• Få vagabond.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!

  • Kärlek på Kreta

    Amaridalen på Kreta är en grön kittel av fikon- och olivträd och med vita byar med doft av jasmin, färsk tsatsiki och nygrillat kött. Dagarna flyter fram som honung. Att trivas är lätt. Att ta sig härifrån är svårare.

    Kärlek på Kreta

    AMARIDALEN. Kreta långt ifrån havet. Mörkret har lagt sig. Månen lyser upp konturer av byar och kyrkor i en grön kittel. Bygatan i Thronos är en dofttunnel av jasmin och getspillning. För tredje kvällen i rad vandrar jag där tillsammans med värdshusvärden Lampros. Folk på balkonger och farstukvistar hälsar, bjuder på fikon och blå druvor. Trafiken står still. Tiden står still. Så även Lampros armbandsur. Visarna har parkerat på 10.00. Morgon, natt, middag, alltid 10.00, symtomatiskt orubbliga i en trakt som bevarat sitt egensinne när resten av ön rusar mot Aten och febrig sommarcharter.

    AMARI ÄR ETT SLAGS KRETENSISKT TOSCANA. Färgerna är starka, formerna mjuka. Bak branta berg ligger dalen lättjefullt utsträckt bland midjehöga örter och olivlundar. Byn Thronos värdshus heter Rooms Aravanes. Egentligen hade jag bara tänkt stanna för lunch, möjligtvis över natten. Äta, sova, betala. Men Thronos fungerar inte så. Kulturen är oskiftad, gästfriheten intakt. Väl över värdshuströskeln blir jag en del av persongalleriet. Ägaren Lampros skivar tomater och hojtar genom kökets dörröppning Yasas! Välkommen! Samtidigt stövlar två män direkt från cementblandare till bardisk. Alex och Arthur, två gästarbetande bröder från Albanien, plockar fram repiga dricksglas. Ett sticks i mina händer. Yamas! Skål! Värdshusets vin är strävt och grumligt. Innan jag presenterat mitt ärende bjuds jag på mat och dryck. Bordet dukas med oliver lika skrynkligt solblekta som den jord som närt dem. Tallrikar fylls med kokt potatis, okrabönor blandas med graviera, smulig getost. Bordet är litet och vingligt. Vi sitter utomhus. Sol, himmel, mat och landskap kommer skarpt som en trumvirvel. Ur en återanvänd pet-flaska häller Lampros hemkörd raki. Glasen fylls med stickande russinsmak; sinnet med en domnande känsla av vällust. Jag bestämmer mig för att stanna över natten, men blir kvar betydligt längre än så. Så småningom åker jag, men bara för att komma tillbaka på nytt. Dagarna i Amari flyter fram som honung, trögt och sakta. Att trivas är lätt. Att ta sig härifrån är svårare.

    MORGON OCH LJUSA FÄRGER. Sången kvällen innan handlade om barn och kvinnor som dog i frihetskrigets lågor. Nu känns den på sin höjd som en saga. Kanske börjar jag tvivla. Kreta smakar sött. Ändå. Öns historia är ett pistolskott med kraftig knall. Titta på kartan så förstår du vad jag menar. Mitt i högkulturernas medelhav ligger ön som ett nav mellan Europa, Afrika och Asien. Allt finns inom räckhåll, det enda som krävs är lite vind och spända segel. Vilken dåre, vilken maktgalen kejsare kan motstå den frestelsen? Tröskeln till tre världsdelar kräver bara en nyckel. Någonstans där slutade erövrarna att tänka. Endast ett kretensiskt tumgrepp förmår nämligen att lirka upp låset. Våld och förtryck stänger i stället för att öppna. Arabiska piratstyrkor och riddartidens korståg stångade sig blodiga. Samma öde drabbade sultanens turkar och andra världskrigets nazister. Till en början går det förrädiskt lätt. Havet är mjukt, kustslätten vidöppen. Längre in mot land blir det tvärstopp. Bergen är Kretas fysiska och kulturella kraftkälla. Motståndsmän har alltid sökt sig hit för att samla kraft och gå till motangrepp. Bergsbyarnas kultur är varm och gästfri. Men det finns också något annat. I sång, dans och musik skymtar patronbälte, rök och blod. Främmande arméer har avlöst varandra. Men Kreta är Kreta och kommer så alltid att förbli. Självständigt och eget.

    SENSOMMARVÄRME OCH FJÄRILAR slår emot värdshusets fönsterbleck. Lampros är utmattad. Sång och röster har strömmat mot mitt rum. Gryningen kommer ljudligt med syrsor och mandolin. Mandinade är ett slags nattliga samkväm med sång och musik. Grupper av män samlas för att sjunga och spela. Tillsammans trotsar de klocka, måne och allt som kan uppfattas som lutheranskt. Med öppen balkongdörr somnar jag till musiken, fridfullt och behagligt. Nu är det Lampros tur att sova, utsträckt på en matsalsbänk. Sommartidens Thronos går i något slags dåsigt treskift. Folk lägger sig sent, går upp senare och fullföljer med siesta. Undantaget är den ständigt svartklädda Maria. Kaféet hon driver ligger i ett traktorgarage. Bland höbalar och lösgående kaniner står två campingbord och några stolar. Hon är ett slags drömmormor med mjuka ögon och snövitt hår. Ansiktet är fortfarande mycket vackert. Varje morgon sitter jag hos Maria och dricker örtte. Traktorer stannar på bygatan. Bredbenta män sveper bittert kaffe och försvinner mot fälten. I stunder av stillhet plockar hon fram en hög med fotografier. Barn, barnbarn, långa berättelser och långa leenden. Jag förstår inte språket, men förstår ändå.

    KRETA HAR SITT MASADA. Det heter Arkadi, ett kloster med munkar och krucifix, men också med en fysisk påminnelse om öns nyckelord: beslutsamhet och kamp. I tryckt text förlorar de lätt styrka, blir pompösa och uppblåsta som en viktoriansk söndagsmiddag. Just därför beslutar jag mig för att gå dit. Vägen från Thronos bär på stenek, löv och fågelkvitter; snudd på alla schatteringar utom svart. I sandaler och shorts känner jag mig immun mot historien. Halvtimmen senare har landskapet slagit om, blivit mytologiskt och kraftfullt. Snart står jag på ett kalfjäll med öppen rymd. Dolt bakom vassa kammar ligger Psiloritis, öns högsta topp och ett berg där Zeus och snö går hand i hand. Gudarnas Gud påstås ha växt upp här och fått näring från en natur som bär på vinter långt framåt maj. Vid toppen på passet svävar välväxta lammgamar med vaksam blick. En hastigt närmande biltuta signalerar att en blå bmw är på väg åt samma håll som jag. Ägaren, en fåraherde, saktar in. Allt utom förarsätet har ersatts med får eller ull. Det är på så sätt jag närmar mig Arkadi som ligger svart, buttert och gömt bak kantarellformade pinjeträd.

    ARKADIS KYRKKLOCKOR HADE RINGT i mer än två århundraden. Då inträffade den dag som går igen över hela ön. Gator och lummiga torg bär dess namn: 9 november 1866. Början på slutet. Det var på 1600-talets mitt som turkarna tog över ön. Kyrkor förvandlades till moskéer, kreter till muslimer. Först på 1800-talet blev motståndet organiserat. Men sultanens armé var stark. Upproren krossades i blod, svalde sina döda för att bubbla upp på nytt. Senhösten flydde rebellerna uppför bergen. Turkarna var dem på spåren. Innanför Arkadis murar tog de sin tillflykt; kvinnor, barn, bistra män med skägg och muskedunder. Klostrets ekport rämnade efter två dagar. Munkar och motståndsmän ställdes inför ett val: kapitulera eller dö. De valde det sistnämnda. Abboten sträckte en fackla mot gerillans krutförråd. Explosionen hördes till havet. Lågorna drog med sig motståndsmännen, men också ett stort antal turkar. Samtidigt växte något fram ur förintelsen. Sångerna och berättelserna blev början på öns frigörelse.

    EFTER DAGAR OCH NÄTTER i Thronos försvinner jag och blir borta i nästan två veckor, drar mig sakta längs havet i norr, flyttar från bukt till bukt. Kusten är fångad av 44 grader. Rethymnon och Chania ligger i parterr. Himlen väntar på en urladdning. Den är het och suddig som en oljelampa. Flyr därför mot bergen och en luft som går att andas. Men även där är dagarna klibbiga. Ljudlösa blixtar flammar ständigt upp i söder. Kanske är allt väderomslagets fel – Thronos har förberett sig för begravning. Mannen som avled just före gryningen var 94 år. Sonen, en högt uppsatt polis i Aten, sägs redan ha anlänt. Gatorna är avspärrade. Lampros har fått en timme på sig för att förse gästerna med mat och dryck. Framåt kvällen stundar barndop i grannbyn. Tvillingflickorna bärs ut ur kyrkan till ett torg uppdukat för fest. På en liten scen samsas tre musiker med en flaska Johnny Walker. Livet är tillbaka och Amaridalen har spelat 2–1 med sig själv.

    ZIGENARVILD MUSIK RINNER som rök längs Thronos gator; tränger in och tränger ut, blir svår att lokalisera. Den leder till en bakgård, till ett litet rum med spis, säng och arbetsbänk. Där sitter en åldrig man. I hans händer vilar en lyra. Melodin är som ljuset, som Kreta; flödande, omöjlig att greppa. Mannen är ett fenomen. Han heter Nikkiforos. Virtuos, strängmakare och motståndsman. Älskad och vördad från Kissamo till Sitia. Hans levnadsberättelse är en blåkopia av öns hjälteideal. På väggarna hänger fragment från livet: bröllopsfoto, gevär och en tysk hjälm med kulhål vid hjässan. Kriget är sedan länge över. Nu ägnas dagarna åt musik. En lyra kräver fyra träslag. Virket samlas in på Psiloritis sluttningar. Sedan börjar ett arbete som handlar om så mycket mer än att tillverka ett instrument. Lyran är ett Kreta med strängar. Under svåra tider har dess toner svetsat samman folket. Traditionen är stark än i dag, åtminstone i bergen. Augusti är en stafett av byfester och bröllop. Folk i förskingring-en anländer, bygden lever upp. Men det börjar bli ont om duktiga strängmakare. Vem ska ta över när Nikkiforos inte längre finns? De unga flyttar från bergen, till kust och turistnäring, till Aten och studier. Mitt i funderingarna glimtar plötsligt gubbens ögon till. Lyran ligger i knäet. Två flintbitar slås mot varandra och tänder en cigarett. Då säger Nikkiforos:
    – På min begravning ska det vara fest, dans och lyra! Folk ska äta och dricka! Folk ska skratta!

    LAMPROS VÄRDSHUS LIGGER intill dalkittelns kant. Nedanför balkongen spänner ett täcke av löv, fikon och knotiga olivträd. Strax före nästa bergskam följer ett parti med körsbärsträd och fruktodlingar. Där ligger byn Gerakiri, alldagligt vit. På ytan påminner allt om Thronos. Gubbar på rad utanför kaféet. En skrattande åsna. Byn är en by som återuppstått från de döda. Under andra världskriget kidnappades den tyska befälhavaren general Kreipe från sitt residens vid Knossos. Som hämnd lät nazisterna förinta sju av Amaridalens byar. Gerakiri var en av dem. Männen samlades in i klump och avrättades. Hus sattes i brand. Dynamitladdningar exploderade. Några år senare förlorade tyskarna kriget. Byn byggdes upp på nytt, ljus och fin.

    DESPINAS, SOCKERTANTEN I GERAKIRI, är en driftig affärskvinna i övre medelåldern. Hennes butik är ett modernt Hans & Greta. Hyllorna är fulla med bepansrade ostar, sylt och tunga kalorier. 50-literstunnor innehåller körsbärsbrandy, sirap och raki. Strax intill står en spis. Det är dit vi är på väg. Med en gryta som ger puckelrygg. 25 kilo körsbär och lika mycket socker. Med gemensamma krafter hamnar den på plattan. Koket går mot diabetes. Frukosten når någonstans i närheten. Söt yoghurt med mandelflarn, kanderade frukter och så halvas, genomskinlig brylépudding med sirapsbas. Gerakiris moln av getingar verifierar sockerhalten.

    BRÖLLOPET. Kyrkklockorna har ringt en sista gång. Kostas har fått sin Ioanna. Och grannbyn Apostoli rustar sig för adrenalinfylld fest. Bygatan och skolgården har förvandlats till ett gränslöst långbord. Lampros är där. Hela Thronos är där. Alla är välkomna. Ett vänligt, men upprymt kaos råder. En kostymklädd farbror på traktor påbörjar en hopplös jakt på parkeringsplats. Till slut sitter alla till bords. Från grillen kommer getkött, 800 gram per person. Plasttallrikar fylls med tzatziki, oliver och potatis i långa, glansiga skivor. Hjortronfärgat vin flödar i obegränsade mängder. På landsvägen hejdas förbipasserande med frågan: "Vad sägs om lite mat?" Folk i tidsnöd får ett glas raki i händerna, säger glatt yamas, skål, vevar upp rutan och far vidare. Det är ett storslaget kalas. Hur har de råd?
    – Oh, de fixar det, svarar Lampros.
    Han gör en snabb kalkyl. 600 gäster. 15000 euro i omkostnader. Och så får brudparet gåvor. Kastruller, tryckkokare, instuckna kuvert med blanka sedlar. Allt som allt borde de inbringa ett värde av 30000, kanske 40000, euro, gissar Lampros.
    Minuter innan midnatt. En gammal dam i svart tömmer en flaska raki i händerna och fuktar nacken med spriten. Tiden är inne. Musikerna äntrar scenen. Sättningen är den klassiska: två lutor och en lyra.
    Tillsammans spränger de dåsigheten. Rasande tempo, distade ackord och en musik som för tankarna till Orienten men också mot Sonic Youth och spretig rock 'n'roll. Folk reser sig på ostadiga ben. Ställer sig i ringar som flyter runt, lätt vaggande med nätta steg. Bröllopets tappraste män snurrar runt i chilota och stivani, pösiga byxor och spetsiga knästövlar. Med krumsprång far de i luften och slår klackarna mot varandra. Dansen är ett uttryck för identitet. Rörelserna påstås avslöja vem som är den bästa krigaren, den bästa älskaren. Alla som bor i dalen är övertygade om en sak. De finns här, i Amari.

  • Få vagabond.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!