte så många. Inte ännu.

–Vi var först med att hyra ut rum i Las Galeras för 17 år sen, säger det kanadensiska paret som hyr ut två rum i sitt hus alldeles vid havet. Vi har följt utvecklingen här från första parkett. Las Galeras är på väg att bli en turistort. Sedan vi fick el för sex år sen har det öppnats några nya hotell. Dessutom har man byggt en all inclusive-anläggning utanför byn. Det kommer säkert fler.

Ändå är Las Galeras betydligt mindre exploaterad än Las Terrenas på Samanahalvöns norra kust.
–Las Terrenas fick sin el för tolv år sedan och nu går byn inte att känna igen. Låt oss hoppas att det inte går lika långt här.

Tisdag i Las Galeras. I supermarketen surrar flugorna tätt över styckarens huvud. Kvinnorna i papiljotter sitter på sina plaststolar i skuggan längs huvudgatan och pratar med sina döttrar. Byns unga män kör fram och tillbaka på sina trimmade mopeder i hopp om att fånga någon turist som vill ha skjuts. Jag söker skugga under taket på restaurangen Chez Deneise.
–Hello mister!
Pedro King flyger upp från sin stol när han ser mig. Han är en av alla unga män i fiskebyn Las Galeras som insett att turister är mer lukrativt än fiske. Vissa jobbar som guider, andra kör mopedtaxi. Pedro jobbar i turistinformationen och vill inget annat, säger han.

När vi träffades i går bestämde vi att jag skulle följa med hem till hans familj på middag i kväll. Han har fru och två barn. De delar hus med Pedros föräldrar och två syskon strax utanför Las Galeras. Jag skulle få ta del av hans mammas kokkonst, sa han.
Men nu har han fått förhinder.
–Mister, säger han. Jag måste spela gitarr i kyrkan i kväll. Du får följa med hem en annan dag.

Pedro är med i ett protestantiskt samfund som håller på att bygga en kyrka utanför byn. Den är inte riktigt färdig ännu, men han och några till från området samlas redan där för att sjunga och predika. En av hans viktigaste uppgifter som kristen är, säger han, att bekämpa voodoon.

Pedro pratar länge om voodoo som kom till Samanahalvön med haitisk arbetskraft under förra seklet. I voodoon dyrkas hundratals andliga krafter. Man tror att krafterna kan besätta mänskliga medier, som i sin tur kan bota sjuka och lösa sociala problem. Man tror också på svart magi, eller de så kallade zombie-föreställningarna, där en bokor, en trollkarl, kan straffa andra människor genom att fånga den själ som styr medvetandet. PÙ? så sätt kan kroppen kontrolleras.

Pedros mest spektakulära historia handlar om en granne till hans familj vars tuppar stals en natt. Grannen gick till en bokor för att få reda på vem tjuven var. Trollkarlen fann svaret och med hjälp av ett stycke svart magi bÙ�rjade en tupp gala i tjuvens mage.
Jag ler. Tror att han skojar med mig. Det gör han inte.
–Det är sant. Svart magi finns. Den är farlig och missbrukas av många. Därför måste den försvinna. Det är inte bra för människorna.
När jag frågar om voodoo-dockor skrattar han och säger att sådana bara finns i souvenirbutiker.

Mörkret lägger sig över Las Galeras. Luften är barmhärtig. Jag går i riktning mot merenguen. På Tipoco Indiana rullar kvinnohöfterna i karibiska tajts. Männen är inte sämre i sina jeans och T-shirt. Hett, sensuellt och svettigt dansar de som de alltid gjort. Hoppas de fortsätter länge.
–Var kommer du ifrån?
Står i en liten butik i Rio San Juan på Dominikanska republikens norra kust. Blinkar och försöker se men det tar tid för ögonen att ställa om från sol till mörker. Mannen bakom disken är nyfiken.
–Talar du franska, tyska, engelska?
–Jag kommer från Sverige.
–Va?
–Sverige, det ligger i norra Europa. Nära Danmark, Norge och Finland.
–Heliga guds moder, det är på andra sidan jorden! Det är ett rikt land va?
Jobbig fråga. Jag får obehagliga kolonialistiska krypningar i kroppen.
–Ja, rikare än här.
–Men här är vi fria. Så är det inte i andra länder. Om jag skulle åka till andra länder skulle jag känna mig så här.
Han kryper ihop med ryggen krökt och huvudet böjt.
–Men det är svåra tider. För några år sedan kostade en Coca-Cola så här. Han håller upp fem fingrar. Nu kostar den så här. Tio fingrar upp.
–Och många är utan arbete. Men jag klarar mig. Och här har vi solen och människorna är öppna.
Han tar några snabba steg runt disken och vi skakar högtidligt hand. Köper en flaska vatten och går tillbaka ut i solljuset.
Fria? Tänker på barnen på Santo Domingos gator och på plåtskjulen som skulle föreställa hus i stadens utkant. Dominikanska republiken är ett av de fattigaste länderna i Mellanamerika. Två tredjedelar av befolkningen lever i fattigdom och de sociala klyftorna är stora. Arbetslösheten drabbar majoriteten av invånarna, barnarbete är vanligt, en fjärdedel av dominikanerna saknar tillgång till rent dricksvatten och barnadödligheten är hög. Eländeslistan kan göras lång, men den når förmodligen aldrig in till golfbanorna och de flotta all inclusive-anläggningarna vi ser i turistbroschyrerna.
Men jag förstår ändå mannen i butiken. Minnet av de europeiska kolonialherrarnas förtryck och Trujillos diktatur lever kvar. I dag får man säga vad man vill och till och med rösta. Så för människor strax över den nedersta botten är Dominikanska republiken ett fritt land.
Några ungdomar spelar basket på gatan. Jag hoppar in i hyrbilen, drar på luftkonditioneringen och rullar sakta iväg över de gropiga grusvägarna i Rio San Juan, vidare längs den dominikanska nordkusten, den så kallade silverkusten.
Genomfartsleden är livligt trafikerad. Ljudet, eller var det oljudet? är tillbaka. Bilar med stereon på högsta volym, lastbilar, mopeder och motorcyklar – allt blandas i värmen. Ut ur ugnen kommer turistorten Cabarete. Också här finns en gammal fiskeby där dominikanerna bor, där de går i skola och lever sitt liv. Men i det nya Cabarete som började ta form i mitten av 1980-talet när de första surfarna hittade hit, härskar hotellen, restaurangerna, barerna och affärerna.
Äter en sen frukost på kaféet Panaderia Repositera Dick. Kaffe, färskpressad juice och en baguette. Tar god tid på mig. Precis som jag gjorde i går, och som jag kommer att göra i morgon. Klockan närmar sig 12. Nu är det som lugnast på huvudgatan i Cabarete. Trafiken tystnar något och turisterna söker svalka i havet. Beställer en kopp kaffe till.
En stund senare sitter jag i en solstol på den långa breda stranden tillsammans med hundratals andra. Äter färsk ananas och tittar ut över havet. Merenguen i restaurangerna varvas med popmusik. Springer ut i havet och kastar mig i vågorna. Ligger på rygg och tittar in mot land. Sand, palmer, människor och restauranger. Jag längtar ingen annanstans.
Läs också om sex makalösa stränder i Dominikanska republiken.

---

Text: Per Johnsson • 2004-11-30
Dominikanska republiken • Restips