• Få vagabond.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!

  • Japan - bo på ryokan

    Tofflorna är rosa. De står prydligt uppradade innanför dörren, med en kort svepande gest och resans största leende visar vår värdinna Mama-san att vi ska ta av oss ytterskorna här. Hon leder oss till rummet genom en smal korridor. Öppnar dörren till det enkla, nästan andliga rummet. Gest mot fötterna igen. Ta av tofflorna. På en tatamimatta (tjockt stoppad stråmatta) får man inte gå med skor, den ska beträdas i strumpor eller barfota.
    Vi ska bo traditionellt japanskt på ryokan. Ett slags japanskt bed & breakfast, men fyllt av förhållningsregler och små trevliga ritualer. Vår ryokan heter Yuhara och ligger alldeles intill floden Kamo, i Kyoto. Rummets enda möblemang är ett litet lågt bord. Vid ena väggen anas en skjutdörr. Annars ingenting. Tatamimattans linjer är osymmetriska, liksom lister och skarvar på väggar. Det är människor som skapar harmoni här, inte saker.
    På det lilla knähöga bordet står en termos med hett vatten och två muggar med teblad. Mama-san häller upp och vi har lärt oss att grönt te inte ska dra. Dricker med en gång.
    Det är så mycket att tänka på här i Japan. Alltid fylla på bordskamraternas glas på restaurangen, inte spetsa maten med pinnarna, förstör inte det fina riset med soja, inte titta för länge i ögonen, buga med rätt vinkel i ryggen. Och på ryokan får man inte ha tvål i badkaret och tänk på att ha rätt tofflor vid rätt tillfälle.
    De rosa tofflorna är bara för korridor och hall, vid tröskeln till toaletten byter man till andra, här är de blå och nästan övertydligt markerade med "wc".
    Det är så rent överallt att man skulle kunna inta sushin direkt från golvet. Inte ett märke i handfatet eller toans porslin, inte ett hårstrå, inte ett enda tumavtryck eller en dammtuss någonstans.
    Vi blir lite stressade av regler och renhet. Samtidigt blir Japans vett och etikett en stadig kuliss att luta sig mot när vi väl lärt oss.
    Men vägen dit är fylld av skratt.
    Som när man blir så berusad av sake att kinderna börjar sladdra och den fina sittställningen vid bordet mer liknar en cowboys vid lägerleden. Så går det när man dricker upp till sista droppen i glaset, i Japan fylls den lilla koppen alltid på. Tom får den aldrig vara.
    Eller när toffelbytena havererat både en och två gånger och man ser ner på fötterna efter flera kvarter från sin ryokan och upptäcker tofflorna uppkäftigt markerade med wc.
    Mama-san vill att vi ska äta middag på hennes ryokan. Vi har tackat nej för vi tror att detta är turistiskt och tillrättalagt. Vi har minsann hittat en restaurang själva, man har väl guidebok. Mama-san bli uppriktigt bestört, kanske till och med ledsen. Först långt senare förstår jag att vi förolämpat henne. En av anledningarna att bo på ryokan är att ta del av traditionerna, att inta måltiden på samma ställe är lika viktigt som att bada innan man går och lägger sig.
    Inte ett spår av sura miner märks när Mama-san återigen tar emot oss med sitt stora leende då vi kommer tillbaka efter middagen på stan. Hon är väl glad att vi passat tiden, tänker jag, för vi får inte komma hem efter klockan elva. Då är det släckt och låst. Vi får två yukata (bomulls-
    kimono), nu ska vi byta om och vi slår flera gånger i guideboken för att läsa oss till hur vi sätter på oss den. Vänstra sidan ska omlott över den högra, gör man tvärtom följer man istället traditionen för hur man sveper ett lik. Ut i korridoren, rosa tofflor, ner till badavdelningen, på med badtofflor. Hett som en tropisk regnskog, vi sitter näck på små pallar, bortsar in tvål i skinnet så det svider, öser vatten över oss med små baljor som fylls på från kranar längs väggen. Riktigt riktigt rena måste vi bli. Sen får vi bada.
    Ett badkar för två. Det doftar fränt av mineraler och vattnet är mörkt. Inte inbjudande. Tvål får inte användas här, då rubbas balansen. Sticker ner tårna men rycker snabbt upp dem igen. För varmt. Det är som om Mama-san har stått och kikat genom ett hemligt titthål för nu kommer hon in och det ser ut som om hon ska daska mig med sin handduk för gesterna är stora och hon schasar oss ner i badet.
    Jag tror jag ska skinnflås. Jag tror min hud kommer märkas för all framtid. Röd, full av blåsor. Brännskadad.
    Vi skriker och skrattar så vi får tårar i ögonen. Men det hela är över på mindre än en halv minut. Då vänder det, vi blir sittande alldeles stilla och stirrar på varandra, som om vi svävade, som om någon lade varsamma händer på oss. Som om det var ett bad fyllt med magi.
    Vi säger inget mer den kvällen. Mama-san sveper in oss i våra yukata, leder oss tillbaka till vårt rum. På tatamimattan har hon rullat ut en stor futon (gigantisk madrass och fluffigt täcke) Vi kryper ner. Värmen från oss fyller hela rummet.
    Ett svagt skratt hörs ute i korridoren. Kanske är det någon som fått fel tofflor på sig. Kanske är det Mama-san som skrattar åt oss. Nej, en japan skulle aldrig någonsin skratta åt sina gäster.
    Minifakta ryokan
    Traditionellt boende i Japan, drivs som hotell och finns från budget till lyxvariant. Från 350 kronor och uppåt per person och natt. Ofta ingår måltider i priset. Något enklare alternativ och minst lika traditionellt är minshuku, vilka är något svårare att hitta. För mer info: http://www.ryokan.or.jp/english/index.html och http://www.seejapan.co.uk
  • Få vagabond.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!