Höst i Berlin

Höst i Berlin

Nutiden och historien snuddar vid varandra. Detta är berättelsen om Berlin.

Publicerad 2004-12-01 00:00

Det gäller nu att försöka hitta en väg bort från den här banala revolutionskänslan. Att vi skulle genomleva en epok som i en enda likgiltig gest raderar ut ett sekel av motstridiga krafter. Jag tror mig här vara en av vår tids vulgäraste missuppfattningar på spåren. Nutiden är ingenting, historien är kvar, ögonblicken snuddar vid varandra.

NUTID? Såhär: En ung svensk kliver av tåget på Berlin Banhof Zoo, detta nerspydda vrak till tågstation … Stopp. Börja om. Bilden är förlegad. Här sker tiden snabbare än så. Det där var åttiotal. Han kommer med tåget från Wien klockan 09.34 en onsdag i september. Ställer sig under det för Berlins tågstationer typiska välvda glastaket. Alltså: svensk. Redan där en koppling till Preussen. Ett komplicerat förhållande till trupptransporter och järnmalmsleveranser, tandguld och visumstämplar och neutralitetsfördrag. Naturligtvis. I kraft av sin nationalitet insyltad i stadens äckliga historia. Men allt det där är redan inträffade pinsamheter som ligger i tiden innan han föddes. Han tillhör den generation som kom efter den generation som kom efter den generation som genomlevde vansinnet. Han gick i högstadiet mellan Palmemordet och Berlinmurens fall. Vad gör han då här? Han har ju ingenting att minnas eller ställas till svars för. Inga portar att stanna vid, inga gravar att besöka. Nej, det är just det. En malande känsla av att inte höra till. Och samtidigt: en skamlig dragning åt det nostalgiska. Som om han plockat upp minnen som inte är hans egna.

HUR DÅ NOSTALGI? Såhär: Jag satt på ett tunnelbanetåg i Berlin. Det var en förmiddag på hösten och det är tio år sen. Nere i tunnlarna dröjde sig kontrasterna kvar. I Väst: smutsigt kakel, heroinister, kostymklädda män med mjäll på axlarna. Uteliggare och trötta reklambudskap.

I Öst var tunnelbanestationerna mörka och mystiska platser. Gjutjärn, rostiga bultar och nitar. Cement och fukt. Dammiga mörka hörn. Avlägsna tåg mullrade fram under betongkomplex och ödetomter. Det var Östberlins ogräsbevuxna stillhet. Den besegrades tysta väntan.
Tåget for upp ur marken och jag kom till en ändstation där ogräset hade gjort stora sprickor i betongen. Ensam bland rost och stannade klockor.
Bild 774823
Själva rummets explosiva dragningskraft: inget går upp mot att befinna sig. Allt annat är andrahandsuppgifter: filmer bilder texter slutscener; soldaten som kommer hem från kriget. Klockorna på järnpelarna som fortfarande tickar fram tiden; folkmassorna som trängs i de svartvita bildsekvenserna. Tyskland Bleka Moder, Heimat. Allt det där är utanpåverk. Ingenting mäter sig med att själv få stryka med fingret längs det flagnande landet. Och ingenting hyser större suggestiv kraft än tågstationen. Därför är det naturligt att man vill montera ner den och ta med den hem. En affisch utannonserade en kulturafton i Tysk-Sovietiska Vänskapsförbundets lokaler i Ostkreutz. Jag rev ner den som en souvenir eftersom kulturaftonen var daterad december 1989 och ingen skulle sakna affischen. Med affischen följde en tjock kaka av papper som lämnade cementväggen bar.

NÄR JAG KOM HEM fuktade jag baksidan av affischen och klappade fast den på mitt badrumskakel. Det var alltså ett slags souvenirhämtande jag sysslade med. Bilder och stämningar i all ära men vad går upp mot en egen skärva av det upplösta Östeuropa i sitt badrum? Tyskland stormar fram genom det tidiga nittiotalet men det som händer på mitt badrumskakel är att tiden plötsligt stannar till och vänder och går baklänges. Fukten i mitt badrum löser upp klistret bakom den första affischen som skalas av och blottlägger en filmvisning i samma lokaler från året innan kulturaftonen. Genom en slump, eller tack vare gynnsamma väderförhållanden hade det under det skyddande stationstaket samlats en bakåtgående linje av evenemang. I den takt de löstes upp och lossnade klistrade jag upp dem en efter en över kaklet tills mitt badrum blev en minneslund över östtysk kulturpolitik. Jag undrar fortfarande vilka som kom till den jazzkväll med elever från musikgymnasiet i Minsk som anordnades i början av åttiotalet. Kakelväggarna proklamerade fred och samförstånd mellan de båda socialistiska brödrafolken. I mitt badrum rådde fortfarande en sorts utopi. En kvardröjande skugga, den instängda luften av nåt som just då höll på att monteras ner som bäst. Trabanter knattrade fram över badrumsgolvet. Gummor i städrockar tog betalt för toalettbesöken.

JAG BADADE i den klibbiga vittnesbörden i månader. Sen löstes allt upp och kletade igen golvbrunnen så jag rev ner det och slängde det i sopnedkastet men jag tyckte det var ett vackert monument. Man kom ut från mitt badrum och beskyllde mig för dålig smak. Bakåtsträvare, kommunistromantiker. Historieförfalskare, har du ingen respekt för människors lidande? Terrornostalgiker fy fan.
En sista gång: Under Lindarna. En morgon i Preussen; här börjar bildflimret. Några andetag frisk slättlandsluft. Var ska jag börja? Vill jag överhuvudtaget göra det här? Jag vet ju vad jag kommer att mötas av.
Desorientering: förlust av östern. Eller; en lek med orden; uppbyggt av det latinska prefixet des-, av, och Orient som är en vagt definierad plats; allting öster om en linje från Swinoujscie till Trieste. En kontinentalplatta av obegripliga språk och totalitära ideologier; en metanation av yoghurt och tanter i hucklen. Och linjen skär rakt igenom Berlin.

PÅ NYA PROPAGANDAAFFISCHER som ska ge Berlin en plats på kartan, numera producerade av handelskammare och pr-bolag i stället för propagandaministerier, har man tagit fasta på detta; en plats på kartan. Där öst möter väst. Halvvägs mellan Eiffeltornet och Kreml. Och var hamnar man då? På ett blåsigt slättland i Preussen. Ett före detta träsk som dikades ut av tyska knektar på 1100-talet. Ännu en stöld av land, bortdrivande av slaviska bönder. Men något hängde kvar i luften efter att slaverna gav sig av. Ett namn; Birl, slaviska för träsk. Någonstans mellan då och nu, mellan Hohenzollare och katedralbyggen och Fredrikar och trupptransporter och blänkande skyskrapor uppstår det som är Berlin.
Nu vill man kunna stanna tiden ett tag och bita sig fast vid något som har gått förlorat. Fåfänga? Javisst, men vad har vi att förlora? I vår beskäftiga tid. Som tror sig uppfinna världen varje morgon genom kablar och modem. Som pratar om revolution. Kan man inte få sträcka sig bakåt och greppa tag i nittonhundratalet en sista gång innan vi spränger bort det? Söka sig till fickor av verkligheten där luften står stilla.
Bild 774824
Själva stadens fysionomi, bakgårdarna, cyklarna som står parkerade. Portuppgångarna. Man finner sig plötsligt inbegripen i fantasieggande ritualer. Europa finns bevarat i sina trappuppgångar. Som i den här, i stadsdelen Kreutzberg. I luften ligger fukten och tystnaden som bryts av avlägsen barnlek. Sensommaren tränger sig in i smala strimmor men kan inte nedkämpa den grubblande kylan som ligger lagrad i stenen. Det verkar som om huset är övergivet. Annars hade jag nog inte kunnat ta mig in och slå mig ner på en trappavsats såhär bara utan vidare. Här hänger en bit täckplast, ser jag nu. Här ska nog rivas. Igenspikade lägenhetsdörrar. Huset väntar på döden. Nostalgins banalitet; javisst, det är fånigt, men samtidigt oundvikligt; att peka på en dörr och säga, tänk här har de bott. Här har man släpat matkassar medan nittonhundratalet blåste fram över slätterna utanför. Huset ser ut att vara från sekelskiftet 1900. Vi säger det, och jag brer ut skinnjackan på trappavsatsen och lägger mig och stirrar upp i det flagnande taket. Huset var tonåring och gick klädd i äppelknyckarbyxor när kronprinsen sköts i Sarajevo, kan vi säga. När första helvetet brakade lös. Huset var 18 år när man kom hem från fronterna och inledde, eller ska vi säga försjönk i, den darrande och kaotiska Weimarrepubliken.

DÄR SÄTTER VI IGÅNG projektorn och taket försvinner, filmduken blir svart, och sen träder taket fram igen men nu är allt svartvitt och målarfärgen har inte börjat flagna.
Här ser vi hur svensken i skinnjackan kliver omkring i Weimarrepubliken. Omgiven av turbulens och flygblad som fladdrar i vinden. Polemik och trakasserier. Marxism och socialdemokrati och nåt annat, mörkare, som marcherar i gränderna och skränar och sparkar. Han går längs gatornas alla förnedringsstadier. Invalider, horor, döda hundar, lemlästade tiggare, blodiga bandage. Kejsardömet i spillror efter förlusten. Tyskland skäms. Jag står vid ett tidningsstånd och ropar ut mina propåer. Riket är i fara. Det gäller nu att hålla samman. Det gäller att skydda republiken. Jag delar ut mina flygblad. En av den europeiska historiens mest dekadenta epoker; gatorna kryllar av burleskerier. "Vi hade en först-klassig armé," säger Klaus Mann, författare till Mephisto. "Nu har vi förstklassiga perversioner."

Samtidigt: kulturens paradox; ur kaos föds kompositionen. Tolvskillingsoperan. Josephine Baker dansar för fulla hus. Målare, författare flockas till staden. Bertolt Brecht och Kurt Weill. Bauhausarkitekturen. Otto Dix målar sina bilder av invaliderna längs gatorna. Ska man få rabatter att blomma måste jorden vara porös och uppluckrad. Det finns speciella verktyg med fyra metallstänger som man kör ner i rabatten för att rufsa till det så att sporer och rötter kan söka sig fram till fukten och syret. Sen lämnar man det så och väntar på växtligheten, eller som vi säger, kulturen. Och när Josef Goebbels kommer till Berlin 1926 för att ta hand om den lokala naziavdelningen ser han en stad som: "… är en smältdegel av allt som är ont – prostitution, dryckeshus, biografer, marxism, judar, strippor, negrer som dansar och alla avarter av modern konst."

ETT SKARPT LJUD skär genom mina Weimardrömmar. Bildsekvenserna spricker upp och taket är återigen flagnat. Ett ettrigt knattrande fyller trappuppgången. Bäst att försvinna fort nu. Jag vill inte bli begravd under schaktmassan. Jag rusar ut genom porten. Vad är det som händer? Något slags jordskalv? Det mullrar och skakar. Det sprängs och ordnas och planeras. Norrut, ut ur Kreutzberg och upp mot de laddade platserna i stadens mitt. Här är det som om helvetet har brakat lös. Nej, som om helvetet håller på att återställas till ett slags ordning. Det verkar handla om att klubba in struktur i kaos. Att planera och justera och polera tills allt löper utan hinder. Det har gått tio år sen byggboomen i Berlin satte fart men staden är fortfarande detta mer än någonting annat: ett slagborrarnas och grävmaskinernas mullrande rike. Det knattrar och fräser och smäller i varje vrå. Det sprängs och krossas och lyfts bort. Underliga gropar grävs ut i marken. Över centrala Berlin vakar en spretig övervegetation av byggkranar. Övervakningshelikoptrar ligger och knattrar över staden. Män i plasthjälm och gula värmetröjor släpar på armeringsjärn och cementsäckar. Det är stadens förnyelseprocess – som till skillnad från naturens långsamma surrande ruttnande sker med dunder och brak och fanfarer. Men efter tio år har tillståndet av byggarbetsplats börjat övergå i form. Nya ytor växer fram. Det är blank sten och putsat glas. Skinande logotyper över de nya kafékedjorna. En hel kulturs logotyper ska pressas in och få plats. Kritikerna säger att staden har drabbats av preussisk ordning. Att skillnader raderas ut och ersätts av klassicistisk nobless. Ännu en gång alltså totalitära sterila stadsrum.
Bild 774825
Norrut längs Friedrichstrasse. Efter den osynliga gränsen vid Checkpoint Charlie kommer bankpalats och lyxhotell. Detta är Öst. Här finns inget kvar av ogräs och stillhet. Här härskar en blankpolerad espressoestetik. Klädmärken och kafékedjor. Det är tur att jag råkar vara sugen på just en amerikansk espresso. Nu kan jag få det i gamla Östberlin. Här ser vi svensken som nyss gick och ryckte i nostalgins trossar och kablar beställa en dubbel caffelatte. Här ser vi honom vid de stora blanka rutorna. På den blanka lättmetallstolen. Nu försjunker han åter i historiens bildflimmer. Det är snart slut på Weimarrepubliken. Det vet han. Vill bara dröja sig kvar en stund bland kabaréer och nakna kroppar och olja på duk, bland polemik och turbulens. Uppleva en sista natt innan det oundvikliga kommer. Innan ordning bankas in i kaos. Innan kakafonin av röster och toner och rytmer övergår i ett taktfast stöveltramp och unisona hälsningar. Han gömmer sig i ett gathörn och tittar på. Livrädd. Ur kaos marscherar ordningen fram. Till ljudet av ben som knäcks. Till lukten av bensin som hälls över högar med böcker. Till den tjocka giftiga röken från brinnande oljemålningar. Ordningens dövande stillhet sänker sig över staden. Och det är arkitekturens ständiga ackompanjemang som ska lägga den visuella grunden. Intrikata gatusystem ska rivas och slätas över. Avenyer ska anläggas. Träd ska huggas ner och monumentala byggnadsverk ska uppföras. Stadsarkitekt Albert Speer drömmer om boulevarder och kupoler.

Jag orkar inte titta på filmen längre. Jag kan den här skiten. Jag har levt igenom den här upptrappningen och det här kriget i hela mitt liv. Genom stenciler och foton, genom dokumentärer och böcker. Ännu en kaffe i nutiden i stället.

MED BLANKT STÅL byggs staden upp runt omkring mig. Man vill kväsa det irrationella, det kaotiska. Arbetarbefolkning ska kastas ut. Köpstark medelklass in. Man vill bort från osäkerheten. Men vänta nu … Var det inte precis … det som … Okej, här handlar det inte om någon intolerant pöbel. Eller jo, det gör det. Men de är inga fascister. För det finns inga ideologier. Och de bränner inga oljedukar. Dränker inga böcker i bensin. Och det finns fler än en propagandaminister i dag. Även om de flesta sjunger i stort sett samma sång. Återigen är vi besatta av renhet och hygien. Den japanska musik- och elektronikkoncernen Sony har mutat in en bit av staden och skapar ett jättepalats med pagodliknande tak vid det historiskt laddade Potsdamer Platz. ABB och Daimler Benz finns med. Kvarteren från Checkpoint Charlie och norrut mot Under den Linden blänker av sina rena ytor. Kapitalet hatar också smutsen och oordningen. Hatar det subversiva och ironiska.

Sorg? Javisst. Över vad? Jag vet inte, något oordnat och fertilt. Frånsett öststatsnostalgi nu; något större som har gått förlorat. Själva detta att staden förr kunde beskrivas i termer av stämningslägen och turbulens. Var finns i dag turbulensen?
Eller: när blev vi så jävla överens?
Nostalgiker, stå inte i vägen för det nya.
Det nya? Kunde vi inte ha fått slippa åtmin-stone de mest stötande neoklassicistiska orgierna? Inte ens kommunisterna lyckades skapa såhär vulgära miljöer.

TILLBAKA I VÄST; njutning som bara vi i Väst kan. En reträtt inför begäret; nu ska det ätas. Och allt tillrett av känsliga händer, Tysklands plikttrogna kockar. En fest för ögat. Laxterriner och rökta foreller. Här finns stora block av gelé och en terrin på bläckfisk, svarta oliver och dill. Jag stannar till och synar en grupp rökta laxfjärilar med pepparrotssmör flankerade av rostbiffsrullader med Waldorfsallad och inbakad vildsvinspaté. Det här har jag längtat efter. I en annan monter slåss fläskfilékanapéer om utrymmet med en grupp fyllda berlinerbrochetter. Var får de allt ifrån? Dessa proteinets bildhuggare på Kurfürstendamm? Fler terriner. Här svävar lagerblad, skinkflikar och grönpepparkorn som frusna i ett ögonblick i den genomskinliga kuben.

Jag låter filmen stå på i bakgrunden medan jag äter. Sextiotal: bleka färger. Det är för länge sedan uppenbart att Sovjet inte tänker ge efter. Västberlin är slutgiltigt förseglat. På morgonen den 13 augusti 1961 rullas taggtrådsrullarna ut. Sen läggs sten på sten i det som blir 160 kilometer mur runt enklaven. Jag står och ser på när hela Västberlin i en välplanerad aktion, övervakad av Erich Honecker, förseglas inom loppet av 24 timmar. Vallgravar grävs, fönster i anslutning till gränsen muras igen, spårvagns- och tåglinjer klipps av. Mitt genom slättstaden dras en av världens mest sofistikerade och dödsbringande gränser.

Jag bestämmer mig för att stanna kvar och tillbringa hela sextiotalet på sjätte våningen i den byggnad på Kurfürstendamm som är symbol för själva den bärande tanken bakom Västberlins existens. Det bombastiska varuhuset Kaufhaus Des Westens med sin monumentala matavdelning. Här finns kaviarerna, den iranska, från Ossiestra, för 17800 kronor kilot. Detta är vår högkultur. Världens mest raffinerade kök, den till perfektion drivna smaksensationen. Tusentals enzymer som utvunnits ur kött och grönsaker till det europeiska köket. Vi knäpper asiater och araber på näsan när som helst. Och tro mig när jag säger att jag njuter. Varje tum varje andetag varje sillsallad varje tugga varje klunk.

PÅ FILMDUKEN; förvirring och rädsla. Instängd mitt i Warszawapakten. Återstår nu att ta hand om det som blev kvar bakom fiendens linjer. Skapa en enklav bland bolsjevikerna. Skapa en kapitalismens uppvisningsmonter. Se till att ingenting saknas i matberedare och kyldiskar. Västberlin blir i sig själv lika viktig och symbolladdad som hela västvärlden. John F Kennedy kommer till stan och utbrister att då man för 2000 år sedan inte kunde tänka sig något mer prestigeladdat än att vara en medborgare i Rom, var dagens stoltaste fras "Ich bin Ein Berliner". Washington och London och Bonn hade placerat en bonde på sista raden som nu blev en dam. En stad av dollar och d-mark. En kultur av subventioner och Tipp-ex-konton. Ta för er. Notan plockas upp av Förbundsrepubliken och Onkel Sam. Fler rätter, mer mat, låt det inte sina, låt det inte ta slut.

Avdelningen för terriner och kanapéer börjar kännas futtig. Jag vill ha blod och benmärg. In i köttet. Hönshjärta lever kalvbräss andbröst. Såja. Senor och hud. Ett bläck glaserade vaktlar. Allt ligger framför mig som offergåvor. Pärlhönor och en flådd hare. Jag sjunker in bland schwardswaldskinka och jägarkorv. Varje upptänklig raffinering av djurkroppar finns med. Det är den där blodsmaken på tungan som vi vill, men inte kan, förneka. Den där njutningen av nedtvingade livsformer.
Historiens skrattretande parodier; våra tillyxade idéer; våra tivolin. Vi bygger skyskraporna tillräckligt höga för att kunna ses från andra sidan muren. Vi sätter upp stora precis invid muren där det står Test The West så får partipamparna där borta i Öst bland sina dammiga byggnader något att förklara för sina undersåtar. Det är propandandamässigt viktigt och framför allt jävligt kul. Visa att vi kan det där med konsumtion. Här uppträder Väst i sin koncentrerade form. Här kan man äta sig mätt och mer därtill.

GRÄNSDRAGNINGARNA på KaDeWes matavdelning är vaga. Man befinner sig i köttriket och så plötsligt förskjuts perspektivet gradvis och får en mer marin prägel. Pyramider av kaviarburkar dyker upp. Dillknippor och flaskor med sydafrikansk Chardonnay. Ett berg av rosaskimrande ishavsräkor. Hit med kravlande skaldjur och blanka fiskstim. Kinesiska kräftor, hummerklor för 300 kronor kilot, räkor från Sverige. Rada upp dem bredvid stirrande havskatter och stenbit.

Politik har ersatts av konsumism på båda sidor om Muren och därför är vi för första gången, efter sekler av rastlöshet, ordentligt tillfredsställda. Jag befinner mig nu helt och hållet i fiskrikets svala landskap. Berg av is och skogar av dillknippor. Jag simmar genom stim av makrill och sej bland vitvinsflaskor och citronhalvor. Jag kavlar upp byxbenen och vadar genom strömmingsrullader i tomat och vinäger. En gloende ål, den glimrande ryggen av en lax. De förvrängda ansiktsdragen hos en rödspätta. Haj och hälleflundra. Fisk efter fisk, art efter art, tvingar jag ner och skär halsen av och förädlar. Skaldjursterriner, gurkor i vitlök. Det tar aldrig slut, det får aldrig ta slut, det är det som är själva poängen. Drivkraften är den ständiga stegringen. Så kom upp med fler kombinationer! Skaldjurssallad med färsk dragon och citronsaft. Bra. Fler! Grönlandsräkor i saltlake och sillsallad à la Klamberg! Bra Bra.
Filmen börjar gå i moll. Himlen når sin mörkaste och mest åkskvädersliknande nyans i slutet av sjuttiotalet. Giganterna spänner musklerna, knytnävarna. Plötsligt skjuter polisen studenter på båda sidor om muren.
Det är som om en mullrande mättnad börjar stiga från bäckenet, via tjocktarmen och upp genom hela magen. Det här var jag inte beredd på. Någon form av gräns har uppenbarligen nåtts. Gaser och plötsliga sura uppsättningar.

DE BÅDA SYSTEMENS tumörer börjar ge sig till känna. Honecker skärper kontrollen i Öst. Författare och konstnärer lämnar ddr. Oron växer bland studenterna i Väst. Gatustriderna i Väst hårdnar, husockupationerna växer fram. Plötsligt blir kapitalets enklav i Warszawapakten infekterad av sina inre fiender. Vid förstamajdemonstrationerna i Kreutzberg exploderar tårgasgranater, flyger tegelstenar. Och sen finns ju de som inte nöjer sig med tegelstenar och slagord. De som planerar kidnappningar och flygplanskapningar. Varuhus exploderar i förbundsrepubliken. Alexander Bader och Ulrike Meinhof blir symboler för det väpnade inre motståndet i Väst. Heroinisterna blir fler längs shoppingstråken vid Ku'damm. Banhof Zoo blir en symbol för nerspydd alienering i Väst. De satellitförorter som hade byggts för att komma tillrätta med bostadskrisen efter kriget utvecklas till ödsliga och farliga getton.
Bild 774826
Och plötsligt har jag tappat bort mig bland läckerheterna. Har fått nog och vill hitta utgången. Jag går igenom sal efter sal med stirrande ögon och flådd hud. Här tar en korridor slut. En enorm drakfisk med sina brandröda taggar och stora anklagande ögon spärrar vägen. Det måste vara åt andra hållet. Jag går in i väggar av salami, hyllmeter efter hyllmeter med förpackade korvar och kotletter. Det börjar likna en labyrint av kött. Känner jag en viss doft av något ruttet? Kan det vara så? Håller de inte maten färsk? Jag går mot vad som borde vara utgången men finner mig själv stirrande ner i en kalamaresinläggning mot en fond av blank vinröd sås. Känner att jag blir svagare och svagare. Orkar inte mer nu.

JAG ÅTERFÅR SANSEN ute på Kurfürstendamm och springer genom Tiergarten mot Brandenburger Tor. Gränserna mellan filmen och min egen resa verkar vara på väg att suddas ut. Hela staden är på fötter. Det ryktas att något håller på att hända. Bildflimret har nu blivit tevekamerornas skarpa elektriska växlingar. 9 november 1989: det går som en stöt genom hela Europa. Och i stundens hetta, när betongen i muren spricker och faktiskt rent fysiskt faller ner och krossas mot asfalten, då finns obegränsade möjligheter för det som de internationella tevebolagen är allra bäst på, för att inte säga det enda de kan; att sopa allt grubbel och alla tvetydigheter under mattan och skapa den rena påtagbara känslan. cnn-kitschen. Scenen, själva händelseförloppet, finns liksom där och går aldrig att argumentera emot. Det är en människomassa som återfår ett slags frihet. Det är vissa humanitära värden som återupprättas. Resten är mest nyliberala klyschor. Tårögda influgna reportrar som ser 1900-talet samla sig till nåt slags slutscen. Det är människor överallt. Det är lycka och förbrödring. Bilderna blir till allroundargument. Under de kommande åren kan dessa bilder slängas i ansiktet på all kritik av marknadsliberalismen. Hur kan du hur vågar du tänk på alla som dog tänk på alla som längtade ut!

SOM INBEGRIPEN i en ritual vandrar jag längs 17-juliallén och genom de stora portalerna på Brandenburger Tor. Filmen har nu helt gått upp i nuets tickande tid. Jag stannar, vänder om och går tillbaka in i Väst. Som för att försöka uppväcka något som inte vill ge sig till känna. En radiokanal som har försvunnit i bruset. Det finns en linje i asfalten och en inskription. Här gick den. Det betyder numera absolut ingenting. Man hade kanske kunnat önska sig en starkare laddning vid denna plats. Eller åtminstone en starkare känsla av riktning. Bara en sista gång.

Här står jag alltså. Och balanserar på en inskription i marken. Mellan Öst och Väst. En ny värld utan taggtråd; en underbar dröm för marknadsstrateger. Eller så är det en förlust. För vad man än behäftar de nya vindarna med rent ideologiskt, eller humanitärt, så är det en förlust. Vi har förlorat Berlin som vi kände det. Som fenomen.
Jag antar att det är oundvikligt, det som sprängs fram av byggarbetarna på Potsdamer Platz men så länge det är möjligt tänker jag se om det inte finns kvar en enda ödetomt i östra Berlin, om än aldrig så liten, där jag kan stanna till, bre ut min skinnjacka i höstsolen och kontemplera det som var.
Kommentarerna nedan skrivs av läsarna. Här gäller inte det utgivaransvar som finns på Vagabond.se. Läs våra regler.
Skriv kommentar
Sortering:
Karmafilter:
Skriv kommentar
Namn
Nedanstående fråga hjälper oss att hålla spam borta från sidan.

Vad blir tio plus fem? Skriv svaret i siffror:

Mer läsning

Webbfrågan

  • Hur säger du helst god morgon i sommar?

Vagabonds nyhetsbrev

Över 20 000 läsare! Vagabonds nyhetsbrev är gratis och kommer till dig en gång i veckan. Du kan när som helst avsluta din prenumeration.