Helsingfors - liten stad, lång natt

Helsingfors - liten stad, lång natt

En liten huvudstad med ett stort nattliv, 70 museer och filmstjärnor från Hollywood som låtsas att de är i Moskva. Vagabond gjorde Helsingfors i tre intensiva dagar och nätter.

Publicerad 2004-12-01 00:00

KLOCKAN NÄRMAR SIG MIDNATT och den otåliga kön utanför Tiger växer. Kommer man bara bort från de flytande jättehotellens nattklubbar är nattlivet i Helsingfors bra. Riktigt bra. Många ställen stänger inte förrän fyra. Tiger är ett av dem.
Det pulserande ljuset, musiken, klädstilen. Inget skiljer sig från utelivet på andra sidan
Östersjön. Eller gör det? En omfångsrik man med tjocka guldkedjor och vacker pälsmössa pussar vakten på kinderna och smiter före i kön.
Folket flockar sig runt de fyra oaserna i lokalen. Ölkranar öppnas och stängs i rask takt. Skummet rinner längs med glasen. Euromynten klingar i kassorna.
Den moderna inredningen tillsammans med färgerna påminner om en tevestudio för något poppigt ungdomsprogram. Det är lite 70-tals- känsla – limegrönt blandat med knallorange. Det redan fulla dansgolvet svämmar över när Jennifer Lopez Waitin for tonight spelas. Låtarna byts av i rask takt.
Plötsligt är klockan framme vid det suddiga fyrastrecket. Kön utanför växer igen. Fast nu åt andra hållet. Det stilla nattregnet gynnar taxichaufförernas plånböcker.
Solen skiner på Storkyrkans turkosärgade tak. Våren har äntligen lyckats lossa kylans grepp om staden, men kanske framför allt om dess befolkning. Vissa menar att det bara är fördomar att finländarna är kyliga och svårtillgängliga, andra säger att det är ett nationaldrag. Jag vet inte vad som är sant.

PÅ SENATSTORGET
nedanför kyrkan står tsar Alexander II tillsammans med en grupp japaner. Alla, förutom den gamle tsaren, fyller sina filmrullar med bilder på Storkyrkan, eller Domkyrkan som den också kallas, med sina tolv apostlar som står på taket och spejar ut över torget.
Till höger om japanerna ligger statsrådsborgen, med statsministerns rum på andra våningen.
Senatstorget är ritat av arkitekten Carl Ludwig Engel, som under första halvan av 1800-talet formade en stor del av Helsingfors med sina pampiga byggnadsverk i empirstil. Carl Ludwig Engel hade bott några år i Sankt Petersburg och när han blev erbjuden att rita Senatstorget använde han den ryska staden som förebild.
Torget lockar numera inte bara turisternas kameralinser, utan också Hollywoods, som använder miljön som stand-in för det riktiga Sankt Petersburg, men också Moskva, i sina produktioner. Några av filmerna som spelats in här är Gorkijparken, Brevet från Kreml och Warren Beattys De Röda.
Filmstjärnorna må ha kommit och gått men Alexander står kvar. Alltid lika oberörd, alltid lika ståtlig. Det är tsar Alexander II som är den finska markens fader, även om den gamle senatorn j.v. Snellman är den som oftast snuvar honom på äran för det. Alexander står där till synes oberörd över att euron invaderat landet och att en del av hans livsverk därmed förpassats till det förflutna. Inte långt från den luttrade tsaren finns också senatorn bevarad åt eftervärlden. Lika oberörd han.
HELSINGFORS ÄR LITET. Efter några timmar till fots är de flesta av stadens sevärdheter avklarade, om man hoppar över kulturyttringar som teater eller de drygt 70 museerna förstås. Vill man se en eftermiddagspjäs på Svenska Teatern och besöka ett eller annat konstmuseum bör man stanna över natten. Och det gör man med mest stil på det senaste tillskottet på stadens hotellhimmel, Hotell Kämp. För 25000 svenska kronor kan man hyra Mannerheimsviten för en natt. I priset ingår egen sauna, workoutmaskin och marmorinfattat badkar. Och utsikten över Esplanadparken är prutad och klar.
Men även vi som helst inte spenderar 25000 kronor för en hotellnatt får lätta på plånboken under Helsingforsbesöket. För Helsingfors är dyrt. Det är rent av en av världens dyraste städer. En lunch på restaurang är svår att få under 70 kronor, såvida man inte stoppar i sig inhems-ka hamburgare från Hesburger eller köttpiroger från damen på Salutorget. Den bästa ryska maten äter man i Helsingfors sägs det, men smakar det så kostar det. Specialiteten björnstek (björn är Finlands nationaldjur) slinker lätt ner i vrångstrupen när kvittot på drygt 65 euro, motsvarande 600 kronor, sticks under näsan.
På Sandvikens lopptorg strax utanför centrum är det full ruljans. Någon köper gamla kantstötta kaffekoppar. Någon annan köper kläder. Det prutas till höger och vänster. Tidigt på morgonen sveper antikvitetshandlarna in över torget. Med pengarna i högsta hugg ser de antikviteter där andra bara ser skräp.
När jag, morgontrött som jag är, strövar omkring i resterna efter antikvitetshandlarnas morgonräd inser jag snabbt att det mesta av värde redan är sålt. Mitt intresse flyttas därför från marknaden till omgivningarna. Jag är nära varvet där 60 procent av alla världens isbrytare byggs. Skulle man hamna på en lyxkryssning någon gång är chansen stor att det fartyget också kommer härifrån. Några tomburkskast från varvet ligger Nordens äldsta bryggeri, Sinebrychoff, där bland annat ölet Koff bryggs.
JAG FORTSÄTTER MIN UPPTÄCKTSFÄRD och snart tassar jag fascinerad omkring i stadens största turistattraktion, Tempelplatsens kyrka, som ligger som en läderlappsgrotta i berget. Lyft blicken. Akustiken sitter till stor del just där, i 22 kilometer koppartråd som ringlar sig likt en jätteorm i taket och gör kyrkan till en populär plats för gospel- och klassiska konserter. Här har utdelats många löften om evig trohet och kärlek sedan den byggdes 1969. Den är lika populär för det ändamålet i dag som för 33 år sedan.
Eftermiddagssolen rör sig sakta ner mot havet. De stora färjorna ligger och vilar i hamnen. Storkyrkan sträcker på sig över hustaken. Uspenskijkatedralens vackra kupoler syns lite längre bort. Från Ateljee bar har man Helsingfors bästa utsikt. Allra bäst är den från damtoaletten, sägs det. Baren är som vanligt fullsatt, annars skulle jag gärna fuktat strupen med en kall och dyr Koff. Utsikten ingår förstås i dryc-kespriserna, så kostnaden är inget som bekymrar den som fått chansen att sitta ner och njuta av Helsingfors skyline med ett immigt glas i handen. Om man nu kan tala om skyline när den högsta byggnaden, Hotel Torni, är 14 våningar hög. Och den lär jag inte se härifrån. Ateljee ligger nämligen på fjortonde våningen i just Hotel Torni.
Spårvagnslinje 3t skramlar fram genom vackra kvarter med hus i jugendstil. Åker man hela svängen med 3t-spårvagnen passerar stor del av Helsingfors revy utanför fönsterrutorna. Själv skramlar jag fram mot Olympiaterminalen för att med den färjan ta mig över till Sverige igen.
OLYMPIATERMINALEN STOD KLAR 1952 när de olympiska sommarspelen hölls här. Med sin halvmiljonsbefolkning är Helsingfors fortfarande den minsta staden som varit värd för ett sommar-os. Men staden fick vänta på sina spel. Helsingfors skulle ha varit värd för olympiska spelen redan 1940, men så kom andra världskriget och os ställdes in. Tolv år senare, lördagen den 19 juli 1952, invigdes så de efterlängtade spelen i strilande regn på den fullsatta Olympiastadion. Detta var det första os där nationsbeteckningen Ryssland ersatts av Sovjetunionen. Därmed hade det kalla kriget på allvar flyttat in i sportvärlden.
I år firar Helsingfors att det är 50 år sedan de 69 länderna sprang, hoppade och svettades på Olympiastadion. Det är också 50 år sedan Helsingforsbornas första nattklubb slog upp portarna och precis lika många år sedan man för första gången kunde handla Coca-Cola och tuggummi i staden.
Likt en klorofyllfabrik passerar den grönlummiga Brunnsparken förbi utanför spårvagnens fönsterrutor. Jag tittar ut över havet och de Unesco-skyddade öarna som egentligen ska beskådas från en rutig filt med en korg fylld av smaskigt fyllda baguetter och en flaska kylt rosévin. Från min filt skulle jag då, om jag suttit och njutit tillräckligt länge, säkert fått se hur finländarna enligt gamla traditioner tvättar sina mattor i havet. I dag från spårvagnsfönstret syns de inte till.
Den digitala skyltens rullande text visar hållplatsernas namn först på finska sedan på svenska. Elaka tungor säger att världens mest privilegierade minoritet bor i Helsingfors. Varenda väg- och gatuskylt är tvåspråkig. Mellan 6 och 7 procent av befolkningen i Helsingfors har svenska som modersmål och svenska är fortfarande ett obligatoriskt ämne i skolan. Men ändå finns det många finländare som inte är särskilt förtjusta i att prata svenska. Skälen är historiska. För när Finland tillhörde Sverige fick finländarna prata finska bäst de ville, medan svenskan var ett språk för maktens folk. På sina håll ses därför det svenska språket än i dag som ett tecken på förtryck.
Men finländarna är ju överhuvudtaget inte särskilt pratglada. Eller? Så var vi tillbaka till tvisten om fördomar kontra nationaldrag. Ensam och utslängd i nöjeslivet försökte jag en kväll inleda konversationer med dem som trängdes med mig i baren. De få samtal jag lyckades framtvinga var minst sagt fåordiga. Är det därmed bevisat att det är ett finskt nationaldrag att vara kylig och svårtillgänglig? Nja, i ärlighetens namn ville de nog bara dricka sina öl ifred.
Spårvagnen stannar. Den gröna texten på Olympiaterminalen visar att det är här min Helsingforsvistelse tar slut. Jag vill åka en sväng till. Ta den där ölen på Ateljee bar. Ha den där picknicken i Brunnsparken. Och prata lite mer med de där människorna i baren. Om det går.
Kommentarerna nedan skrivs av läsarna. Här gäller inte det utgivaransvar som finns på Vagabond.se. Läs våra regler.
Skriv kommentar
Sortering:
Karmafilter:
Skriv kommentar
Namn
Nedanstående fråga hjälper oss att hålla spam borta från sidan.

Vad blir sextio plus fem? Skriv svaret i siffror:

Webbfrågan

  • Vilken storstad reser du helst till i vinter?

Vagabonds nyhetsbrev

Över 20 000 läsare! Vagabonds nyhetsbrev är gratis och kommer till dig en gång i veckan. Du kan när som helst avsluta din prenumeration.