• Få vagabond.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!

  • Essaouira - arabiskt fort vid stranden

    Innanför murarna i kustbyn Essaouira finns inga motordrivna fordon, bara handdragna lastkärror och cyklar; ett stilla sorl från människor på väg genom gränderna.

    Essaouira - arabiskt fort vid stranden
    En kväll tar jag bussen från Marrakech till Essaouira, en färd på arton mil västerut mot havet. Med expressbuss tar det drygt två timmar. I Essaouira tar jag in på ett legendariskt hotell som fordom hette Hôtel du Pacha. På 1960- och 70-talen bodde Jimi Hendrix, Leonard Cohen, Cat Stevens, Frank Zappa och andra celebriteter här. Hôtel du Pacha slog igen 1980. Sjutton år senare öppnade det på nytt, uppsnyggat och renoverat, under namnet Riad Al Madina. Det ligger i hjärtat av den gamla stadsdelen, Medinan, som dock inte är särskilt gammal, inte med marockanska mått mätt. Sitt nuvarande utseende fick staden omkring 1760, då en sultan gav i uppdrag åt en fransk arkitekt att planera en ny befäst stad. Resultatet blev en behaglig blandning av orientaliska, afrikanska och europeiska influenser.

    Innanför Essaouiras murar finns inga motordrivna fordon, bara handdragna lastkärror och enstaka cyklar; inga tutor, inget buller, ett stilla sorl från människor på väg genom gränderna. Kvinnorna är ofta täckta från topp till tå; det enda som blottas är deras hennamålade händer och deras mörka ögon som äger en märklig, sensuell dragningskraft.

    Den första morgonen i kuststaden vaknar jag tidigt, än en gång väckt av en böneutropares monotona sång. Jag öppnar fönstret och släpper in en ljummen, saltmättad vind. Jag hör havet, Atlanten, slå mot land, och i gatlyktornas sken ser jag några enstaka män på väg mot moskén och dagens första bön. Samhället håller långsamt på att vakna. I hamnen lägger nattens fiskare till och om någon timme ska solen gå upp.
    Det vilar något overkligt över Essaouira, ett skimrande ljus som blir nästan bländande när det reflekteras mot vitkalkade byggnader och murar. Hamnen, liksom en del av den övriga staden, skyddas av mäktiga befästningsverk med tinnar och torn och bronskanoner som pekar västerut mot havet och de närliggande öarna.

    En sagostad, en tidlös filmkuliss som lockat till sig regissörer från när och fjärran. I början på 50-talet fick staden bilda miljö för Orson Welles filmatisering av Shakespeares Othello. I mitten av 90-talet spelade Billie August in Jerusalem i Essaouira. Just nu arbetar ett italienskt filmteam i trakten. Det berättar Momo, en av de kamelförare som brukar hålla till vid stranden i hopp om att kunna locka med sig turister på en ridtur. Han har erbjudit mig en halvdagsutflykt för 200 dirham, men än så länge nöjer jag mig med att bjuda honom på några öl på ett av de få ställen i Essaouira som serverar alkohol. Strandrestaurangen Chalet de la Plage har en svårupptäckt bakficka som fungerar som bar. Den frekventeras av en blandning av utländska turister och marockanska män. De senare förefaller ibland lätt skamsna och dricker öl efter öl i rasande fart – som om de lika gärna kan löpa linan ut när de nu i alla fall har hamnat i syndens näste. Momo verkar dock inte särskilt skamsen.
    – Om du följer med på en kameltur så tar vi med oss några öl, säger han glatt. Vi kan dricka dem i Diabat i Jimi Hendrix hus.

    Diabat är en liten by som ligger en halvmil längre söderut längs den till synes oändliga sandstranden. Det är där som det italienska filmteamet håller till. Det påstås att Jimi Hendrix bodde i Diabat under långa tider och att han försökte köpa hela byn. Men enligt alla Hendrix-biografier gjorde rockstjärnan ett enda veckolångt besök i Marocko, vilket skedde sommaren 1969. Momo rycker på axlarna och ger mig rätt. Jimi Hendrix vistades inte mer än tre eller fyra dagar i trakten och då bodde han på det gamla Hôtel du Pacha.
    – Men om nu turisterna tror att Jimi Hendrix hade ett hus i Diabat, och de dessutom är beredda att betala mig för att visa dem dit, så är det klart att jag gör dem till viljes, säger han.

    Mycket av det som påstås om Essaouira bör tas med en nypa salt. I hamnen finns den utmärkta fiskrestaurangen Chez Sam som på väggen har fotografier på filmstjärnor som Humphrey Bogart, Elvis Presley, Elizabeth Taylor och Cary Grant. I en till synes vederhäftig guidebok läser jag att alla dessa celebriteter har ätit på krogen, men det stämmer inte.
    – Restaurangen har inte funnits i mer än tjugo år, säger Momo. Hur skulle Humphrey Bogart ha kunnat äta där?
    Han förnekar också att ett antal vinddrivna främlingar skulle ha mördats på stranden under sent 60-tal.
    – Visst kom det hit en massa hippies då, säger Momo. Och det är sant att några av dem dog, men det var inte av våld utan av droger.
    En och annan övervintrad hippie kan alltjämt ses strosa längs Essaouiras gator, men solbrända surfare är numera en vanligare syn. De kommer från världens alla hörn till denna behagliga stad, som gärna marknadsför sig som "the windy city of Africa". Under mitt besök i oktober blåser det högst måttligt men i juli och augusti lär både vindar och vågor vara grymma.

    Jag bjuder Momo på ytterligare en öl och ger mig sedan ut på vandring. Essaouira är en stad att flanera i. Hamnen, som hyser landets tredje största fiskeflotta, är den naturliga utgångspunkten. Därifrån går jag norrut förbi små oansenliga men utmärkta fisk- och skaldjursserveringar och vidare till torget Moulay el Hassan, som kantas av kaféer och restauranger.
    På kvällen bestiger jag stadens befästningsverk, sätter mig på en bronskanon och ser solen långsamt sjunka i Atlanten samtidigt som måsarna ger skri. Nattens fiskare är på väg ut till havs. I pärlbandsformation styr deras båtar mot horisonten.
    Det afrikanska mörkret sänker sig samtidigt som gatlyktorna tänds och med en saltmättad, kylslagen kvällsvind i ryggen söker jag mig tillbaka in i medinans gränder och dess varma trygga myller av mänskligt liv.
  • Få vagabond.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!