• Få vagabond.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!

  • New Orleans – stad av ljud

    Tabascobältets kokpunkt. New Orleans fräser av fest och fyrverkeri. Av musik, mat och människor. Allt är nära, starkt och hett. Helt utan vett.

    New Orleans – stad av ljud

    –Visa brösten! skriker de från balkongerna och viftar med plasthalsband i rött, grönt och lila.

    Män i bara överkroppar, kvinnor med plastglas i händerna. Halsband i handen, men mest om nacken. För att få dem måste man göra något. Visa brösten? Nä. Men man kan dansa, spela på tillgängligt instrument, bjuda på en drink eller en varm kram.

    Vi rör oss fram på Bourbon Street i fyrtakt. Ljudnivån har för länge sedan passerat den i Brasses lattjo lajbanlåda. Jag har inte ett enda halsband, P har tre. Det senaste, knallgula, förtjänat medelst tvättbräda.

    Vi passerade en av de stora barerna med öppna väggar mot gatan, där inne tjoade ett av de gladaste cajunbanden med de obligatoriska tvättbrädorna som instrument. Seden bjuder att publiken ska delta, på skedar eller tvättbräda, ofta skedar på tvättbräda. En spelman i stråhatt och stor mage lämnade brädan till P.

    Hon spelade skiten ur dem. Då är man värd ett gult halsband. Allra minst.

    Vi landade i kvällssolen då den hängde under fuktig himmel som en mjuk blodapelsin. På nyårsdagen, med bara någon timmes sömn i kroppen efter partyt i San Francisco. Raka vägen till hotellet, sa vi i kör till varandra. Det får bli en tidig kväll.

    På flygplatsen möts vi av Ray i blå hawaiiskjorta, han äger La Dauphine där vi ska bo. Mrs Bodil, står det på en liten skylt i hans hand.

    –Welcome, säger han, jag tog med mina syskonbarn.

    Vi hälsar och hoppar in i en Ford utan ljuddämpare och jag undrar om det alltid är så här familjärt att komma till New Orleans. Eller Nola, eller Crescent City för att staden är formad som en skära, eller The Big Easy.

    Ray rattar in i French Quarter, de trånga gatorna med låga byggnader, snirkligt dekorerade balkonger. Spökhus och romantik. Festen från natten pågår än och vi kan inte stå emot. Vem sa nåt om tidig kväll?

    Musiken har fört oss hit, till tabascobältets kokpunkt. P frågar om Ray vet något om Marva Wright, henne vill vi se, och Ray slår upp henne i telefonkatalogen, ringer henne hem och frågar när hon står på scen nästa gång.

    Två dagar senare gungar vi fram bakom hennes väldiga rygg på Tipitinas dansgolv. Hon har lämnat scenen med bandets blås, de gör så, i Nola, går i procession, vinkar med vita näsdukar och svingar tromboner och trumpeter i jazztakt mot sidorna. Så som också begravningsprocessionerna emellanåt drar genom stan.

    I New Orleans är allt nära. New Orleans tar tag, drar i armen och säger kom in här, retar näsan med dofter från långkokta såser med kryddor som får tungan att slå robansknop, slungar toner mellan husväggarna och man går dit där det låter bäst.

    Gatornas musik överraskar mest, där står de som ännu inte blivit upptäckta och spelar så bra så man gråter. Ett helt band har riggat upp batteridrivna förstärkare i ett hörn, i ett annat står en ung fransman och spelar slide på en sliten gitarr med bara fyra strängar. Slidelegenden Elmore James måste mysa i sin himmel.

    Musiken går helt enkelt inte att komma undan, musikerna är på armlängds avstånd. Generande nära, jag sa sorry, men det bekom inte Paula Rangell i Paula & the Pontiacs att jag slängde upp toadörren när hon bytte till scenklädsel. Det vill säga tog av sig trosorna så den tajta korta kjolen inte skulle veckas. Eller kanske för att rock'n roll blir bäst när underlivet är bart.

    – Visa brösten! skriker männen på balkongen, ännu högre.

    Till slut är det väl någon strax bakom som gör det för snart rungar ett vrål från balkongen och det regnar halsband.

    Bourbon Street är egentligen lite i mesta laget, klibbigt av öl under fötterna, men tjugo fotsteg in på en tvärgata ligger fler klubbar och man slipper de närgångna förslagen för att vinna sitt halsband.

    Ray har berättat om de franska och spanska inslagen, om skillnaden mellan creol och cajun, vi lär oss aldrig hur det är. Vi struntar kaxigt i att läsa historiekapitlet i guideboken och skördar bara det goda i en stad som fräser fest och fyrverkeri. En grillmix av världen. Skyltar på spanska, sång på franska, skaldjurgrytor med smak av karibien, och en voodookultur som skulle få Magica de Hex att hurra.

    Vi går in på ännu en bar, där står en kvinna på ett bord och spelar dragspel, klädd i Zeb Macahans mockadress.

    Innan vi lämnar Nola kommer vi att få Rays hemliga recept på jambalaya, Louisianas svar på paella. Och i resväskan ligger nyinköpta skivor av Anders Osborne. Den allra bästa musiken från Nola. Han kommer från Gotland.

  • Få vagabond.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!