• Få vagabond.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!

  • Florens - renässansstaden

    I Florens föddes renässansmänniskan, som skulle veta allt. I Florens lanserades renässanskonsten, som hyllade antiken. Tråkigt? I Florens finns dessutom glass, ostar och pasta som får dig att glömma den svävande Venus, Botticelli och da Vinci.

    Florens - renässansstaden
    Det skymmer över Florens. Som den ivrige, nyanlände raskar jag genom gränderna på sydsidan av Arnofloden. Passerar korsningen Via Maffia och Via di Santo Spirito ("maffian" möter "Den helige anden" – bara en sån sak). Skyndar över Ponte Vecchio. Juvelerarna håller på att stänga sina butiker. De fäller ner träluckor, passar in järnslår och låser hantelstora hänglås i ett rörelsemönster som varit likadant i hundratals år. Turisterna har gått hem. Bara ett exhibitionistiskt par hånglar på östra stenbalustraden. Hon gränsle över honom. Hans händer innanför hennes tröja. Solen dyker ner i Arno som inte ens i kvällens sista glödande strålar ser speciellt inbjudande ut.

    Sicksackar ytterligare några smågator. Nere vid kullerstensnivå är det nu mörkt medan himlen fortfarande är en ljusblå skylight mellan husen långt ovanför mig.

    Så är jag framme vid vildsvinet. Till det tursamma vildsvinet på Piazza del Mercato Nuovo. Vildsvinet ser inte särskilt turbringande ut. Runt dess klövar slingrar ormar, hoppar grodor, sniglar sniglar. Folk kommer fram till vildsvinet lägger pengar i dess öppna tryne. Väntar på att vattnet som strömmar ur nosen till slut ska knuffa ut myntet så att det ramlar ner genom en gallerbrunn. Det är denna handling som sägs ge tur. En liten mässingskylt upplyser om att behållningen går till ett barnhem som heter Madonna del Grappa (är det inte ett lustigt namn?).

    ETT HELT ANNAT SLAGS SVIN var kommissarie Pazzi. I en central scen i filmen Hannibal tvättar han sina blodiga händer under detta florentinska vildsvinstryne. Blodet kommer från en ficktjuv som Hannibal just sprättat upp. Men enligt den något besynnerliga logik som genomsyrar filmen är mordet inte mördarens fel utan Pazzis. Det är Pazzi som är falsk, som intrigerar och som försöker använda polisinformation för att berika sig själv. Hannibal är i filmen ett slags självutnämnd bödel från helvetet som utan att tveka dödar de dumma, de oärliga, de ovärdiga. Ibland äter han dem också.

    Kommissarie Pazzi skänker alltså inga mynt utan tvättar av svekets blod i detta vatten. Och får man förstås ingen tur utan drabbas naturligtvis med filmlogik av blod själv och får sina tarmar utspridda på Piazza Della Signoria.

    Och för den som undrar om slutscenen i Hannibal, där en hjärna äts på en levande människa, ska veta att den ligger ganska när vad Dante skrev i helvetets 33e sång i Gudomliga komedin, det litterära verk från 1200-talet som för alltid förknippas med Florens:
    "Vi fortsatte; då såg jag två i isen
    bredvid varandra, och den enes huvud
    var som en hatt över den andres hjässa.
    Där hjärnan mötte ryggrad hos den undre
    högg själen som var överst sina tänder
    så som man slukar bröd när man är svulten"

    EN SOM ALLS INTE är en renässansmänniska längre är den engelske patienten i Michael Ondaatjes roman med samma namn. Denne mystiske patient vårdas "i bergen norr om Florens" efter att ha blivit svårt bränd i en flygkrasch under första världskrigets ökenstrider. Nu ligger han i en säng och berättar historier för Hana, sin kanadensiska sjuksköterska. Han är en hjärna och en mun, en ren intellektuell med förkolnad kropp – ändå, eller kanske just därför, dyrkar hon honom.

    Att handlingen utspelar sig i närheten av Florens är förstås ingen slump. Och än tydligare blir det när det går upp för den engelske patienten att han vårdas i Villa Bruscoli. För han, som verkar veta allt, vet förstås att detta lilla palats var en gåva från en av de största renässansfurstarna, Lorenzo di Medici, till Poliziano. Så det var i denna villa som riktlinjerna för renässansen drogs upp. Det var här som Poliziano översatte Homeros, här ritades kartor över hela världen, man diskuterade Platon och nya vetenskapliga rön, man importerade en giraff, en noshörning, en dront, det var här som den unge Michelangelo formade sin konstsyn och det var här som Pico della Mirandola inspirerades till sin "Tal om människans värdighet".

    I detta renässansens viktigaste manifest har människan fått lite av allt i skapelsen, det vill säga blivit delaktig i varje egenskap hos varje skapat ting. Människan har bokstavligen ställts mitt i världen; det är förmågan att välja utifrån denna mittpunkt som utgör hennes värdighet.

    MEN TROTS ATT RENÄSSANSEN långt ifrån var en antikyrklig rörelse skulle det komma kritik för att människan gjordes alltför fri. Och snart hörde männen i villan Girolamo Savonarolas rop på botgörelse och om att syndafloden var nära. Denne lustdödande munk, verkar ha kommit från ingenstans men ändå lyckades han under en kort tid få med sig många i sin kamp mot den fria viljan. Savonarola var emot lusten, elegansen och all antik kunskap eftersom den ju inte kunde utgå från bibeln. Savonarola ersatte karnevaler med religiösa processioner och var den som startade "fåfängans bål" där man brände eleganta kläder, peruker, böcker, kartor – allt.

    Savonarola tycktes vara rädd för de människor som sökte lära sig allt eftersom de därigenom på ett vis försökte efterlikna Gud. Och på något konstigt vis är det på samma vis med filmens Hannibal. Denne överbegåvade psykopat som tycks behärska allting och nästan uppnå uomo universalis: han besitter en stor psykologisk insikt, kan spela piano, utföra operationer och slår florentinarna med häpnad genom sina djupa kunskaper om Dante och renässansen. Men den som kan mycket skildras även idag, 600 år efter Savonarola, som en som försöker leka Gud. Som tror sig kunna bestämma över andras liv, som kan äta hjärnan på levande poliser och bära sig åt.

    NEJ LAGOM ÄR NOG BÄST och bliv vid din läst och överlåta stora saker till de som begriper. Till munkar som heter Savonarola till exempel.

    Men florentinarna tröttnade gudskelov ganska snart på Savonarola och hans ord om att det skulle födas en renare religion och en mindre syndfull stat. De dömde honom till döden. Så han fick snällt snickra sin egen galge på Piazza della Signorina, där han också blev hängd och därefter bränd på bål.

    Det är natt vid Santa Croche. Kyrkans marmorfasad sträcker sig benvit upp mot en kolsvart himmel. Dante står på sin piedestal och ser bister ut. Kanske saknar han sin älskade Beatrice för första gången. Kvinnan som aldrig blev hans men som var den som fick honom att vandra genom såväl helvete som skärseld för att åter möta henne i paradiset.

    I JANUARI 1817 besökte den franske författaren Stendhal Santa Croce-kyrkan. Han gör det främst för att Machiavellis, Michelangelos och Galileis gravar finns här. Men väl inne i kyrkan drabbas han av 1600-talsmålaren Volterranos fresker:

    "Jag var i ett slags extas redan vid tanken på att vara i Florens, i närheten av de män vars gravar jag just sett … Jag hade uppnått ett emotionellt tillstånd där himmelska förnimmelser som utlösts av den fina konsten blandade sig med passionerade känslor. När jag kom ut från Santa Croce hade jag hjärtklappning […] livet hade rivits ur mig, när jag gick var jag rädd att falla."

    Att bli alldeles överväldigad av en konstupplevelse kallas hädanefter för "Stendhalsyndromet". Och den som finner slikt intressant har Graziella Magherini skrivit en bok som beskriver de 106 turister som under en tioårsperiod lagts in på ett av de psykiatriska sjukhusen i Florens efter att ha mött renässanskonst. Tro't om ni vill.

    FRAMFÖR KYRKTRAPPAN står några poliser och diskuterar med ett tiotal män som jobbar med att låsa fast felparkerade bilar. De verkar lägga upp planerna för nattens tillslag.

    Trots att timmen är sen spelar några killar fotboll på torget. De använder de uråldriga marmorbänkas som mål. Två håglösa tjejer är publik, Torget är ett av Florens finaste och finast är det i denna sena timmen. Men det är ändå med ett slags bävan jag letar upp nummer fem. I detta lilla hus utspelar sig en tragedi som är nyckeln till alla hemskheter i Magdalena Nabbs deckare som i engelske översättning heter "The Marshal and the madwoman". Den tämligen mediokra historien utspelar sig i augusti då allt är för varmt och alla är vid havet utom turisterna, en mördare, en galen kvinna och kommissarie Salvatore Guarnaccia. Men någonstans kring sidan 150 får berättelse plötslig nerv och det är när den hämtar näring ur en verklig katastrof.

    Natten till den 4 november 1966 rämnade en dammbyggnad av det myckna regnandet vilket ledde till att floden Arno svämmande över. Allt gick oerhört snabbt. På vissa ställen steg Arno med sex meter och vattnet kom vällande in över Florens gator och torg med hastigheter uppemot 60 kilometer i timmen.

    Med vattnet följde tung gyttja som täppte till och bröt sönder, som fyllde källarutrymmen och lågt liggande bostäder. Som på Piazza di Santa Croce nummer 5 där en liten flicka och hennes pappa spolades bort och lämnade en mamma ensam kvar med sin sorg och en begynnande galenskap.

    MIN FAVORIT BLAND RENÄSSANSMÄNNISKOR är, föga originellt, Leonardo da Vinci. Man kan säga att han var Pico della Mirandola motsats då han var ointresserad av filosofiskt resonerade och tyckte det var fånigt att tjata om Platon och ha fest på dennes födelsedag och sånt.

    "Att se är att veta!" sa Leonardo och fortsatte "ett försök visar aldrig fel, det gör däremot vårt omdöme" varmed han upphöjde erfarenheten, den empiriska forskningen, till metod. Man bör också komma ihåg att detta var en tid då ny kunskap hela tiden tillfördes den bildades värld: Amerika upptäcktes 1492, vägen till Ostindien 1498. Och 1519, Leonardos dödsår, inledde Maggellan den första världsomseglingen.

    Leonardo levde alltså i en tid då man förstod att så gott som alla gamla sanningar var fel. Och de nya sanningarna var det vetenskapsmän som levererade och inte kyrkan, vilket gav mänskligheten ett helt annat självförtroende än tidigare. Man tittade ut i rymden och insåg att jordklotet inte var universums centrum utan att människans planet faktiskt cirklade kring solen. Man tittade in i kroppen och lärde sig allt mer om hur människan fungerade.

    LEONARDO VAR FÖRSTÅS ett praktexemplar på en uomo universale, den allsidigt bildad människan. Och när man läser om honom verkar han ha haft ett oförskämt kul och omväxlande liv. Han förefaller ha stigit upp på morgonen och tänkt: "Hum, vad ska jag göra idag? Igår upptäckte jag blodomloppet, så idag ska jag kanske måla Mona Lisa eller uppfinna en helikopter," Och så där höll han på: konstruerade bevattningssystem, skissade på en ubåt, snickrade en kedjedriven cykel, studerade hur blixtar uppstår, skrev ihop en lag om fallande kroppar långt före Galilei, sydde en fallskärm, svängde ihop en kulspruta, en granat, en pansarvagn och stora skidor som han kunde gå över floden Arno på.

    Till detta alla hans porträtt som bättre än någon annans visar hur ansiktsuttryck och kroppshållning avslöjar en persons sinnesstämning. Dessutom, i ett bevarat kontrakt är Leonardo anställd som lutaspelare.

    LEONARDO LÄR HA DISSEKERAT mer än trettio lik och gjort noggranna skisser av människans innanmäte. I sal 29 på museet La Specola ligger en kvinna med uppskuren buk. Hennes vänstra hand fingrar om hennes vänstra fläta, lite förstrött, som om hon låg i tankar just då någon fick för sig att studera hennes tarmpaket. Tjocktarm, tunntarm, ådror, vener, lever och lunga. Men hjärtat är borta. Kanske ligger det i någon annan monter. För kvinnan är av vax och i monter efter monter kan man beskåda den avskalade människans alla olika delar, lager för lager.

    Vaxfigurerna var förstås ett slags tredimensionella anatomiska studieobjekt för den tidens medicinare. Det makabra, det groteska ligger i att figurerna verkar stannade mitt i livet, hejdade just i en rörelse varpå det fått huden flängd, ryggraden frilagd, penisen delad. Montern med hjärnan ser precis ut som i Hannbalfilmen. Ett helt huvud, ett nöjd ansikte med en jag-fattar-ingenting-min och så hela skalpen avlyft, som ett syltlock – så för säkerhets skull, om du ser il cervetto på en italiensk meny: hoppa över den rätten.

    SENARE, INNAN JAG SOMNAR, slötittar jag på lokalteve som visar en fotbollsmatch mellan två florentinska stadsdelar. De spelar som man gjorde under renässansen. Tjugo man slåss på mittplan, tröjorna är sönderrivna, en blöder, en får en spark i skrevet. Ibland lösgör sig en spelare ur den leriga högen av kämpar och kutar in i målet med bollen.

    Om det i dagens Florens är svårt att finna bildade renässansmänniskor med antika ideal och kännedom om alla de sköna konsterna, så var det nog ännu svårare under renässansen.
  • Få vagabond.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!