En dag i Istanbuls basar

Klockan är strax efter nio en torsdagmorgon i september, och ljuset strilar svagt genom basargrändernas valvbågar på samma sätt som det gjort de senaste århundradena. Portarna till Istanbuls stora basar har slagit upp för drygt en halvtimme sedan och folk strömmar in i labyrinten av juvelerare, guldsmeder, skoaffärer och tusentals andra småbutiker. För Riza Ok och hans kollegor innebär det att en ny lång arbetsdag precis börjat.
Fram till klockan sju på kvällen, då de tunga portarna och jalusierna åter åker ner, måste Riza ha sålt varor för ett antal miljoner turkiska lira för att kunna betala hyran för sin mattbutik och det nödvändigaste. Vill han dessutom leva ett drägligt liv tillsammans med sin fru och parets 18 månader gamla dotter måste det bli ytterligare ett antal miljoner lira i dagskassan.

RIZA STÄLLER TEGLASET på marken och slår sig ner på en låg pall vid ingången till sin lilla butik. Hans kattungar börjar vakna till liv och leker “herre på täppan” på högarna av mattor och skinnkuddar framför skyltfönstret, och i väskaffären tvärs över den smala basargränden har de första ryska kunderna dykt upp. Riza tittar nyfiket på hur affären artar sig, samtidigt som han börjar berätta om det unga danska paret som var i mattaffären nyligen och ville köpa en matta för 200 danska kronor.
– 200 kronor är ingenting! Du kan inte få något för inget! säger Riza och rycker uppgivet på axlarna.
Det är först nu jag lägger märke till den gröna listen runt skyltfönstret. “Birlik OK Brothers” står det i guldbokstäver. Men bröderna har tröttnat på att kränga mattor, så nu är Riza ensam och sitter på sin lilla pall utanför mattbutiken och betraktar vaksamt alla som rör sig längs basargatan:
– Du vet aldrig vad du har framför dig, säger Riza med ett snett leende när ett turistpar dyker upp vid väskbutiken nere i backen. Om de har pengar, om de verkligen tänker köpa något. Du vet aldrig vad som döljer sig bakom; vad de tänker.
Ändå verkar det som om det är precis vad Riza gör. För när ett gammalt par närmar sig mattbutiken far Riza upp från sin pall och börjar prata högljutt på en blandning av jiddisch och engelska:
– Vacker morgon min herre och min fru. Får jag visa er några mattor inne i min butik. Bästa pris, jag garanterar.
– Det var väl inte så svårt att se att de var israeliska turister, förklarar Riza kort efter.
– Titta på paret som kommer där borta. Tyskar, jag lovar!

NATURLIGTVIS STÄMMER DET, och under dagen fortsätter Riza att briljera på engelska, tyska, ryska, ungerska, rumänska, arabiska och kläcker dessutom ur sig “bara titta, inte köpa” för att roa mig. Trots språkkunskaperna går förmiddagen trögt, ingen köper något och Riza sjunker ner i ett mörkt hörn inne i affären mellan mattravar och hoprullade mattor. Han sitter med benen i kors och ser bekymrad ut. Den höga inflationen och Turkiets kärva ekonomiska läge gör inte precis saker och ting lättare, men det finns ju alltid ett nytt glas te att trösta sig med.
Det är dödläge i basaren just nu; de flesta turkiska kunder har försvunnit iväg till sina jobb, men det är ännu lite tidigt för turisterna. Jag frågar Riza om han är intresserad av politik, men får en axelryckning till svar som jag inte riktigt vet hur jag ska tolka. Funderar mycket över livet gör han i alla fall, men politik och politiker?
– Du vet aldrig hur det blir! Du kan se månen men vet inte vad som styr bakom. Det är likadant med regeringen i Turkiet. De som har makten är armén och byråkratin, men du vet aldrig vilka det är som gömmer sig bakom byråkratin, säger Riza, som plötsligt kastar ur sig en flod av ord.
– Parlamentet är inget! Parlamentet är bara som en stor scen där politikerna är skådespelare. Allt är bara en pjäs. Çiller och Erbakan har skällt på varandra, eller åtminstone låtsats. Nu är de vänner och sitter i samma regering.
De sorgsna ansiktsdragen är borta. Rizas ögon blixtrar i takt med att de stora svarta ögonbrynen åker allt längre ner i pannan.
– Nej, regeringar världen över bryr sig inte om vanliga människor. Det enda som gäller är pengar, säger Riza och drar igång en enmansdialog med sig själv:
– Pengar i plånboken?
– Välkommen, välkommen!
– Inga pengar?
– Gå och knulla en get!

STRAX EFTER KLOCKAN TOLV dyker de första seriösa kunderna upp. Det är en ung norsk kvinna och en äldre man. Riza känner kvinnan sedan tidigare. Hon är bosatt i Istanbul och är en gammal kund som köpt mattor förut. Nu har hon tagit med sin far som vill köpa en matta. Riza far upp från sin pall och lyckas ordna till anletsdragen till ett brett leende och är omedelbart charmerande och mjuk:
– Hej! Hej! Välkommen. Det var länge sedan. Hur gammal är babyn nu? Sex månader, vad tiden går fort ändå! Vad vill ni ha att dricka? Cola, soda, te, kaffe?
Norrmännen får sitt dricka och Riza får äntligen börja arbeta på riktigt:
– Vad vill ni ha för matta? Konya? Nomadic?
Den norske mannen ser oförstående ut och försöker skönja mönstren och färgerna på mattorna inne i butikens halvdunkel. Riza rör runt i de stora matthögarna och drar fram den ena mattan efter den andra. Det är ett tungt jobb och svettdropparna börjar tränga fram runt mustaschen och i Rizas panna. Högen på golvet växer och växer; mörkröda mattor läggs över soltorkade i bleka färger, en ny djupt vinröd dunsar ner och det börjar lukta ull i affären.
– Nja, jag vet ju ikke. Den ska ju passa i vardagsrummet. Norrmannen är fullt förståeligt förvirrad av alla färgerna och mönstren.
Riza drar ut de intressantaste mattorna på basargatan. Kanske en lite större ändå, funderar norrmannen. Folk samlas och tittar nyfiket. Riza slår i sin adressbok med gula läderpärmar och går in till telefonen. Kort efteråt kommer ett par springpojkar med nya travar av mattor som dimper ner i den existerande högen. Till slut bestämmer sig norrmannen för en matta. Riza springer över till väskhandlaren tvärs över och kommer tillbaka med en miniräknare, slår in nya siffror, pekar, gestikulerar och rycker på axlarna. 1600 norska kronor blir till 1300 och affären är avgjord.

MATTAN SLÅS IN I PLAST och Riza ligger på knä ute på gatan och tejpar ihop paketet. Samtidigt dyker två medelålders israeliska kvinnor upp som slagit följe med en springpojke från en annan mattbutik. De pratar hårt och kort och granskar högen av mattor med misstänksamma blickar. De vill ha en kilim med djurmotiv, säger de. Men inte den, det är för mycket blått, nästa har för dålig kvalitet, följande för små kameler, nästa för stora kameler, för långa fransar och för mycket rött. Det går 20 minuter och när springpojken och Riza är inne i butiken och hämtar fler mattor med kamelmotiv smiter israeliskorna iväg.
Riza bryr sig inte, säger han.
– Du vet aldrig hur det blir!
Affär eller inte affär.
Inne i butiken ser det ut som en om bomb exploderat. Det tar nästan tre kvart att ställa iordning allt i lika prydliga högar eller rullar som innan kunderna kom.
På Russian Bazar tvärs över gatan flinar ägaren gott och strör kvickheter och komplimanger på ryska. Fyra bastanta damer med blonderat hår sitter med varsitt teglas i handen. Affären är avslutad och handväskorna ligger i en plastbal vid sidan om. Och ägaren bara flinar.
– Si, si! Kommer från Milano?
– Nej, Turin.
– Oh, vacker stad!
Klockan har nästan hunnit bli två innan nästa kund dyker upp hos Riza. En ung italienare i gult linne och runda glasögon som är intresserad av stolöverdrag i skinn.
– Går de att tvätta?
– Naturligtvis!
Italienaren är inte så bra på att pruta, utan nöjer sig när han fått ner 3,2 miljoner turkiska lira till 3 miljoner, och lommar iväg med sina tre stolskydd i en svart plastkasse.

Stora basaren-fakta Istanbuls stora basar är öppen varje dag året runt från gryning till skymning. Basaren ligger nära Blå moskén och Haga Sofia. I Kapali Çarsi, som Istanbuls täckta basar heter på turkiska, har handel bedrivits ända sedan 1400-talet. Idag finns drygt 4 000 butiker under ett och samma tak. Istanbuls basar är inte bara stor som en turkisk småstad, här finns det mesta som hör en sådan till: bank, post, polis, moské, tavernor och verkstäder.

Guide till Istanbul
Öst är öst och väst är väst och aldrig ska de mötas. Fast kanske de gör det ändå, i den enda staden på jordklotet som ligger i två världsdelar och som egentligen inte är trogen någon av dem. Varsågod, guide till Istanbuls mest magnifika palats.
Istanbul är stort, motsägelsefullt och överväldigande. Österländskt och västerländskt glider ihop i ett unikt mischmasch av bysantinskt, muslimskt och ultramodernt. Staden har varit säte för tre världsimperier: det romerska, det bysantinska och det ottomanska. Platsen vid sundet, mellan haven och citruskullarna, har varit bebodd i 6000–7000 år.
Riken och dynastier har kommit och gått, men Istanbul har överlevt och blir på något sätt bara större, mäktigare och obegripligare. Kanske inte lika kosmopolitiskt som på sultanernas tid, men ändå en multietnisk smältdegel med någonstans kring 15–20 miljoner invånare. Istanbul är en världsstad i två världsdelar: Europa och Asien. En elegant stad av moskéer, palats och minareter som rinner fram över kullarna vid Bosporen; en stad som förtjänar att besökas om och om igen.

Topkapipalatset (Seraljen)

Topkapi på kullen precis där Bosporen förenar sig med Marmarasjön är ett av världens största palatskomplex. Skattkammaren och palatsets rikedomar får alla amerikanska såpoperor att framstå som rena fattighusen i jämförelse. Under nästan fyra århundraden var Topkapi hjärtat i det ottomanska riket och platsen där sultanen tog alla viktiga beslut. Fast palatset tjänstgjorde inte enbart som maktens boning; det var här sultanen bodde och umgicks med sin familj och alla älskarinnor. Det väldiga Topkapi fungerade som sultanens egen privata stad. Innanför murarna bodde sammanlagt 5000 personer. Det var sultanens officiella fruar, konkubiner, kammarjungfrur, köksor och så förstås eunucker som vaktade hela härligheten.
Mehmet Erövraren hette regenten som började bygga den första blygsamma varianten av palatset. När de turkiska trupperna 1453 bröt sig igenom Konstantinopels stadsmurar och besegrade den sista bysantinska kejsaren, lät de osmanska sultanerna flytta sitt säte från Edirne till Bosporen.
Det första palatset byggdes vid Beyazit där Istanbuls universitet ligger idag. Mehmet Erövraren tröttnade dock snart på platsen och började planera ett nytt palats med utsikt över stans vatten och båtar.
Den nya skapelsen stod färdig 1465 och fick namnet Topkapi. Under de kommande århundradena byggdes palatskomplexet ut vid flera tillfällen.

Janitsarernas gård

Topkapipalatsets ingång ligger precis bakom Hagia Sofia vid Ahmet III:s fontän. Du passerar först genom Höghetens port, Bab-i-Humayun, och kommer in på janitsarernas gårdsplan. Det var här sultanens privata elitgarde höll till. De tuffa och hårda janitsarerna avlönades personligen av sultanen, men var trots det opålitliga och revolterade vid flera tillfällen mot sin herre. Soldaterna hämtades ofta från Balkan. De rekryterades i unga år och fördes till Konstantinopel där de tvingades konvertera till islam innan de fick sin militära utbildning. På 1800-talet försökte janitsarerna revoltera mot sultanen vid flera tillfällen. 1826 tröttnade sultan Mahmut II på bråken och lät trogna trupper bokstavligt krossa janitsarerna .
Den stenlagda allén, som börjar vid Höghetens port, leder in på en lummig innergård med yviga kastanjer, stenknäckar och sjungande rödhakar. Strax innanför porten,vid sidan om vägen, ligger den gamla kyrkan St. Aya Irene med anor från mitten av 300-talet. Helgedomen har alltså äldre anor än Hagia Sofia. Den nuvarande byggnaden uppfördes av den bysantinska kejsaren Justinianus på 540-talet.

Divan

För att komma in på själva palatsområdet passerar man genom Hälsningsporten Bab-Us Selam eller Orta Kapi. Det var i regel så långt militärer och köpmän kunde komma. Prominenta gäster fick vackert stiga av sadeln, sultanen var nämligen den enda person som fick fÙ�rdas till häst genom Hälsningsporten. Gästerna passerade säkert porten med viss bävan, för gick audiensen hos sultanen fullständigt åt skogen hamnade de här som kråkmat. En tysk resenär som besökte palatset på 1800-talet berättar följande:
“På denna port uppsattes hufvudena af de åt silkessnöret hemfallna höga ämbetsmännen, för att lända deras efterträdare till varning, när de redo förbi detta blodiga afskräckningstecken, men folket till synbart bevis på den osynlige padischahns ständigt vakande rättvisa. Men efterträdarna tänkte inom sig: “Vi äro klokare än dessa, och de gamla i folket brummade: Som företrädarna ha gjort, skola efterträdarna göra; som det har gått företrädarna, ska det gå efterträdarna. Allah vet, vad han gör. Allah är stor! Och barnen hade sin fröjd åt hufvudenas grimaser och de nyutnämndes hederspelsar och broderier, deras tjenares skinande vapen och deras hästars blixtrande seldon.”
På andra sidan porten börjar en oftast irriterande lång kö till palatskomplexets biljettlucka.
Med biljett i handen fortsätter du vidare till nästa gårdsplan, divan, som fått sitt namn från sultanens ministerråd. De sammanträdde här med storvesiren om imperiets väl och ve. Mötena hölls i sultanatets rådskammare, Kubbealti, som ligger alldeles intill ingången till Harem. Sultanen deltog inte själv i mötena, men hade konstruerat rådskammaren på ett så fiffigt sätt att han kunde sitta dold bakom en skärm och lyssna på samtalet.

Skattkammaren

Den tredje porten, Lycksalighetens port, Bab-us Saadet, leder rakt in till sultanens gästkammare. Precis innanför porten ligger audienskammaren, Arz Odasi, dit viktiga sändebud och utländska ambassadörer kom för att träffa sultanen.
Innanför gårdsplanens murar finner du också sultanens skattkammare, som precis som i sagoböckerna är fylld av guld, smycken och smaragder. Topkapidolken, med sina stora smaragder, tillhör höjdpunkterna liksom “slevmakardiamanten” (Spoonmakers diamond), som sägs vara den femte största i världen . Lägg även märke till den ceremoniella guldtronen som Murat III fick i gåva av kediven av Egypten. Smaragderna var för övrigt sultanens favoritädelsten eftersom grönt är islams heliga färg.
Tvärs över från Lycksalighetens port ligger sultanens klock- och ursamlingar. Missa inte den, för några av föremålen är de märkligaste ting som går att finna mellan Bollnäs och Bombay. Flera av tingen ser mer ut som köttkvarnar eller hushållsredskap än något som man mäter tid med. Intill “klockmuseet” ligger den Heliga Mantelns Paviljong med de heliga relikerna som Selim den Grymme la beslag på i samband med erövringen av Egypten 1517. Här finns profeten Muhammeds fotavtryck, hår och en tand liksom hans mantel, fana och svärd.

Harem

När sultanen tröttnade på utländska sändebud och palatsets tulpanodlingar, kunde han dra sig undan i något av Haremets 400 rum. Harem betyder privat. Det var här sultanen levde sitt familjeliv och det var här han bodde tillsammans med familj, tjänare och ett stort antal handplockade konkubiner. Periodvis levde 400-500 människor innanför haremets väggar; de flesta var konkubiner, sultanens älskarinnor. De som fick besöka sultanens sängkammare blev ofta belönade på olika sätt. De kunde få ett bättre rum eller en slav som personlig tjänare. Födde de dessutom ett barn åt sultanen kunde de avancera till “sultanens favorit” och få samma förmåner som sultanens officiella fruar.
En stor del av haremet skapades av Süleyman den store (1520–1566), även om åtskilligt tillfogats under årens lopp. Du kommer in i haremskomplexet via en kakelklädd gång och passerar eunuckernas rum. Eunuckerna hämtades från Egypten och Nordafrika och hade det otacksamma uppdraget att vakta sultanens kvinnor. Från eunuckernas högkvarter är det inte långt till den praktfulla våning där sultanens mor levde. I närheten ligger också sultanens salonger med guld, kakel och utsmyckade kupoler. En del av rummen är fiffigt utrustade med springbrunnar så att sultanen skulle kunna umgås med sina kvinnor utan att någon utanför kunder höra vad som pågick.

Entré

Topkapipalatset är förmodligen den enskilda sevärdhet i Turkiet som har flest besökare. Trots att biljettluckorna inte öppnar förrän strax före halv tio brukar köerna ringla långa redan vid niotiden. Palatset är öppet alla dagar (utom tisdagar) mellan 09.30 och 17.00.
Det är komiskt att se hur folk rusar iväg till nästa biljettlucka, där entrén till Haremet betalas (15 kronor. Öppet 09.30-15.30). Harem får nämligen besökas endast i samband med guidade turer. Turerna, som ingår i biljettpriset, startar en gång i timmen.

Hagia Sofia

Under mer än tusen år var Konstantinopel huvudstad för det bysantinska väldet. Den kejserliga huvudstaden var briljant och full av rikedomar och pampiga byggnadsverk. Idag finns knappt några spår kvar av det mäktiga imperiet som en gång i tiden var starkast i världen. Krig, politiska oroligheter och jordbävningar har i stort sett raserat allt med två undantag: stadsmuren och Hagia Sofia.
Hagia Sofia var under flera århundraden världens största kyrka och den största takförsedda byggnaden på hela jordklotet. Den var en symbol för det bysantinska riket och kristendomen. År 537 invigdes den, och den östromerske kejsaren Justinianus, som lät uppföra helgedomen, var lika begeistrad som alla andra. Han lär ha sagt: “Salomo, jag har överträffat dig!”
Historien om Hagia Sofia, som på grekiska betyder den heliga visheten, började dock betydligt tidigare. Konstantin den store lär ha uppfört en tidig och betydligt blygsammare Sofiakyrka på 300-talet. År 532 svepte ett våldsamt uppror fram över Konstantinopel och la den första kyrkan i ruiner. Efter mycket möda gick Kejsar Justinianus segrande ur striden, och lät samma år börja bygga en ny och betydlig större katedral.
Uppdraget gick till dåtidens främsta arkitekter, Antemios från Tralles och Isodoros från Miletos . De fick 10 000 arbetare till sitt förfogande och byggmaterial från de gamla tempelstäderna Efesos och Baalbek. Redan fem år senare stod katedralen färdig. Det var ett bygge som låg farligt nära gränsen vad som var möjligt att bygga. Under de kommande århundradena störtade kupolen in vid tre tillfällen.
Turkiska trupper började tränga allt längre västerut i Anatolien och på 1400-talet hade det bysantinska riket krympt ihop till Konstantinopel och lite åkermark utanför stan. När stadsmurarna och bysans slutligen föll i maj 1453 lär Mehmet Erövraren ha ridit till Hagia Sofia för att personligen skydda helgedomen från plundrare.
Trots att Hagia Sofia så gott som omedelbart förvandlades till moské, blev den både en källa för beundran och avundsjuka för sultanerna. Många blev besatta av idén att själva skapa ett större och praktfullare byggnadsverk, men alla misslyckades. Arkitekten Atik Sinan fick i uppdrag av Mehmet Erövraren att överträffa Hagia Sofia, men resultatet, Fatihmoskén, motsvarade inte sultanens högt ställda förväntningar och Sinan miste huvudet.
Idag är Hagia Sofia varken kyrka eller moské utan kort och gott museum efter ett personligt initiativ av Kemal Atatürk. Det är ganska märkligt hur en byggnad kan visa upp två ansikten som Hagia Sofia. Dess yttre är en stor och sträng cementkloss som invändigt blir till en svävande värld med känsla av rymd. Ett svagt ljus strilar in genom byggnadens få gluggar och gör det hela än mer mystiskt. Du kommer in genom förhallen narthex och når det fyrkantiga mittrummet krönt av en 55 meter hög kupol. I hörnen hänger runda skyltar som jättelika mörkgröna tefat med Allah, profeten Muhammeds och kalifens namn i arabisk guldskrift.
Hagia Sofias mosaik, med motiv av Kristus, jungfru Maria, Johannes Döparen och bysantinska kejsare, var i stort de enda skatterna som korsfararna inte lyckades dra med sig till Europa. Den vackraste mosaiken pryder väggarna vid utgången, södra galleriet, och läktaravdelningen där kejsaren hade sin tron.
Uppe på andra våningens marmorbalustrad finns också några minnesmärken med skandinavisk anknytning; klotter av vikingar som tagit värvning hos kejsaren men förmodligen funnit mässan alltför långtråkig. Det kryptiska meddelandet omfattar bland annat namnet Halvdan (skrivet alftan) och ordet “are” som är fornnordiska för örn. Upptäckten av runorna gjordes för övrigt av svenska forskare 1964 och 1988.
Du kommer till läktaravdelningen via en slingrande och ganska brant gång mellan mittrummet och förhallen. I närheten av gången ligger också den “gråtande kolumnen” eller “Gregorius svettande pelare” som är olika namn för samma fenomen; ett litet hål i en pelare som ibland avger fukt. Om du sticker in fingret och det blir fuktigt kan du önska dig vad du vill. Åtminstone lyder legenden så.
Entré: Hagia Sofia är öppet alla dagar utom måndagar 09.30-16.30. Under juli och augusti sträcker sig öppettiden till 19.00 på kvällen.

Blå moskén

Sultanahmet, eller Blå moskén som den också kallas efter interiörens blå kakel, står uppställd mittemot Hagia Sofia som en tung, grå sumobrottare redo för strid. Det verkar som om arkitekten Mehmet Aga och hans uppdragsgivare Sultan Ahmet varit besatta av att överträffa den drygt 1000 år äldre grannbyggnaden. Bygget av Blå moskén påbörjades 1606 och stod färdigt 10 år senare. Formeln för lyder ungefär så här:
30 kupoler och småtorn, en 43 meter hög huvudkupol som bärs upp av fyra tjocka pelare – “elefantfötterna”. Moskén är ensam i Istanbul om att omges av sex minareter. Så här efteråt är konstkännarna överens om att Hagia Sofia förblev oöverträffat, även om Blå moskén också tillhör stans mäktigaste byggnadsverk. Framför allt interiören blir till en positiv överraskning gentemot moskéns bistra yttre. Om det är tyngd som dominerar utvändigt är det känslan av tyngdlöshet och rymd som är mest slående inomhus. Det blå iznikkaklet ger både ljus och värme. Tyvärr är två tredjedelar av moskéns inre stängt för icke-muslimer. På andra sidan det lilla trästaket, i mihraben , marmornischen som anger riktningen mot Mecka, lär det finnas en bit av den heliga Kaabastenen. Vid moskékomplexet ligger sultan Ahmets grav.
När du besöker Sultanahmet, tänk på att du kliver in i en helgedom, en plats för bön och eftertanke. Uppträd diskret! På sommarkvällar, vid åttatiden, berättas moskéns historia i ett ljud och bildspel. Skådespelet är gratis. Var fjärde kväll sker det på engelska (övriga kvällar på turkiska, tyska eller franska).
Sultanahmet ligger intill spårvagnslinjen mellan Eminönü och Aksaray. Stationen heter helt logiskt Sultanahmet.

Det sjunkna palatset

Vid den stora vägkorsningen mellan Hagia Sofia och Blå Moskén ligger ingången till ett av Istanbuls märkligaste byggnadsminnesmärken, Yerebatan Saray (the Basilica Cistern) eller “det sjunkna palatset”. Det är en underjordisk vattencistern med 1500 år på nacken. Eftersom byggherren kejsar Justinianus var en man med smak, lät han inte bygget stanna vid en simpel vattentank utan utrustade det med 336 eleganta kolonner. Det är en blandning av joniska och korintiska kapitäl som stöttar upp det märkliga bygget. Resultatet påminner onekligen mer om just ett sjunket palats än om en vattenreservoar.
Den modesta ingången från gatan skvallrar knappast om vad som väntar under jorden. En trappa leder ner till vattencisternen som är stor som Ullevi (140×70 meter). Det känns som att försiktigt treva sig fram över en träbrygga genom ett svagt, dunkelt duggregn. Fukt rinner ner längs pelarna, och genom det gulgröna ljuset skymtar karpar som simmar i det mörka vattnet. Klassisk musik blandat med ljudet från tunga droppar bidrar ytterligare till att förstärka den overkliga känslan.
Det fanns förmodligen en vattencistern här redan på 300-talet. Vattnet hämtades från Belgradskogen och rann via akvedukter till cisternen. På så sätt fanns alltid tillgång till färskt sötvatten i palatsen, även under tider när staden var belägrad. Kejsar Justinianus byggde ut och förfinade komplexet på 500-talet. Efter den ottomanska erövringen föll bygget i glömska och återupptäcktes inte förrän en bit in på 1500-talet. På 1980-talet började restaureringen av Yerebatan Saray, och sju år senare kunde portarna slås upp till den märkliga vattencisternen som finns upptagen på Unesco:s världsarvslista.
Lägg märke till de magnifika medusahuvudena i cisternens sydvästra hörn. Vissa kvällar arrangeras underjordiska konserter här med klassiskt och stråkar. Kontakta turistbyrån eller se annonser i Turkish Daily News för exakta tider. Missar du konserten, får du nöja dig med klassisk musik från högtalarna och en “underjordsfika” på Sarnici Cafe. Yerebatan Saray är öppet 09.00-17.30 (19.00 på sommaren).

---

Text: Mikael Persson • 2004-11-30
Restips • Turkiet • Istanbul