Malaysia föds på nytt

När tordönknallarna avlöser varandra med bara några sekunders mellanrum och regnet smattrar mot plåttaken i Chinatown har jag hunnit in på mitt hotellrum.
Malaysia. Penang. Georgetown. Cathay Hotel. Som i fattiga förrevolutionära Kina, ömsint bevarat i postkoloniala Malaysia, Sydostasiens framgångsland. Små flisor av den gamla världen på raksträckan mot framtiden med en galopperande välfärd. Bambu, flätad korg och rasslande cykelrikshor inramat av glas, betong och bredband. Knirrande trägolv i ett rum stort som en badmintonplan. Repiga, mörka, blanka trämöbler och ett tassbadkar med stora matta stålkranar från ett annat sekel, en annan världsordning och ett annat liv.
Med en frottéhandduk över axlarna gläntar jag på de solkiga gardinerna som hänger i strimlor under den brummande luftkonditioneringslådan. Jag lekte att jag var i Indien, sedan i Kina och sedan kom regnet. Den fuktiga, kvalmiga eftermiddagen då solen svedde pannor och axlar på gatorna i Little India gick in i en skymning där bomullstussmjuka moln skiftade till mörkt gråblått och svällde åt alla håll av egen kraft. Hu, vilka hotfulla molnstoder. Jag blev nästan rädd innan jag förstod att att den förestående urladdningen betydde pånyttfödelse.

Bang! Bom! Bom! Nu visar den lagrade tropiska molnkraften vad den kan. Oj, dÙ?r svämmar brunnarna över och där tvättas bougainvilleans dammiga blad rena. Där lyser blixtarna upp i de trånga gränderna där våta katter i sekundsnabba scener pilar mellan silverglänsande soptunnor och blöta kartongbitar.
Jag är trygg, nöjd, mätt och framför allt inomhus. Gommen minns smaken av mild buljong, palsternacka och korianderblad på den lilla serveringen på trottoaren i Chinatown. Och på min näthinna fortfarande travar med röda plastskålar och soppslevar, rinnande vattenslangar, kakelkädda mintgröna väggar och en gammal farbror med bar överkropp och öppen mun som sover i sin cykelriksha.

Jag hör regnet öka i styrka. Drip-drop blir drip-drip-drip som blir tatata-tatata-tatata. Även kroppen minns. Mina armar är heta och rödbruna efter den långa promenaden genom Georgetowns olika världar. Förbi den malajiska matmarknaden; ut på de gistna höga träbryggorna inramade av kinesiska bostadshus på träpålar; över Padangen, den stora gräsplanen där alla ? kineser, indier, malajer och en och annan europé ? leker med drakar och äter picknick.
Älskade Georgetown. Asien i en buljongtärning. Hur ska man kunna dela på detta? Hur kan man efter några dagar här vara rasist, främlingsfientlig eller förneka den kulturella smältdegeln som förebild? I dag har jag vandrat barfota på buddisttemplens svala stenplattor och hindutemplens lena marmorgolv och borrat ner tårna i moskéns mjuka heltäckningsmatta. Jag har hört kristen klockklang, känt doften av träkolsgrillad tandoorikyckling och andats in den söta doften från de kinesiska rökelseknippena nedstuckna i sandfyllda krukor i små altarskåp på husfasaderna.

Nu börjar regnet avta. På andra sidan den folktomma gatan från Cathay Hotel ser jag de stängda fönsterluckorna på den indigoblå grosshandlarvillan. The Cheong Fatt Tze Mansion. Tre gamla rikshor för evigt parkerade på verandan. Och utanför tjänarnas vita bostadslänga, som för några år sedan byggdes om till pub och indisk restaurang, vajar de kulörta lamporna av och an i den salta brisen från Malackasundet.
Jag älskar fukt och värme. Jag tycker att min svettiga kropp känns bättre än min huttrande kropp. När jag badar ångbastu i badhuset här hemma längtar jag till monsun-Asien. När jag är i monsun-Asien längtar jag ingenstans.
Var är alla männen? Jag ser nästan bara kvinnor under gågatans palmer som är dekorerade som julgranar med girlander av blinkande röda lyktor. Kvinnor som jobbar, säljer, köper, vaktar, äter, promenerar.
Överallt kvinnor på väg någonstans i doften av nejlikecigaretter och avgaser och genom ljudmattan av malajisk popmusik på gatorna i Kota Bharu, huvudstaden i delstaten Kelantan som styrs av det muslimskt fundamentalistiska partiet PAS. Hur kommer det sig? Där fundamentalister bestämmer ska kvinnorna vara tillbakatryckta och osynliga.

De flesta kvinnor i Kota Bharu har en tudung, en sjalett, svept över huvudet, men ingen bär slöja framför ansiktet, många är klädda i jeans, ingen vill vara osynlig. Nästan alla poliser jag ser är kvinnor, varenda försäljare i den åttakantiga inomhusmarknaden pasar besar är kvinna, alla som jobbar på McDonald?s är kvinnor, de som kommer fram till mig på gågatan i skymningen när minareterna förkunnar sitt Allah akba, Gud är stor, är ? kvinnor. Jag räknar och kommer efter ett snabbt överslag fram till att det går ungefär två kvinnor på en man på Kota Bharus gator. Jordklotets enda muslimskt fundamentalistiska kvinnostad?
– Var kommer du ifrån? frågar en kvinna nyfiket och ställer sig med sin dotter i handen framför näsan på sin man. Vad jobbar du med? Jag jobbar på en skola.
– Jag går på polytekniska högskolan, säger en annan kvinna.
– Jag jobbar på ett IT-företag i Kuala Lumpur, säger en tredje.
– Jag ska bli småskolelärarinna, in sh?allah, om Gud vill, säger en fjärde.
Jag blir omtumlad av självklarheten och nyfikenheten. Som om jag var en vän till familjen.
På eftermiddagen jäser hettan i Kota Bharu, som i det brännande solljuset ser blekt och skräpigt ut. Efter att solen gått ner kommer urladdningen. Plötsligt får Kota Bharu ett skimmer, som om en fe svingat sitt spö över Jalan Padang Garong och alla gyttriga basarer. Och det känns som om hela stan har ätit något uppiggande.
Ljusbågar slösar tusentals watt över gator, framför moskéer och mitt i rondeller; tänds och släcks, tänds och släcks i olika bländande abstrakta mönster. Allah akba! Gud är stor, abstrakt och blinkar som ett resande tivoli på en svensk höstmarknad.

Stammarna på palmerna blinkar också. Transparant bark upplyst inifrån. Är Malaysias palmer ihåliga? Jag känner på stammen. Ja, det är de. Och gjorda av plast.
Ut ur mörkret bortanför huvudgatan strömmar förföriska dofter och glittrande ljuspunkter från pasar malam, nattmarknaden. En gropig ödetomt stor som en fotbollsplan där det stiger skyar av rök från hundratals träkolsgrillar.
Jag går mellan små kvadratiska träbord fyllda med palmbladsknyten, röd och grön gelé, kokta ägg, stekt fisk, kycklingcurrygrytor ? Oljeblanka hällar där man steker roti canai (ett platt, mjukt, frasigt vetebröd) och murtabak (malajiska pannkakor fyllda med kyckling, biff eller bananer). Grillarna ser ut som balkongblomlådor och sprakar och fräser under tunna kycklinggrillspett. Grytor med oljig jordnötssås. Bambukorgar med vita kuber med ihoppressat kallt klibbris. Gula plastfat med gurkor skurna i avlånga stänger.
Jag handlar kycklingspett från ett stånd, banan-murtabak från ett annat, viker och knyter upp tidningspapperpaketen och plastpåsarna med mat och såser och beställer Seven-up. Får in ett högt hårdplastglas fyllt med en knagglig isbit, stor som en knytnäve.
Sedan sitter jag där under Kota Bharus fullmåne i larmet från kvällsmarknaden. Doppar de fadda riskuberna i den starka, söta jordnötssåsen, äter och lyssnar. Knattrande dieselgeneratorer vid drickastånden. Teveapparater som visar B-filmer pÙ� högsta möjliga skorrande volym. Väsande wokar. Mjuka malajiska röster. Och i en vindpust indisk filmmusik från en försäljare som har ett bord fyllt av cd-skivor bland matstånden.

Tangenterna åker spöklikt ner och upp, som om en osynlig man spelade. Inne på lyxhotellet Bukit Bintang Plaza klinkar den självspelande flygeln klassisk europeisk musik medan gästerna halvligger mot de guldglänsande kuddarna i rokokosofforna. Blank mässing, fåtöljfransar, heltäckningsmattor, enorma krukpalmer. Och utanför svängdörrarna reser sig världens högsta hus, de mörka tvillingskraporna Petronas Twin Towers (451 meter), mot den åskmolnsstinna himlen. Jag ryser. Det är som en hollywoodregisserad vision av framtiden. Blank, automatisk, men ändå kitschigt tillbakablickande.
Den gyllene triangeln. Kuala Lumpurs nya centrum. Brummande fläktar pumpar ut skyar av sval vattenånga över utekaféerna för att göra kvällen lite mindre het. Jag dricker kaffe och äter cheesecake på Starbucks, där stjärnorna på himlen skyms av en betongbanvall som löper på pelare tio meter upp i luften. Det är den nya monorailbanan som ska göra bussar överflödiga och därmed gatorna mer framkomliga.
Jag vandrar genom de stora shoppinggalleriorna. Luftkonditionerat. Futuristiskt designade rulltrappor. Doftlöst. Så blankt, så rent. Jag går på trottoarer under tio gånger tio meter stora bildskärmar som flimrar reklam för globala varumärken. Jag strosar runt på datavaruhus med ett överdåd av det allra senaste digitala. I klädaffären Brittish India blir jag stående. Funderar på vad som är exotiskt för malaysier. Brittish India säljer inte indisk exotism, som svenska affärskedjan Indiska, utan minnet av den europeiska kolonialtiden i Asien: rutiga skjortor, kortbyxor med pressveck, knästrumpor och sandfärgade kängor mot en fond av svartvita bilder av gamla maharajapalats.

I kineskvarteren luktar det durian, frukten som är stor som en pumpa och illaluktande som ett avträde. En söt, jolmig fruktdoft toppad med en nypa förruttnelse och ett uns av bränt gummi. Jalan Alor. Bara några hundra meter från Gyllene triangelns moderna glas- och betongfasader. Här är man tillbaka i Kina någon gång före revolutionen. En gata kantad av en frodig trädallé och glasskåp med färsk mat bakom röda kinesiska tecken. Ramsor med namn på maträtter man först bara kan gissa sig till vad de innehåller: curry laksa, asam laksa, fatt tuck choy, dim sum.
Det regnar igen. Mat från människohänder och vatten från himlen. Kvällsregnet smattrar mot de röda plastskålarna och soppslevarna i diskbaljorna och frasar mot plastpresenningarna över matskåpen. Blixtarna på himlen flammar i skyskrapornas glasfasader som sticker upp bakom de gistna låga husraderna.
En gata med ett utbud som i en saluhall, inredning som på ett utekafé och luftfuktighet och temperatur som i ett badhus.
Jag är både blöt och varm. Kan inte skilja svetten från regnvattnet. Luften är full av syre. Träden laddade med klorofyll. Plaskar med sandalerna i vattenpölar förbi grillade kycklingar med huvuden som sitter kvar på kroppen, knippen av ljusgröna våta bladgrönsaker, små musslor i stora korgar, levande ålar, grodor, krabbor och fiskar i brusande akvarier.

Någa dagar senare ligger jag innanför ett rosa myggnät i en enkel bungalow på ön Perhentian Kecil utanför Malaysias östkust. Hör Sydkinesiska sjön brusa. Långt från multimediala superkorridoren, högspänningsledningar och larmet från marknader. Jag ser solen gå upp bakom grannöns bergsrygg som är täckt av skog, som härifrån ser ut som en matta av broccoli.
Jag hör bara naturens ljud. Inga bilar, inga motorcyklar. Bara en varan som stökar runt i komposten i djungeln bakom huset. Bara en man som vandrar i den vita sanden som gnisslar under hans fotsulor. Bara de gängliga kokos-palmerna som rasslar i den mjuka vinden.
Jag sätter ner fötterna på det sandiga träplanksgolvet i bungalowen. Snart ska jag gå i det daggvåta gräset och vada i den våta kittlande sanden genom det transparenta vattnet ut till motorbåten.
Snart ska motorbåten studsande klyva vågorna för att ta mig till en plats där man stiger ner till en fullkomligt tyst värld, en värld full av stim med pyttesmå spigg, jättestora sköldpaddor och taggiga koraller.

 

---

Text: Per J Andersson • 2004-11-30
Malaysia • Restips