Författarnas London

Författarnas London

Följ med till miljöerna i Hanif Kureishis Förorternas Buddha och Helen Fieldings Bridget Jones Dagbok och andra spännande platser. Texten är ett utdrag ur Johan Tells nyutkomna Londonguide.

Publicerad 2004-12-01 00:00

Det räcker inte med att lite slarvigt placera huvudpersonen i exempelvis fashionabla Chelsea för att därmed ge lite flärd åt berättelsen. Inte för den som sett de slitna, dystra grå hyreshuskasernerna som hukar off-King's Road fulla med vanligt folk såväl som med personer med varierande grad av bidragberoende.
Att nedanstående romaner alla utspelar sig i London innebär därför inte att de har något annat gemensamt än en stor, geografiskt löst sittande ram.
Vissa likheter finns dock då flera av författarna tycks vilja beskriva problem och glädjeämnen för unga vuxna mellan 25 och 35 år. Flera historier handlar således om att vara ung och fri, bilda familj, känna sig låst, göra sig fri, längta tillbaka till familjen … ja ni förstår.
En annan likhet är att filmatiseringar av romanerna har, eller skulle kunna ha, Hugh Grant i en av huvudrollerna.

Förorternas Buddha

Hanif Kureishi, En bok för alla 2001
Handlar om: Trots att boken har drygt tio år på nacken, väntar vi i Sverige fortfarande på en motsvarighet. Vi längtar efter en välskriven, rolig, träffsäker och ironisk skildring av "oss" berättad av en person med invandrarbakgrund.
Hanif Kureishi är född i England men hans pappa är från Pakistan. Bokens huvudperson, Karim, är också infödd britt men hans pappa är från Indien. Bokens komiska utgångspunkt, som har allvarliga undertoner, är de anpassade invandrarnas svårigheter att komma in i det engelska samhället. Karims pappa arbetar, trots sin överklassbakgrund, som en alldeles vanlig tjänsteman. Hans enda biljett in i ett brittiskt hem är att låtsas vara en vis buddist – trots att han är muslim utan tro – och hålla meditationsseanser:
"Fyra medelålders män och fyra medelålders kvinnor, alla vita, satt med korslagda ben på golvet och åt jordnötter och drack vin. […] Eva vände sig mot min far och bugade åt honom, på japanskt vis. 'Min ärade och djupsinnige vän Haroon här, han ska nu visa oss Vägen.'
'Åh herre jävla'", viskade jag till Charlie och tänkte på att pappa inte ens kunde hitta vägen till Beckenham. "
Karim kämpar inte bara med etniska etiketter – att vara britt men bemötas som indier – utan även med sexuella – ska han älska pojkar eller flickor? – och karriärmässiga – vanligt kneg eller skådis? När han gjort alla sina val och fått en roll i en pjäs visar det sig, förstås, att han ska spela Mowgli i Djungelboken.
Utspelar sig i: Karims familj bor i Bromley, en förort i sydöst som mest liknar en liten stad. Detta är så långt från centrum att många av innerstadens butiker även finns här: Laura Ashleys dammode, möbelfirman Habitat och Bang & Olufsen.
Det är också långt ifrån de exklusiva söderförorterna som Richmond och Wimbledon, men här finns å andra sidan inga slitna höghus, utbrända bilar och demolerade soptunnor. Här bor mest vita, vilket stämmer bra eftersom Karims familj ju uppfattar sig som britter.
Bokens mer välbärgade vita bor i Beckenham, radhusområdet ett cricketslag bort på andra sidan ett grönområde. Vid en första anblick ser husen likadana ut som i Bromley, men efter en stund ser man att uppfarternas bilar alla kostar minst en halv miljon och att kvarterskrogarna är chicka och dyra.
Resförslag: Ta pendeltåget till Bromley South från London Bridge eller Waterloo. Titta runt. Ta sedan kurs mot Beckenham och promenera dit. Har du därefter ork kvar fortsätt mot Greenwich och duka upp en picknick i Observatorieparken. Det tar en stund, visst, men det är kul att uppleva en bit av London bortom turiststråken.
Läs också: The Black Album, även här är temat britter mot asiater, men tonen är allvarligare och platsen norrförorten Kilburn. Försök även leta upp videon Min sköna tvättomat som Kureishi skrivit manus till.

Fever pitch – en i laget

Nick Hornby, Forum 1997
Handlar om: Boken handlar egentligen inte om fotboll. Den handlar om att vara ett hängivet fan. Därför kan den läsas även av icke fotbollsintresserade som vill veta mer om hur män (fenomenet drabbar nästan bara män) beter sig när de blir fullständigt uppslukade av ett ämne, blir totalt hängivna. Det är alltså en bok om lidande, självuppoffran och besatthet som i bästa fall får sin belöning i en kort stund av lycka i och med en seger.
Arsenal är i dag ett topplag med nyss vunnen liga och cup i troféskåpet. Det var roligare att läsa boken när den kom, eftersom Arsenal då alltid tycktes harva i ligans mitt. Laget spelade, och hade alltid spelat, Englands tråkigaste fotboll och hade som strategi att gärna byta en elegant målgörare mot en stöddig försvarare. När man läser Hornby förstår man att ett fan inte i grunden bryr sig om laget han hejar på är framgångsrikt eller inte. Orsakerna till hans kärlek ligger långt djupare än så.
Den då Arsenalspelande svensken Anders Limpar nämns förresten redan på första sidan.
Utspelar sig i: Highbury förstås, där Arsenals hemmaarena Finsbury Park ligger. Huvudpersonen, liksom Nick Hornby själv, flyttar hit för att vara nära sitt lag. Till sin förvåning är det dock inte så många på hans gata som hejar på Arsenal. Det är mest halvframgångsrika yuppies som flyttat hit eftersom det är nära centrum och för att de inte har råd med Notting Hill.
När jag besökte området möttes jag av mycket svenskt. På Arsenal World of Sport såldes T-tröjor med Fredrik Ljungberg på, på den irländska puben intill stod tjugo berusade skottar och sjöng: "You are my Larson, my Henrik Larson, you bring me sunshine …" och på Selfridges hängde reklambilder där Svennis åt korv, vita bönor och rostat bröd under rubriken "Svens best savings" – saving kan ju betyda både spara pengar och rädda mål.
Resförslag: Ta tunnelbanan till Finsbury Park. Kolla arenan som liksom ligger nedtryckt i ett radhusområde. Köp en souvenir på Arsenal World of Sport shop. Åk tillbaka.
Läs också: Nick Hornby har fortsatt beta av främst manliga beteenden i bland andra High Fidelity (samla skivor, göra upp topplistor) och Om en pojke (oviljan mot att bli vuxen, ta ansvar och binda sig).

Bridget Jones Dagbok

Helen Fielding, Egmont richter 1996
Handlar om: Det här är en bok om kalorier, celluliter och hormoner. Den handlar om Bridgets noja att väga mer än 60 kilo och förbli ogift vid 30.
Allt började när frilansjournalisten Helen Fielding ombads av tidningen Independent att skriva en återkommande krönika om hur det var att vara singel i City. Hon skapade då Bridget Jones, ett slags alter ego, som självkritiskt noterar i dagboken sin vikt, sprit- och cigarettkonsumtion och antalet negativa tankar.
Krönikorna blev en succé varpå Fielding ombads att göra en roman om Bridget. Eftersom hon inte kunde hitta på en egen historia, lånade hon ramberättelsen från Jane Austens 1800-talsroman Stolthet och fördom och hällde in sina redan skrivna krönikor i denna. Strax var fem miljoner böcker sålda.
Det är en mycket rolig bok och allra helst fungerar den som en skrattspegel för kvinnor, där många känner igen sina egna nojor. Men mellan skratten får jag lite ågren över att kvinnor som Bridget ägnar så absurt mycket tid åt att kontrollera sitt yttre.
Utspelar sig i: Fielding är lite diffus i sina platsangivelser. I filmen blir det tydligare att den rike advokaten Mark köper hus i det exklusiva området Holland Park, att några scener utspelar sig på konstmuseet Tate Modern, att man äter på The Pharmacy i Notting Hill och slåss på The Real Greek på Hoxton Market nummer 15.
Resförslag: Ta tunnelbanan till High Street Kensington. Promenera västerut på gatan med samma namn tills du kommer till Holland Park. Strosa i lugn och ro norrut genom denna behagliga park. Ute på andra sidan letar du upp Notting Hill Gate nummer 150 där The Pharmacy ligger. Ta en drink. Sen kan du ta tunnelbanan till Hoxton och äta på The Real Greek. Men ska jag vara ärlig är Costas Fish Restaurant runt hörnet på Hillgate Street nummer 18 mycket bättre.
Läs också: Uppföljaren heter På spaning efter Bridget Jones. Försök även hitta föregångaren Samvetets röst, som är en allvarlig satir om klyftan mellan det svältande Afrika och de hippa Londonborna – behöver jag säga att den sålde uruselt?

Vita tänder

Zadie Smith, Albert Bonniers 2000
Handlar om: På en liten gata i en obetydlig förort har Zadie Smith placerat hela världen med alla dess fel och tillkortakommanden. Visserligen rör sig handlingen mest kring familjen Samads (indier) och familjen Archies (engelska) men när ämnena går från genmanipulerade möss till att tvinga iväg en tvillingson till Delhi så att i varje fall någon ska få en hederlig muslimsk uppfostran är det som om allt ryms här.
Stor humor har i Smiths roman en mycket allvarlig klangbotten. Dess tema kanske man skulle kunna sammanfatta med att tvingas välja mellan det nya mångkulturella samhället och den gamla, homogena nationalstaten. Smith gör det inte till ett enkelt val, inte ens om man väljer mångkulturen. Då befinner man sig, oavsett om man är en vit, brun eller svart engelsman, på jungfrulig mark, utan egentlig hemort och utan tröst och stöd i en tradition. Att äta bacon i smyg och låta rakpermanenta sitt krulliga hår kan därför lika gärna vara ett tecken på vilsenhet som på en vilja att göra sig fri från förlegade traditioner.
Utspelar sig i: Norrförorten Cricklewood Broadway. Här finns såväl äldre traditionella radhusområden som nya hyreshus. Med gatnamn som Somali Lane och Asmara Lane förstår man att invandrarna inte bara är många utan även, om inte mäktiga, något politiker måste räkna och flörta med.
Smiths val av förort är ovanligt bra. Jag har inte varit på något ställe där blandningen av kulturer är så tydlig. Det muslimska Dar-Al Islam Foundation ligger vägg i vägg med den anglikanska församlingens St Gabriel's hall. Den afrikanska storfamiljen på femton personer har en granne som kör Maserati i miljonklassen.
Resförslag: Ta pendeltåget från Euston till Cricklewood. Här finns inget sevärt men ta tid på dig, sitt på ett fik, ett internetkafé, en parkbänk och betrakta representanter från hela världen som passerar framför dig.
Promenera sedan tillbaka in mot stan (eller hoppa på buss nummer 16 mot Victoria Station eller nummer 189 mot Oxford Circus). Då kommer du snart till den lite finare förorten Kilburn där Zadie Smith själv bor (och där Hanif Kureishis The Black Album utspelar sig). Ta en fika på kulturcentret Tricycle på Kilburn High Road 269. Fortsätt. Snart är du inne i St James Wood, ett av Londons finaste områden med den förnäma cricketplanen The Lord's och Beatles före detta studio på Abbey Road. Så nära är det.
Läs också: The Autograph Man, Zadie Smiths anda roman (ännu inte översatt).
Detta är ett förkortat utdrag ur den nya, omarbetade upplagan av Vagabonds nyutkomna guide till London - beställ den i vår e-bokhandel.

Kommentarerna nedan skrivs av läsarna. Här gäller inte det utgivaransvar som finns på Vagabond.se. Läs våra regler.
Skriv kommentar
Sortering:
Karmafilter:
Skriv kommentar
Namn
Nedanstående fråga hjälper oss att hålla spam borta från sidan.

Vad blir tio plus sex? Skriv svaret i siffror:

Mer läsning

Webbfrågan

  • Hur långt i förväg bokar du resan?

Vagabonds nyhetsbrev

Över 20 000 läsare! Vagabonds nyhetsbrev är gratis och kommer till dig en gång i veckan. Du kan när som helst avsluta din prenumeration.