• Få vagabond.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!

  • Magiska Bali

    Himlen speglar sig i jorden. Röken från jordens innandöme stiger mot himlen. Risfälten blänker runt de blå vulkanerna i jordklotets mest exploaterade paradis.

    Magiska Bali
    Efter sju timmar slutade det äntligen att regna och nu kör vi plaskande genom vattenfyllda gator, från havet, till bergen och tillbaka, Seminyak-Denpasar-Ubud-Sukawati-Batubulan, som en enda avlång by. Jag svettas och klibbar och är uppfylld av en trygghet som jag mest tror grundar sig i att jag för första gången på ett par månader inte fryser.

    Alla dessa människor med korgar på huvudet på väg till kvällsmarknaden på Jalan Diponegoro och alla dessa skotrar i den kaotiska kvällsrusningen på den tvåfiliga leden mellan Kuta och Sanur. Att oordning kan kännas så hoppingivande och avgaser lukta så förtroendeingivande. Bali handlar inte bara om drömmar. Verkligare än så här kan det inte bli. Riset befinner sig i samtliga växtstadier på en och samma gång. Späda ljusgröna plantor som badar i vatten. Höga mörkgröna buskar som rasslar i vinden. Gula mogna kärvar som piskas mot masonitskivor så att risaxen yr. På revet utanför Ulu Watu-templet jagar de australiensiska surfarna vågen. På bakgården till ett hus i Ubud skär wayang kulit-mästaren Wayan Wija till en ny apgud till sin skuggteaterensemble. På Lovinas svarta lavasandstränder knådar Ketut, en av massöserna i det nya kvinnokooperativet, en blek, dallrande holländsk kvinna. I en gummibåt i Ayung-flodens forsar skriker och skrattar en grupp tyskar så att stararna i kokospalmerna tappar målföret.

    De säger att det inte finns någon anledning att oroa sig. Allt kan tolkas positivt: balineserna, folket i världens mitt, är inte till för turisterna - det är turisterna, blekfisarna från Europa, Australien och Amerika, folket i världens utkant, som är till för balineserna.
    Vid ett brunt laminatbord under tavlan med den tunga guldramen och de blå och rosa fåglarna sitter Gede Sanat Kumara och klickar sig genom dagens frågeskörd med musen. Skärmens blå sken på hans prydligt strukna rödvitrandiga skjorta, välkammade hår och korta, kraftiga mustasch. Vattenförsäljarens lockrop ute på gatan svagt bakom ljudridån från den mullrande luftkonditioneringen. Gede hummar för sig själv:
    - Mail från Southhampton, Brisbane, Bremen... och Katrineholm... från Sverige? Så långt borta (han skrattar belåtet). Vad vill de nu då? Två familjer. Hotell på Bali över julhelgen... okej!
    Han klickar på "reply", skriver långsamt med mjuka fingertoppar att han ska fixa bokningen och att han snart återkommer med detaljer.

    Gede skjuter ut karmstolen. Det gnisslar i de blanka, vita kakelplattorna, som får rummet att kännas mer som ett kontorsmöblerat badrum än ett badrumskaklat kontor. Han kryssar mellan skrivbord och datorer ut till whiteboard-tavlan i den trånga vestibulen där ytterligare två skrivbord och två datorer tryckts in. De vita spetsgardinerna fladdrar i luftkonditioneringsdraget. Han tar den blå tuschpennan. En tupp gal från kanten av risåkern på andra sidan gatan. Han antecknar: "Four adult, four children, Kuta, Dec 18-Jan 5". Han sätter sig ner vid sitt skrivbord igen och avslutar Netscape. Datorn rasslar svagt som bananpalmblad i monsunbrisen. Han vänder sig mot mig och hans stela anletsdrag spricker upp i ett torrt, studsande skratt:
    - Du kan inte tro vad många frågor jag får, om allt möjligt, från hela världen, säger Gede medan hans vänstra pekfinger otåligt - och säkert utan att han själv märker det - studsar lätt - "trrrdt, trrrdt" - på return-knappen.
    - Häromdagen frågade någon hur man skulle göra om man vill gifta sig på Bali. Jo, jag svarar på allt.

    Gede jobbade 15 år på hotell innan han kastade loss. Varje år åkte han på olika resemässor i Europa för att lansera lyxhotellet han representerade, kom i kontakt med den internationella turistbranschen och lärde sig den nya tekniken. 1996 startade han Access Bali Online hemma i kedjehuset i en av Denpasars förorter, där gatorna är gropiga och trånga, där husen aldrig är högre än två våningar, där bougainvillean, poinsettian och kokospalmerna håller på att återerövra vad de en gång förlorat med den ursinniga växtkraft som är självklar i det tropiska monsunbältet åtta grader söder om ekvatorn. Nu har Gede 13 anställda hotellbokare, html-kodare och web-layoutare och företaget fortsätter att expandera.
    - Med Asienkrisen sjönk vår valuta. Det blev för dyrt att åka utomlands och marknadsföra sig. Och att trycka en tidning och skicka till Europa kostar en förmögenhet. Nu kan Balis hantverkare, hotell och restauranger göra reklam för sig över hela världen på min internetsajt till nästan inget pris alls, säger Gede samtidigt som hans femåriga son sliter upp dörren mellan familjens privata vardagsrum och Access Bali Onlines kontor för att se om Gede inte är klar snart och kommer hem och äter.

    För Gede är turismen guden Wisnu - upprätthållaren, garanten för att balineserna även i morgon ska ha en rimlig inkomst och ett värdigt liv, trots oroligheter i Jakarta och ekonomisk tillbakagång i resten av den indonesiska övärlden. Och internet - som på Bali blivit länken till de rika, till väst - är vagnen Wisnu kör över himlavalvet. Gede tar en klunk ur det nyanlända glaset med Coca-cola som skvalpar runt en stor, oformlig isbit, och fladdrar med blicken mellan mig och något som händer på skärmen.
    - Medan resten av Indonesien gick i bankrutt tidigare i år har vi praktiskt taget ingen som helst ekonomisk tillbakagång på Bali.
    - Tack vare turismen, säger han, är allt som vanligt.

    Att Nyoman Kantor är Gedes pappa känns inte alldeles följdriktigt. Om Gede är den disciplinerade entreprenören är Nyoman den impulsive bohemen i sina skrynkliga grå gabardinbyxor, sina teveskärmsformade glasögon och sitt rufsiga hår. Nyoman kryssar väldigt långsamt och osäkert familjens dammiga suzukiminibuss mellan skotrar och motorcyklar in mot Denpasar; genom den ångande eftermiddagen och genom en avsmalnande tunnel fylld av blå rök, med ett tak av gröna blad. Jag svettas kopiöst, dropparna svämmar över ögonbrynen, rinner svidande ner i ögonen och sväller till femkronestora fuktfläckar i anteckningsblocket. Nyoman pratar snabbt och engagerat om Bali, hemmet på jorden, universums mitt, och Suharto, Indonesiens hatade president som avgick efter studentprotester i Jakarta i maj i år efter att ha klamrat sig fast vid makten sedan 1966.
    - Det känns fantastiskt, säger Nyoman och vevar hostande upp sin sidoruta, nu kan vi prata öppet för första gången på 32 år. På ena sidan vägen sticker gröna risplantor upp ur gräsvallsinramade, blågrå vattenspeglar, på andra sidan spretar silhuetter av kokospalmer framför den i grå disslöjor intrasslade Gunung Agung, Balis högsta och heligaste vulkan.
    - Indonesien är så korrumperat. Suharto har snikat åt sig en förmögenhet på... ja, vissa hävdar fyra miljarder US-dollar, och ingen ställer honom inför rätta, säger Nyoman ivrigt, på en gång aggressivt och lyckligt, saktar in, rusar motorn med kopplingen nertryckt och glider över ett farthinder.

    Vid Puputan Square möter vi en procession av gudafestklädda män med palmbladsmyckade bambustänger och kvinnor med staplade fruktberg på silverfat. Nyoman saktar in, vinglar till vänster.
    - Åh, en procession igen, säger han uppgivet. För vad? Ja, säg det, de är väl nåt. Så här är det på Bali - hela tiden. Han svänger runt hörnet och sniglar sig mot Jalan Camboja förbi den guldglittrande och blombladsdekorerade processionen som ringlar i motsatt riktning, in mot centrum.
    - Jo, få se, det är ceremonin man har efter kremeringen, just det, en när-själen-lämnat-kroppen-ceremoni, säger Nyoman och stannar framför den långa raden av parkerade japanska 100-kubiksmotorcyklar vid Jalan Cambojas gyttriga kvällsmarknad. Skymningstimmen är het och röd och det runda stekoset från en pepparkaksbrun, helstekt gris kittlar i näsborrarna.

    Fullmånens bleka sken från den disiga natthimlen får de gropiga gränderna i Anturan att se ut som perforerade av kometer och mörkret i avloppsdikena att kännas hotfullt, som om skräckinjagande demoner ligger och lurar i de våta skuggorna. Men ingen är missmodig. Kvällen är mättad av förväntningar. Snart börjar tempelceremonin: flämtande ljus, starka färger och söta dofter för gudar och människor. Förberedelserna har pågått i dagar. I Anturan har man stekt kycklingar, vikt små palmbladskorgar och lagt i blomblad, bakat skrikigt karamellfärgade rismjölskakor, staplat frukter i höga smala pyramider och någon har till och med helstekt en liten, men välgödd gris.

    Vi träffas hemma hos Ketut Sukrawarsa på Gang Bima för att klä upp oss i sarong (tygstycke som viras runt höften), selandang (brett, blankt tygskärp) och destar (scarf som knyts runt huvudet med knut i pannan) och kyla ner oss med en drink på arrak, lime, honung och is. Krabang! Måndiset spricker, stjärnorna gnistrar. Från grannens fönster strömmar ljudet av förföriska gamelan-xylofoner, gonggonger och flöjttoner med en harmoni som känns utomjordisk. På MTV på teven i hörnet av vardagsrummet svänger Alanis Morrisette sitt långa, svarta hår i scengolvet, sensuellt och vilt.
    Ketut sliter motvilligt blicken från Alanis Morrisette, rättar till hårbandet runt sin långa, blanka hästsvans och höjer glaset med ett "Selamat minum" (skål), och medan Brahma, Wisnu och Siwa väntar på att stiga ner från evigheten och ta templet i besittning låter vi den kalla, syrliga och söta spriten rinna nerför struparna. Hundarna ylar och luften luktar våta trasor när vi trippar ut i gränden i våra snäva saronger.

    Gatan utanför pura desa, bytemplet, är kantad av hemsnickrade partytält med träbänkar, plastpallar och campingbord där man bullat upp med långa rader av Bintang-ölflaskor, Coca-cola-burkar, kex, cigaretter och vetebröd med chokladfyllning insvept i plast. Dunkande techno och disko ur bergsprängare, söta nejlikecigarett-dimmor, feta chipsdofter, trötta barn på axlar, fluktande tonårsgrabbar och fnissande tonårsflickor (Om Ketuts lillebror: "...han brukar passa på att ragga tjejer i templet, de är ju så vackra under ceremonierna i sina genomskinliga, guldfärgade spetsblusar") och byns polis som trots att kvällstemperaturen inte krupit under 30 grader är klädd i täckjacka med pälskrage. För att alla ska få plats är det två bönesessioner ikväll. Vi får plats på den sena och slår oss ner på palmbladsflätade mattor på gräset inne på tempelområdet just när prästen börjat recitera kvällens mantra ur Vedaskrifterna på en blandning av sanskrit och kedung, högbalinesiska.
    De färgsprakande offergåvorna uppradade som julpynt på cementpodierna runt om och de vackert klädda människorna i bön: händerna som ett tak framför huvudet och tummarna mot pannan.

    Men det började med blodbad. Holländarna koloniserade Moluckerna, Java och Sumatra, men Bali saknade kryddor och stora flacka områden för plantager och de flesta handels- och militärskepp seglade förbi mot andra horisonter.
    Det dröjde ända till 1850-talet innan holländska staten insåg att kolonialt herravälde inte bara handlade om inkomster och utgifter, utan också om territoriell och strategisk makt - och först då försökte man få kontroll över kungadömena på norra Bali. Fast det dröjde ända till 1906 innan holländarna erövrade de sista självständiga hoven, Badung, Tabanan och Klungkung, och därmed la hela Bali under sig. Men erövringen av Bali tillhör inte de ärofullaste händelserna i den holländska kolonialhistorien. Tvärtom.

    Synen som mötte de holländska trupperna var förbryllande: istället för soldater stod de öga mot öga med en procession av vitklädda präster, hovadjutanter och deras familjer och längst fram i en bärstol satt rajan själv, pyntad med guld, blommor och palmblad, som om det var fest på gång.
    Plötsligt på en signal rusade en av prästerna fram och stack en dolk i sin egen rajas bröst. Resten av den kungliga processionen höjde sina lansar och dolkar och började springa mot de holländska soldaterna. De svarade med att skjuta akt in i hopen. Då utbröt vanvettet. Istället för att fullfölja attacken började balineserna sticka ihjäl sig själva och sina skottskadade kamrater och efter några minuter låg hela hoveliten död i högar framför de förfärade holländarna. Samma eftermiddag upprepades händelsen vid ett mindre hov i närheten och två år senare vid hovet i Klungkung.

    Det kallades puputan, gick ut på att det är bättre att dö än att ge upp och innebar ett moraliskt bakslag för fienden. Effekten var densamma som om soldaterna hade skjutit ihjäl Bambi. De koloniala myndigheterna kände att de måste göra något för att förbättra sin image. Dessutom insåg man att hinduismen - som kommit med handelsmän från Indien till Java tusen år tidigare, men nu bara levde kvar på Bali - kunde funka som stoppkloss för spridningen av islam i Sydostasien. Resultatet blev en politik som inte bara gick ut på att bevara Bali som det var, utan att återställa Bali som det en gång varit. Bali, bestämde man, skulle baliniseras.

    Nästa kväll är vi tillbaka i templet. Frukten, de grillade kycklingarna och den stekta grisen är borta. Men Brahma, Wisnu och Siwa har inte frossat hela natten. Folk kom tillbaka till templet i morse och bar hem offergåvorna igen. Idag har de ätit mango, fläsk och riskakor så att magarna står i fyra hörn.
    Utanför tempelingången står folk i täta klungor runt bensinlampor och utrullade spelplaner i plast som är utformade som rutnät med symboliska figurer och karikatyrer av människor. Många satsar, några vinner. En av dem är Ketut. Han kammar hem 150 000 ruphia (150 kronor) i första omgången och stoppar stolt ner den tjocka sedelbunten mellan t-tröjan med Megawati Sukarnoputri-tryck och sarongen innan vi kliver in genom den smala tempelingången. Ikväll är det inte bön, ikväll är det joged.
    - Sånger vi brukar sjunga och dansa till när vi dricker palmvin, säger Ketut.
    - Sedan, när vi är fulla, dansar vi, fortsätter han.
    - Precis som i Sverige, säger jag.
    - Det är samma överallt.
    - Men supvisor i templet!
    En ung, vacker kvinna med gulddiadem dekorerad med vita frangipani-blommor, ett långt läderförkläde med snirkliga röda och guldfärgade mönster och bulliga guldörhängen glider in på korta, snabba steg medan gamelanorkestern krabangar och manskören sjunger "Ale, ale, ala, le, le, le, aee, aee". Flickan pekar ut en man i publiken. Han tvekar, men hans kompisar tvingar upp honom. Han får ett glas grumligt palmvin som han måste svepa. Hon svänger höfterna. Han följer. Hon juckar. Han stöter sin höft mot hennes. Publiken vrider sig av skratt.

    Den första mannen går och sätter sig igen - männen i publiken hukar, "...nåd, inte jag" - men flickan pekar självsäkert ut en ny danspartner, och så håller det på om och om igen medan manskören sjungande böljar från sida till sida och publiken snart har så ont i magen av skratt att de inte orkar skratta och det bara är tårar som rinner och förtjusta kvidanden som hörs.
    Holländarna ville redan från början att sköna Bali skulle genomsyras av den upplysta kolonialismen.
    Kristen mission förbjöds ("...våra aktiviteter på denna utpost har kraftigt begränsats", klagade prästen Kersten i ett brev från Denpasar på 10-talet), hinduismen skulle få blomma i frihet och balinesisk kultur uppmuntras. G.P. Rouffer, chef för holländska Bali Instituut, summerade: "Låt balineserna leva sitt eget vackra, ursprungliga liv så opåverkat som möjligt. Deras jordbruk, deras byliv, deras egna former för gudadyrkan, deras egen litteratur... Låt den koloniala administrationen... behandla Bali som en sällsynt juvel, en juvel vi måste skydda och vars jungfrulighet måste förbli intakt."

    Bild 774816

    Resultatet blev att Bali hoppade direkt från jordbruk till turism utan att ta vägen via industralism. Holländarna regisserade skuttet målmedvetet: 1908 bildades Turistföreningen för Nederländska Indien, 1924 började holländska oceanångarbolaget KPM med direktlinjen Bali Express mellan Singapore och Bali, 1928 öppnade KPM Bali Hotel i Denpasar och 1932 slogs portarna upp till Bali Museum, som skulle ställa ut verk av såväl den europeiska
    konstnärskolonin på Bali (W.O.J. Nieuwenkamp, Rudolf Bonnet, Walter Spies med flera) som av balinesiska konstnärer. Gummi- och kaffebaronerna stannade kvar på Java och Sumatra. Bali blev istället lekstuga för konstnärer, socialantropologer och dokumentärfilmare - tillsammans skapade de bilden av Bali som det nya Söderhavsparadiset (arvtagaren till konstnären Gauguins Tahiti) och som ett levande museum, där hinduismen manifesteras morgon, middag, kväll i färgsprakande ceremonier och kvinnorna går omkring barbröstade.

    Först ut att marknadsföra Bali som turistparadis i väst var den tyske antropologen Gregor Krause som 1920 publicerade en fotobok med nästan 400 bilder från Bali. Krause skrev: "Allting är vackert, perfekt vackert." och "Jag var rasande på Gud att jag inte var född på Bali". Den brittiske resenären Joseph G Gorer fyllde på några senare: "Jag lämnade ön mot min vilja, övertygad om att jag skådat det närmaste man kan komma utopia."
    Sista kvällen äter vi saté kambing från en mobil matkiosk vid kanten av risåkern strax utanför Sanur. De små nötköttsbitarna uppträdda på tunna träpinnar fräser på träkolsbädden i en avlång, rostig plåtlåda. Mannen i matkiosken viftar liv i elden med ett palmblad. Det ryker så att det sticker i ögonen och doftar underbart. Kvinnan skär saftig, rinnande rödlök och blandar mörk, tjock jordnötssås. Nyoman Kantor, jag och Micke sitter på plastpallar och äter glupskt medan kokospalmerna blir röda och lila och den tropiska natten, lika varm och inbjudande som dagen, andas oss behagligt i nacken.
    - Energi, det här är ren energi, smackar Nyoman och biter av några köttbitar från träspettet. Bensinlamporna flämtar. Mörkret svirrar och piper.
    - Tänk att holländarna ockuperade oss bara för att utveckla turism, försätter han.
    - De gillade er, säger jag.
    - Jo, hickar Nyoman efter att ha svept ölglaset med den jättelika isbiten. Tur för oss. Industrier och plantager vore inte lika kul.
  • Få vagabond.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!