Annons
Annons

703518.jpg

Indien

Flammande eldar i Kerala

Flammande eldar på vägrenens röda grus. Marx och Stalin fladdrar förbi. De små tapiokaåkrarna och risfälten lyser bländande gröna, smärtsamt frodiga. Det prasslar i kardemummasnåren och det susar mellan de ormlika kokospalmerna.

Text: Per J Andersson • 2004-11-30 Uppdaterad 2004-11-30

Luften är mättad av förväntan. Snart får man gå hem från jobbet, snart kommer sommarregnen, snart har kommunistpartiet kongress, snart blir vi underleverantörer till Ericsson, snart skickar brorsan hem pengar från Saudi, snart kommer bussen, snart ökar vi exporten till EU. Snart orkar inte den redan tunga, tropiska luften bära på alla förhoppningar.
Byxorna kletar mot galonsätet. Vår bulliga, beiga Ambassador pressar sig förbi de röda, rangliga bussarna som frustande och med grav slagsida jagar mittlinjen söderut längs den myllrande Malabarkusten; människor hänger som klasar utanför bakdörrarna.
Röken från kvist- och lövbrasorna och dammet från Highway 47 ger landskapet ett magiskt skimmer; heta, torra rökslöjor svävar som oroliga andar mellan träd och hus.
Vid busshållplatser och vägarbeten står röda fanor nerkörda i Sydindiens järnhaltiga mylla: vägjobbarna är organiserade i den kommunistiska fackföreningen och vill att omvärlden ska veta det. Överallt människor som cyklar, går, arbetar, står och pratar i klungor, äter, väntar, leker.
Det känns som om vi reser genom en enorm, fast ganska stillsam by. Hus efter hus, mur mot mur, trädgård mot trädgård. Det tar aldrig slut.
Kvinnorna har rosa arbetsrockar och håret uppsatt i en knut i nacken. De sitter längs avlånga arbetsbänkar och pillar koncentrerat med färggranna plastpluttar och glänsande metallbitar. Tryckluftsmotorerna pyser och klickar när delarna fästs mot varandra.
Väggarna är vita, golvet rent, luften tempererad och allt badar i ett bjärt lysrörssken. Överallt på väggarna hänger träskyltar med produktionshöjande slogans i handmålat rött.
“Det finns alltid ett felaktigt och ett korrekt sätt att utföra arbetet på. Försök komma på det korrekta sättet.”
I en glänta i kokospalmdjungeln strax utanför Cochin ligger OENs låga, gula fabrikslängor, prydligt formerade runt en kvadratisk cementplan. Vid entrén står två väntande Ambassador, de där indiska bilarna som är kopior av engelska Morris Oxford -54, och ser ut som något hitforslat från Ankeborg. Chaufförerna dåsar i baksätet, medan cheferna sitter i möte i fabriken.
“Kvalitet är aldrig en tillfällighet, det är resultatet av avsiktliga strävanden.”
På OEN tillverkar de 700 anställda reläer till bilar, mikroprocessorer till datorer, knappsatser till telefoner, datorterminaler till kontor och strömbrytare till allt möjligt. 90 procent säljs på den indiska marknaden, som hungrigt gapar efter high tech.
I en trång modul sitter en kvinna och sköter en maskin som automatiskt rullar koppartråd på reläerna. Fem åt gången. Fast maskinen, som köpts begagnad från Italien, var dyr och avskrivningen är en tung post för företaget.
-– För oss kostar det egentligen lika mycket att ha fem anställda som snurrar koppartråd manuellt, som att ha en maskin som gör det automatiskt, säger Sonny Eipe, platschef på OENs komponentfabrik.
Trots sitt namn är Pamela Anna Mathew helindisk. Namnet har hon fått för att hennes familj är kristen. Sedan 1986 styr hon OEN tillsammans med sin mamma. Chefsingenjören är kvinna och nästan alla i fabriken för elektroniska komponenter Ù?r kvinnor.
–Sammansättning är ett repetetativt jobb. Kvinnor är bättre rustade för sånt, säger Pamela Anna Mathew bestämt.
–Men möter du inga problem med att vara kvinna och VD? frågar jag och förväntar mig en lång utläggning om alla hinder som karriärindiskor kan möta i arbetslivet.
–Nej! svarar hon, tittar skeptiskt på mig och gör en grimas, som om jag påstått något orimligt.
“Här kämpar vi för perfektion, precision och kvalitet, men håller nere kostnaderna så mycket som möjligt.”
–Vi anställer män också. Vi arbetar tillsammans. Det är inget konstigt med det.
Kerala är en osannolik plats på jorden.
Jämfört med övriga Indien kan man tycka att de inte kommit så långt. Arbetslösheten och befolkningstätheten är högre, BNP per capita lägre och jobben fortfarande oftast traditionellt lantliga – risskära, hacka, plog; ris, kryddor, kokosfiber – även om high tech försiktigt börjat utmana grödorna.
En smal kustremsa mellan havet och bergen, mellan världsmarknaden och råvarorna. Horisonten har alltid kläckt en strid ström av flottor med krigare, handelsmän och missionärer. Européer, morer och kineser.
Malabarkusten blev en kosmopolitisk samlingsplats där havens härskare kämpade om makten över marknaden, Keralas själar mötte frälsning och jordens frukter förvandlades till kapital.
Egentligen borde Kerala idag var totalt utsuget, kulturellt desillusionerat och utan hopp.
Istället envisas folk i Kerala med att få det bättre och bättre för varje dag som går och dessutom säger många att de är stolta över sin landsändes förflutna som tummelplats för kolonisatörer och missionärer.
Läs- och skrivkunnigheten är nästan 100 procent. Folk lever ungefär lika länge som i Europas välfärdsstater. Staten erbjuder avgiftsfri mödra- och spädbarnsvård och därför är barnadödligheten låg. Kvinnorna är utbildade och har därför kontroll över familjebildningen, alltså har befolkningsökningen nästan avstannat.
Och nordindiska avarter som hemgiftsmord och abortering av oönskade flickfoster existerar knappt alls i Kerala.
En befolkningsstinn, välmående tropisk trädgård.
Hur kunde det bli så här?
Tändkulemotorn dunkar. Skrovet klyver den stillastående, gröna kanalen. Solen glimmar i svallet. Vi glider förbi stenhus lekfullt målade i tre–fyra olika färger, ankor som vaggar på grusgångarna och glesa bambustaket som ramar in små prydliga köksträdgårdar. Framför tehuset och bybiblioteket sitter en klunga män och stirrar allvarligt på sina spelkort – min tur, jag synar.
Barnen lirar volleyboll, vinkar och hejar. Kvinnorna diskar och tvättar i de smalare tvärkanalerna som leder bak till de vattenfyllda risfälten.
Framför oss en lång, öppen kanot. En man med paddel, en annan i fören på tå med böjda knän, ett ihopvirat nät i handen. Han stirrar ner på den gröna vattenytan. Länge händer inget. Sedan uppfattar han en krusning, tar ett steg framåt, sträcker kroppen och slungar ut det ljusgrå nätet, som landar plaskande och frasande och sedan sjunker. Han halar håglöst in nätet. Ingen fisk.
Man kan färdas i flera dagar på Keralas enorma system av väldiga insjöar prickiga av sibiriska storkar och miljoner andra flyttfåglar, och smala åar och kanaler med kajer tättbefolkade som radhusgator. Ett tio mil långt och tre, fyra mil brett rutnät av stilla, jolmiga sötvattenleder strax innanför den mullrande, vilda oceanen.
Förr stävade 5 000 kinesinfluerade trä- och bambubåtar fullastade med ris kors och tvärs genom Keralas sammanlagt 190 mil vattenleder. Nu är de utkonkurrerade av de betydligt snabbare lastbilarna.
Men samtidigt som risbåtarna försvann, började turister upptäcka Keralas backwater. Nu marknadsför turistbyrån kanalerna som delstatens största tillgång; ett par, tre lyxhotell har redan byggts längs kajer och stränder och några hundra risbåtar har förvandlas till bekväma husbåtar för kanalsafaris längs de gamla handelsrutterna.
Under heta plåttak i stora, höga rum där allt går i olika nyanser av brunt, står långa rader av väldiga träkonstruktioner: muterade versioner av sådana där hobbyvävstolar som svenskar har hemma i gillestugan. Bakom varje vävstol står fyra män och skjuter den tunga vävskeden av massivt trä framåt – ett stumt kladunk – och kastar sedan den glatta träskytteln i tunneln mellan kokosfibertrådarna. Vävskeden, skytteln. Om och om igen. Kladunk, kla-dunk. Fyra par händer jobbar frenetiskt. Stöter, slänger.
Svettiga, dammiga kroppar, vävstolens virrvarr av håriga trådar och manuell mekanik, lösa fibrer som dansar i de långa ljuskäglorna från dörrarna. Sakta men metodiskt vävs kokosfibermattorna och rullas ihop i prydliga rullar på fyra gånger trettio meter.
Några månader senare och tusen mil bort läggs de ut på lösa, jordiga branter längs nybyggda motorvägar i Tyskland, Schweiz och Sverige för att förhindra erosion. När buskar och träd växt upp efter några år behövs inte erosionsmattorna längre; då finns de inte heller längre, de har förmultnat.
Kokosmattväveriet CCM i Shertallay har exporterat dörrmattor till Europa sedan femtiotalet. Bland annat sådana där små, styva bitar som det brukar stå “Välkommen” på. När de så småningom började konkurreras ut av syntetmattor gällde det att hitta nya produkter. Efter en idé från det statliga centret för kokosfiberforskning några mil bort slår man nu tillbaka mot syntetfibrerna.
CCMs unge exportchef B Sasikumar har skinande ren, nystruken skjorta och byxor med vassa pressveck. Han står i den dunkla brunmurriga fabriken och lyser i sin bländande, blåvita skjorta. Han pekar på en hög av spretiga kokosfibrer.
–Vi har 18 spinnmaskiner, men vi köper också en hel del handspunnet från små hemindustrier runt om i Kerala, berättar han.
Handspunnet! Längs Europas motorvägar, trafikerade av bilar med servostyrning, eldrivna fönsterhissar och digitala instrumentpaneler, ligger alltså erosionsmattor av kokosfibertråd, producerad enligt en metod som blev omodern i England redan 1764 när James Hargreaves uppfann Spinning Jenny.
Annars har Kerala för det mesta varit en bra jordmån för nya idéer.
Kristendomen: Många tror att Tomas Tvivlaren, en av Jesus lärjungar, korsade havet och landade på Malabar-kusten år 54 efter Kristus, omvände ett gäng hinduer och grundade sju kyrkor. Kerala kristnades alltså något sekel före Rom och nästan ett årtusende före Nordeuropa.
Idag är 21 procent kristna i Kerala.
Judendomen: År 72 efter Kristus landsteg de första judiska invandrarna i Kerala; trehundra år senare grundade de det judiska pytte-kungadömet Anjuvanam, som levde i fredlig samexistens med de hinduiska maharajorna runtomkring i över tusen år. Först 1524 fick judarna spö av morer och portugiser, och kungadömet föll.
Idag finns det bara 21 judar kvar, som alla bor runt syngagogan från 1568 inne i gamla Cochins virrvarr av gränder.
Kommunismen: 1957 valde Keralas befolkningen en kommunistisk allians till makten. Det var första gången i världshistorien ett folk valde en kommunistisk regering i allmänna, fria val. Kommunisterna har styrt Kerala till och från sedan dess: de har regerat i några år, sedan valts bort, bara för att väljas tillbaka i nästa val.
Idag styrs Kerala visserligen av en högerkoalition, men alla tippar att kommunisterna vinner delstatsvalet 1996.
Jag vaknar till vemodig, muslimsk bönesång, äter lunch till dov, kristen klockklang och somnar till frenetiskt, hinduiskt pinglande i något som låter som en koskälla.
Från pensionatet på kullen ser centrum ut som en leksaksstad. Ett gytter av människor, bussar, blast, bananstockar och små, sotiga, trasiga, buckliga lådor med rostiga korrugerade plåttak; lådor som rymmer tätt sammanpackade sortiment av kläder, husgeråd i blankputsad aluminium, radio- och teveapparater – och någon enstaka kvadratmeter golv till försäljaren att stå på.
I Munnar uppe i Keralas berg möts tre sprittande floder, tre krokiga vägar och tre mäktiga världsreligioner. Men det är varken Allah, Brahma eller Gud som styr över levande och döda, det är brukspatron. Megakoncernen Tata, Indiens Wallenberg, äger samtliga 37 teplantager runt stan, den äger dessutom arbetarbostäderna, daghemmen, sjukhuset, skolorna, den äger allt.
Tatas te-imperium har sluppit utsättas för kommunisternas annars konsekvent genomförda jordreform och radikala utjämningspolitik. Det är i Kerala som i Sverige: folkhemsbyggets ingenjörer har alltid haft ett gott öga till de riktigt stora kapitalisterna.
–Alla som bor och jobbar här är inflyttade från granndelstaten Tamil Nadu. Det är omöjligt att kuva arbetarna från Kerala på samma sätt. Här är ju alla med i facket, kluckar Rajiv Udayabhanu, chef för en framgångsrik resebyrå i delstatshuvudstaden Trivandrum.
Han ser rätt nöjd ut med att konstatera att det är folk från hans delstat som vägrar låta sig underkuvas, må så vara att det är kommunisterna som tutat i dem flera av de där idéerna om facklig representation och rättvis fördelning.
Miljoner nerklippta tebuskar täcker berg och dalar så långt jag kan se, från utkanten av den larmande stan bort till de tysta dis-draperierna vid horisonten. Det ser ut som mjuk mossa i böljande sjok; jag vill dit, lägga mig ner i det gröna och fuktiga’ andas in klorofyllen.
Bakom var och varannan vägkrök en tefabrik i vitt, snirkligt snickrat trä och massor av glas, som uppsvällda varianter av överklassens grosshandlarvillor i Trosa och Marstrand.
I näsborrarna en syrlig doft av växtsafter från Munnars exportsuccé sedan över 100 år. Te. Tata-te.
Vi kör en gropig serpentinväg upp genom de oändliga teplantagen. När tebuskarna och vägen gör halt vandrar vi uppför sluttande, steniga ängar med högt, torrt gräs, korsar en porlande bäck med klart, iskallt vatten, trippar försiktigt fram på branta, släta hällar.
Naturen känns nästan nordisk i nationalparken Eravikulam, som klänger sig fast runt det mäktiga Anaimudi, den högsta indiska bergstoppen söder om Himalaya. Temperaturen är tio grader svalare än nere på slätten och palmerna har bytts ut mot barrträd.
Vi spejar. Vi ser tigerbajs, men ingen tiger. Vi hör en hjort som kanske blivit skrämd av en leopard, men vi ser varken hjorten eller leoparden. Vi ser djupa, jordiga elefantspår, men inga elefanter.
Men vi ser faktiskt betande hjordar av vilda, viga bergsgetter, några av jordklotets återstående 2 000 exemplar av nilghiri thar. Håriga, seniga bergsklättrare som egentligen skulle trivas bättre någonstans i det kalla Sibirien. Under senaste istiden förirrade de sig ner till tropikerna.
När klimatet sakta blev varmare, skar värmen av deras reträttväg norrut. Istället flyttade de – flämtande av hettan får man förmoda – högre och högre upp i bergen och lever nu ett svalt, ohotat liv på några sluttande kvadratmil runt Anaimudis topp.
Men hur vild en get än är känns den liksom aldrig riktigt vild. Jag står öga mot öga med dem och känner deras andedräkt. De idisslar lugnt. Jag klappar dem på ryggen. De bräker. Jag gäspar. De glor.
Vi vandrar vidare mot toppen.
Kokospalmerna böjer sig in över Highway 47. Bilen rusar söderut genom en tunnel av rasslande fotosynteser. Ju trängre, desto fortare. Ju grönare, desto overkligare. Brölande lastbilar lastade med ananas och kokosnötter plöjer genom en odisciplinerad armé av vinglande herrcyklar i svart och krom. Förbi vita kyrkor – var det inte Jesus som stod där? – gröna moskéer, gråa fabriksbyggnader och färgsprakande, handmålad reklam på låga stenmurar: “Reach for the stars, reach for videocon”, “Get your prints within one hour”, “Sports gear and quality cigars”.
En värld full av liv – lämna äppelskrutten på bordet och den går därifrån av sig själv efter några timmar – och hopp – rika skördar, ekoprodukter och elektronik, det finns sämre kombinationer.
Frågorna gnager värre än baken mot galonsätet. Varför är det inte synd om Kerala? Jag har frågat alla jag träffat.
Varför kan nästan alla läsa och skriva i Kerala när nästan varannan människa är analfabet i övriga Indien?
–Maharajan av Travancore {vars kungadöme täckte södra halvan av Kerala} var mer upplyst än andra maharajor i Indien. Och de ledande kasterna, nambodiripads och nairs, förhindrade inte att utbildning spreds i de lägre kasterna, svarar en ung doktorand i zoologi.
–Det är frukten av alla skolor som de kristna missionärerna startade. Ja, och så bor vi ju vid kusten och har alltid varit tvungna att prata med folk utifrån, tror en skäggig biologiforskare.
Ja, men varför verkar inte de fattiga lika fattiga som i norra Indien?
–Det är tack vare kommunisternas radikala landreform 1969, säger platschefen på det expanderande elektronikföretaget.
–Det är tack vare de starka fackföreningarna. I Kerala kan man vara dagavlönad bärare och ändå tjäna hyggligt, svarar zoologen, som kommer från granndelstaten Karnataka och har lagt märke till skillnaderna.
Jo, men varför går det då så bra för ekonomin, kommunister brukar ju skrämma bort kapital?
–Vi har billig och välutbildad arbetskraft, vi jobbar hårt, sparandet är högt och regeringen främjar exporten, svarar den kvinnliga VDn som ett rinnande vatten.
Jo, jo, konjunkturer kommer och går, men hur ser det ut i Kerala om fem år då?
–Då har Kerala gått om Singapore, gissar chefen för ett svenskt datorföretaget i Trivandrum.
–Då är Indien en ny ekonomisk tiger i klass med uppstickarna i Östasien, tror VDn.
Från Trivandrums universitet ser man mil efter mil av tät kokospalmskog. Ovansidan av de spretiga lancettbladen glänser i eftermiddagssolen; tusentals mättade reflexer från miljoner blad av samma sort. Många mil bort, vid skogens ände, en smal, vek remsa av guldgul sand och sedan Indiska Oceanens tysta, glittrande salsgolv.
Den enorma parabolen sträcker på halsen och spottar ut sina osynliga vågor högt över kokospalmerna, upp mot rymden, bort mot främmande kontinenter.
Hettan dallrar lustfyllt över universitetets svarta, nyasfalterade vägar, men inne i företagarcentret Technoparks vita stenhus är det svalt som i ett snabbköp. Här programmerar indiska och europeiska företag nya datorprogram för den asiatiska marknaden – oj, där föll visst en kokosnöt utanför fönstret.
Visionics/Norlinvest har huvudkontor på Lidingö och har hittat hit via Baltikum, England, Rumänien och Singapore. Företaget gör datorprogram för skolor och marknadsföringssiktet är inställt på de 1 250 indiska universiteten och högskolorna – en jättelik marknad.
–Kerala har ungefär lika låga kostnader som Rumänien, men folk är bättre utbildade här. Herregud, alla programerare jag anställt här har akademisk dataexamen. Ja, och så ligger ju Kerala centralare till, säger chefen Leif I Norlin.
–Centralare?
–Ja, en timmes flygtid till Sri Lanka, 45 minuter till Maldiverna och två direktflyg i veckan till Singapore. Kan det bli centralare?
Technopark är ett statligt teknikcenter och en ekonomisk frizon – sju års skattefrihet för nya företag – som man hoppas ska locka hit utländska företag och ge jobb till Keralas jättekullar av universitetsutbildade, men arbetslösa ungdomar.
–Silicon Valley, Japan, Singapore, överallt har det varit sådana här teknikcentra som satt fart på utvecklingen. På samma sätt ska vi vara en katalysator för utvecklingen, säger Vijaya Raghavan och visar oss entusiastiskt de nybyggda konferensrummen, aulan, biblioteket och alla tekniska hjälpmedel.
–I västvärlden kostar en programmerare 100 kronor i timmen. Här anställer du en högskoleutbildad dataoperatör för 5 kronor i timmen och då är han inte underbetald. Det är en marknadsmässig, fackligt framförhandlad lön.
–Här är man fullkomligt nöjd med 5 kronor i timmen.
Jag dricker kaffe och äter lins- och rismjölspannkakor på Indian Coffee House i Trivandrum. En stor skylt utanför deklarerar: “Medlem av Indiska Kaffearbetares Kooperativa Samfällighet”. Det sociala framsteget som försäljningsargument. Det finns 28 sådana här arbetarägda kaffehus runt om i Kerala.
Kypare i vita pyjamasar med brett grön-gult bÙ�lte runt midjan, sandaler och huvudbonader prydda av en solfjäder i stärkt, vit bomull, serverar hett, svart kaffe i vita porslinskoppar med fat och mjölkigt iskaffe i höga glas. Golvet täcks av en kokosfibermatta och på de gröna väggarna hänger bruntonade reklamskyltar från femtiotalet: “A fine type (en bild på en stolt, vitskäggig bonde med vit bomullsmössa), a fine coffee (en bild på kaffebönor). Both are Indian!”
Hedenhös, tänker jag. Det ser ut precis som i böckerna om familjen Hedenhös.
Fast associationen är lite kantig, eftersom de gnisslande, knirrande kromosom-apparaterna framför mig har rötterna i kejsare Kublai Khans rike på 1200-talet, och inte i svensk stenålder. Kinesiska handelsmän på jakt efter Keralas peppar skeppade hit prototypen till träschabraken från Mittens rike och la ännu en ruta i Keralas kosmopolitiska mosaik.
Längs strandkanten en lång rad av flata håvar med en diameter på tio meter, upphängda i höga ställningar av knotiga stockar. Som motvikt till håvarna dinglar grå stenbumlingar, fastknutna i grova rep som löper genom handsnickrade trätaljor. Arbetslag på sju–åtta män ropar “åhej, åhå”, drar med gemensam kraft i repen och sänker och höjer majestätiskt sina jättelika håvar.
Fiskaren P B James drar allt vad han kan; tinningarnas blodådror pulserar och svetten i pannan bryter fram i hundratals små glänsande pärlor. Han och hans arbetskamrater halar upp ännu en tom håv och vilar sedan med blicken fäst vid horisonten.
–Vi som jobbar vid den här håven är kristna, gifta och har två barn var, flämtar P B James andfått på välartikulerad engelska, som ett slags sociologisk varubeteckning på hans arbetslag.
Han verkar veta vad turister vill höra.
–Flera av de kinesiska fiskenäten i Cochin är runt 300 år gamla. Mekaniken har lagats, ställningarna modifierats och håvarna byggts om, men i stort sett är det samma träställningar idag som i slutet på 1600-talet, berättar P B James.
En salt, frisk doft av död fisk, klibbiga rester av glimmande spigg, krasande delar av blekgrå skaldjur. Skrikande måsar ökar farten i allt snävare cirklar. En rostig ro-ro-tanker från Yemen rosslar hest bakom en ettrigt knattrande lotsskuta.
Vi följer andäktigt dramatiken. Havet är ett fat med trögflytande guld. Solen är en mogen tomat med ängsligt dallrande konturer. Så banalt, men så vackert. Vår upplevelse, deras slit. Ett varmt, tropiskt skymningsljus hetsar arbetslagen att skynda på: kom igen, ett försök till innan proppen går, dagen blir natt och det är dags att tända bensinlamporna.
Texten finns också publicerad i Indien – Curryexpressen, red Per J Andersson Vagabond förlag. Boken kan du beställa här på www.vagabond.se. Klicka bara på E-bokhandel i innehållslistan till vänster.


Text: Per J Andersson • 2004-11-30
IndienRestipsKerala

Nyhetsbrev

Missa inte våra bästa tips och guider!

Scroll to Top