• Få vagabond.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!

  • Mallorca - vackert på riktigt

    Agatha Christie, Robert Graves, George Sand. Författare som samtliga inspirerades av Mallorca - ön som är lika vacker på näthinnan som i böckernas värld.

    Mallorca - vackert på riktigt

    En närsynt mallorquinsk nunna råkar stöta till en berusad engelsk turist på ett så olyckligt sätt att han dimper i backen. Han är mycket fet, klädd i shorts och en svettig T-tröja som det står "Porn Star" på. Vingligt reser han sig upp, beredd att slåss, men när han får syn på nunnan blir han from som ett lamm.
    Det här är kontrasternas stad, tänker jag, sittandes på en bänk under platanerna på promenadstråket Passeig des Born i Palma de Mallorca. Det är sen eftermiddag. Siestan är över. Allt fler människor börjar röra sig på gator och torg. Trafiken tätnar, affärerna öppnar och på uteserveringarna blir det trångt, speciellt på Bosch, den populära baren vid norra änden av Passeig des Born vid torget Plaça Rei Joan Carles – ja, på Mallorca får den spanske kungen Juan Carlos finna sig i att hans namn stavas på katalanskt vis. (Mallorquín är, tvärtemot vad somliga påstår, inget eget språk utan en katalansk dialekt.)

    Bild 774814

    Från min utsiktspunkt på Bosch iakttar jag förbipasserande människor: kortbyxklädda turister, affärsmän i kostym, mammor med barn på väg till skolan, tjänstemän, arbetare, gamlingar, tonåringar, tiggare – en salig blandning. Turisterna tillåts aldrig att dominera i de centrala delarna av huvudstaden. I andra orter längs kusten må de bete sig hur de vill, men de gamla kvarteren i Palma är lokalbefolkningens revir.
    Jag promenerar söderut längs Passeig des Born, tvekar om vägen vid Plaça de la Reina. Rakt fram ligger hamnen. Trappan till vänster leder till katedralen och de medeltida gränderna. Men jag väljer gatan till höger, Apuntadors, som först löper genom Palmas krogtätaste kvarter och senare mynnar ut vid torget Plaça Drassana.
    Det känns som att förflyttas till en liten by. Trafiken är minimal. Det runda torget omges av en gång i tiden pastellfärgade hus, men numera har det mesta av färgen flagnat bort. Där finns några små kaféer. Ungarna sparkar boll mitt i gatan och på bänkarna under träden sitter tanterna och väntar på att skymningen ska falla.

    PÅ ANDRA SIDAN ÖN, sex mil norr om Palma, har Port de Pollença lagt sig till rätta vid en havsbukt med skimrande berg som fond. Charterturismen till trots är orten relativt oförstörd. Strandpromenaden, som under bugande pinjeträd löper norrut mot halvön Formentor, är hänförande. Här finns gott om små och medelstora hotell men inga jättekomplex av det slag som kantar den sönderbyggda stranden vid Alcúdia, en mil österut.
    En gång i världen gästades Port de Pollença av deckardrottningen Agatha Christie. Senare publicerade hon novellen Problem at Pollensa Bay, som utspelar sig på ett hotell kallat Pino d'Oro. Något etablissemang med det namnet har aldrig funnits i trakten; däremot kan man sedan 1929 bo på Hotel Illa d'Or. Där hyrde Agatha Christie in sig på 30-talet och där har även jag bokat rum.
    I dag är Illa d'Or ett exklusivt, fyrstjärnigt hotell. De flesta gästerna är rika, åldrade engelsmän. Jag tycker att alla de gamla damerna som sitter på rad i hotellets gungstolar liknar den legendariska författarinnan. Men Agatha Christie var ju faktiskt i fyrtioårsåldern när hon vistades här, en intellektuell kvinna i sina bästa år som nog hade mycket lite gemensamt med de gummor som nu sitter och gungar på terrassen. Hon skriver att utsikten från hotellet "hade den utsökta vagheten hos en japansk gravyr" – en formulering som jag drar mig till minnes när jag i solnedgången ser ut över havet mot de landtungor med disiga berg som formar "Pollensa Bay".
    Tidigt på morgonen hörs bullret från lågt flygande helikoptrar. De försvinner bort över bukten mot den bergiga Formentor-halvön. Ett par timmar senare är jag på väg mot samma mål, men strax utanför Port de Pollença blir jag stoppad i en poliskontroll. Beväpnade män ber mig öppna bagageluckan. De söker igenom hyrbilen innan jag får fortsätta uppför slingrande vägar in i ett dramatiskt landskap, där klippbranterna på sina håll stupar flera hundra meter ner mot havet. Halvvägs ut på den två mil långa halvön finns en av Mallorcas vackraste stränder. Alldeles intill ligger det legendariska lyxhotellet Formentor och vid dess infart blir jag än en gång stoppad av beväpnade poliser. Stranden och andra områden vid hotellet har stängts av.
    – Det måste vara något stort på gång, säger jag.
    – Mycket stort, säger en polisman som avvisar mig vänligt men bestämt.
    Det är bara att vända tillbaka. Jag kör förbi Port de Pollença, gör ett kort uppehåll i dess moderort Pollença – en charmig gammal stad, en halvmil in i landet – och fortsätter sedan söderut genom ett allt plattare landskap. Längs Mallorcas nordvästra kust sträcker sig den mäktiga bergskedjan Serra de Tramuntana. På öns sydöstra del finns blygsammare berg. Större delen av Mallorca, som ligger däremellan, utgörs dock av platt jordbruksmark med väderkvarnar och sömniga samhällen.

    JAG STANNAR TILL i Santa Margalida – inte av någon anledning alls utom att det är lunchdags. Byn ligger på en kulle. Från kyrkan har man utsikt över omgivande slätter. Vid torget ligger en sylta, Ca Na Martina, som enligt en skylt serverar menú del día – tre rätter med vin för en femtiolapp. I baren sitter några luggslitna individer och spelar kort. Den lysrörsupplysta matsalen ligger en halvtrappa ner. Där är jag ensam gäst, men en skränande teve som visar en dubbad version av tonårsserien Sabrina håller mig sällskap. En äldre man med smutsigt förkläde serverar soppa med skaldjur och ris, därpå fläskkotletter med potatis och till sist brylépudding.
    – Allt var mycket gott, säger jag.
    Han tittar frågande på mig.
    – Det var gott, upprepar jag.
    Han ser förvånad ut.
    – Jaså, säger han till sist.
    På kvällen – när jag tittar på teves nyhetssändningar – får jag förklaringen till den hårda bevakningen av Formentor. På lyxhotellet pågår ett politiskt möte. Bland deltagarna märks den spanske premiärministern Aznar, Egyptens president Mubarak, Israels utrikesminister Peres och palestiniernas ledare Arafat. Men kanske är de redan på väg därifrån. Genom fönstret ser jag helikoptrarna komma svepande över bukten. Med ett dån passerar de hotellet.
    En överväldigande majoritet av Mallorcas 1500 hotell ligger i turistorter längs kusterna. För att komma landsbygden och det traditionella livet närmare kan man bo på finca – lantgårdar som hyr ut rum och serverar måltider med lokala specialiteter.
    Fincan Ca'n Penya ligger i utkanten av staden Sóller bland doftande lundar av apelsin-, citron- och mandelträd. I en gammal gård har fem sovrum inretts för gäster. Jag uppskattar luftkonditioneringen, minibaren och teven, men det är helt andra detaljer som gör att jag genast blir förälskad i mitt gemak: fönsterluckornas konstfulla lås, de stärkta lakanens monogram, det handmålade handfatet, badrumsspegelns maskätna träram.
    Sóller är en behaglig stad, i ryggen skyddad av Mallorcas högsta berg men med ansiktet vänt mot det öppna havet några kilometer bort. Många turister anländer hit med den smalspåriga järnvägen från Palma, men de flesta ger sig inte tid att stanna utan byter raskt till spårvagnen som rasslar över torget och fortsätter ner mot hamnen, Port de Sóller, och dess strandliv.
    Sóller ligger i den vackraste delen av Mallorca. I närheten finns flera av öns mest sevärda byar. Under högsäsong genomkorsas trakten av mängder av turistbussar, och ett stort antal av de mest attraktiva husen har köpts upp av förmögna utlänningar. Det gäller inte minst byn Deià, sydväst om Sóller.

    EN TIDIG MORGON – innan samhället riktigt har vaknat – söker jag mig längs branta, kullerstensbelagda gränder upp mot kyrkogården, ortens högsta punkt. Därifrån är utsikten fantastisk och där ligger byns mest kände invånare, den engelske författaren Robert Graves, begravd. Han flyttade till Deià 1929 men tvingades lämna Mallorca 1936 när spanska inbördeskriget bröt ut. Han återvände dock till Deià tio år senare och blev byn trogen fram till sin död 1985.
    En av hans söner, William Graves, har skrivit den läsvärda boken Wild Olives, som berättar om uppväxten i Deià och samtidigt skildrar byns gradvisa förvandling. På 1940-talet var Deià en jordbruksort som huvudsakligen levde på att skörda oliver och mandlar. Under det följande decenniet sökte sig allt fler författare och målare till byn. Deià förvandlades till en konstnärskoloni med Robert Graves som centrum. Sen kom 60-talet med droger och hippies. Tio år senare tog välbärgade utlänningar över. Deià blev fashionabelt och dyrt. Så är det fortfarande. Allra dyrast är lyxhotellet La Residencia som ägs av den brittiske miljardären Richard Branson och hans företagsimperium Virgin.
    Drygt en mil söder om Deià ligger Valldemossa, vars gamla kartusiankloster har blivit en av öns största sevärdheter, främst beroende på att den franska författarinnan George Sand bodde där tillsammans med sina barn och sin älskare, kompositören Chopin, under några regniga månader vintern 1838-1839.
    George Sand avskydde byborna och de tyckte illa om henne. "De strängt konservativa och religiösa invånarna i Valldemossa såg i henne endast en dominerande, cigarrökande, illa klädd, argsint kvinna, som levde i öppen synd med en sprättig pianospelare, sex år yngre än hon själv, och som lärde sina barn att bli lika dåliga katoliker som hon själv", har Robert Graves sagt i en kommentar.

    Bild 774815
    Efter vistelsen skrev George Sand boken En vinter på Mallorca. Hon prisar öns vackra natur men ondgör sig över dess invånare. Mallorquinerna beskrivs som naiva, dumma, tjuvaktiga och illaluktande. Hon menar att det är "beklämmande att se dessa varelser i mänsklig gestalt och skapade att vara Guds avbild leva ett liv utan mening och utan kontakt med nutidens människor". I dagens Valldemossa talar man hellre om Chopin än om George Sand. I två olika celler i klostret finns två olika pianon som båda påstås ha använts av Chopin när han komponerade Regndroppspreludiet.
    Jag lämnar Valldemossa och besöker mindre exploaterade men lika vackra byar som Orient och Fornalutx. I den senare äter jag kvällsvard på krogen Es Turo. Jag sitter med ryggen mot teven. Samtidigt som förrätten kommer in anländer ett sällskap på fyra personer som slår sig ner vid bordet framför mitt, alla på rad med ansiktena vända åt mitt håll, dock inte för att betrakta mig utan teven. Tydligen sänds något intressant på teve för plötsligt börjar människor samlas vid bardisken några meter bort. På min tallrik ligger ett berg av buljongkokt blomkål på en bädd av dagsgammalt bröd. Ett tiotal människor stirrar åt mitt håll. Jag vet att det är teven och inte mig de betraktar. Ändå kan jag inte undgå att känna mig iakttagen när jag hugger in på kålen.
    Proppmätt. Det är dags för varmrätten: en halv kanin samt stora högar med stekt lök och friterad potatis. Jag vill inte ta en enda tugga till, men eftersom jag äter inför publik är jag nödd och tvungen. Svetten bryter fram i pannan när jag skyfflar i mig den mallorquinska maten. Jag avböjer såväl efterrätt som kaffe, vill bara betala och så snabbt som möjligt få vackla ut i den stjärnklara natten.

    JAG HAR BOKAT in mig på ytterligare en finca – Son Lladó på den sydöstra delen av ön. I en gammal bondgård, fyra kilometer söder om staden Campos, har ett ungt par inrett två gästlägenheter med självhushåll. Landskapet är platt och intetsägande, men det är nära till några av Mallorcas finaste stränder. Rakt söderut ligger den fyra kilometer långa Platja d'es Trenc. Österut finns de oförstörda badvikarna Cala Llombards och Cala Mondragó med gröna pinjer, vit sand och turkosblått vatten.
    Även det idylliska fiskeläget Cala Figuera är värt ett besök. Där finns flera bra restauranger, men priserna är relativt höga och vid lunchtid ger jag mig iväg några kilometer in i landet till hålan Alquena Blanca. Vid torget ligger Bar Nut Terraza, där man får en vällagad trerättersmåltid med vin för en femtiolapp. På de redan dukade borden finns engångsförpackningar med ketchup och majonnäs samt stora buteljer med rosévin, mineralvatten och sockerdricka. Detta enkla matställe äger en alldeles oemotståndlig charm, just på grund av sin totala brist på elegans och finess.
    Jag badar i havet, äter mina måltider på Bar Nut Terraza och njuter i övrigt av friden på fincan Son Lladó. Tuppen gal, hästen gnäggar, åsnan skriar. Annars är det tyst och lugnt, ja, så lugnt att jag – den sydliga breddgraden till trots – drabbas av en släng lappsjuka. Under resans sista dagar återvänder jag till folklivet i Palma.
    Tidigare bodde jag på det centrala Hotel Born, men där är fullt nu. Jag får hålla till godo med ett betonghotell i stadens västra utkant. Jag kan dock inte klaga på utsikten. Från elfte våningen ser jag ut över hamnen och ner mot rummen på våningsplanen under mig.

    I SKYN SVIRRAR SVALOR i svärmar. Jag sitter på balkongen och iakttar människor på andra balkonger, ser dem hälla upp en drink, hänga tvätt, prata i mobiltelefon, klippa tånaglar, tända en cigarrett, stryka en hårslinga ur pannan, en tår ur ögonvrån, ser någon öppna munnen för att skratta eller skrika eller säga något, men jag hör inte vad, ljuden överröstas av måsarnas skrik och en polisbils sirener och när jag lyfter blicken ser jag att solen är på väg ner och månen på väg upp bortom Palmas katedral och nu tänds stadens ljus; kvällen vaknar och det är dags att irra ut i den ljumma mallorquinska skymningen.