Rida på Island

Islandshästen, sagohästen, frihetshästen, gudarnas häst. Island. Väderpinat och stilla, mjukt och hårt, mörkt och färgsprudlande, brutalt och elegant. Sådant folk och sådana hästar. Vi åkte dit för att tölta oss möra på de isländska hedarna.

Rida på Island
Ridum, ridum og rekvum yfir sandinn rennur sól á bak vid Arnafell
Hér á reikl er margur óhreinn andinn úr pvi fer ad skyggja á jökulsvell
–Drottinn leidi dróslulinn minn drjúgur verdúr sídasti áfanginn.
Det klingar så friskt på isländska, men låter inte så illa i översättning heller:
Rid, rid, driv hästarna över sanden, solen sjunker bakom Arnafjell,
Där härskar andarna
Det börjar skymma över jökeln
–Herre, led min häst, den sista biten kan bli dryg.
Islänningarna är ett av de sista "naturfolken" när det gäller häst. Så är det faktiskt. För här håller man hästar på samma sätt i dag som på vikingatiden. Unghästarna får under de första åren beta fritt. Sedan tämjs de, avelsdjuren väljs ut och så ut på bete igen tills de är tillräckligt gamla för att kunna tas i bruk. Resultatet blir en fridsam, men tuff liten jävel till häst.

URGAMLA HÄSTLAGAR. Medan de flesta hästar har tre gångarter – skritt, trav galopp – klarar islandshästen även tölt och pass. Flygande pass, eller skeld som det heter på isländska, då samma sidas fram- och bakben flyttas samtidigt i en imponerande fart, är ingenting för nybörjaren. Det är däremot tölt, som förr i tiden kallades prästgång. Det har sina orsaker. När hästen töltar rullar den fram i fyrtakt med fram- och bakbenen medan mittpartiet, där ryttaren sitter, är nästan helt stilla. Island har urgamla hästlagar. Bland det första som Alltinget gjorde när det instiftades 930 var att förbjuda import av hästar. De hästar som redan fanns på ön kom dit med vikingarna från de brittiska öarna och från Norge. Förmodligen kringgicks lagen några gånger, men efter år 1100 ska inga hästar ha förts in i landet. Därför kan en häst som en gång lämnat Island aldrig mer återvända till sina hemtrakter.
Det är dags att sadla hästarna som går omkring i inhägnaden. Några låter sig fångas, andra har för tillfället ingen lust att få en sadel på ryggen. Hästarna bjuder ett frustrerande motstånd som inger viss respekt. Den besvärligaste hästen trängs in i ett hörn. Med så snurrar den runt i flygande fläng och blir fri igen. Satans, helvetes häst! Nytt försök, in i hörnet med den igen. Äntligen på med träns och sadel. Där står den som en gammal kamp, kuvad för ögonblicket.
Men så kommer ryttaren upp i sadeln. Häst och ryttare flyger genom det isländska landskapet. Vilken frihetskänsla! Här gäller ingen "rida-efter-varandra-regel" som de flesta är vana vid hemifrån. Här är landskapet till för att användas.

TRETTIO LÖSHÄSTAR. Vi delar upp oss i två grupper. En ledargrupp och en eftergrupp. Mellan oss har vi trettio löshästar. Pass på! Ett par hästar springer lite för långt ut. Nu gäller det att samla ihop dem igen Ut till ytterkanten av flocken och driv dem tillbaka. Var och ens individuella roll i gruppen är en viktig del av helhetsupplevelsen.
Underlaget består av svart lavasand. Det knastrar under hovarna. Timme efter timme i jämnt och rast tempo. Så stannar vi. Metallstänger sticks ner i sanden och linor spänns mellan dem – en enkel inhägnad som håller hästarna samlade en stund. Sen äter vi kex och dricker svart kaffe.
Efter varje paus sadlas en ny häst och på så sätt kan vi hålla ett högt tempo. Varje hästbyte innebär en ny utmaning; är den nya hästen bättre än den gamla? Ryttarna frågar ut varandra:
–Red du på Blakkur i går? Hur var han? Var han hetsig?
Det gäller att vara lätt på tygeln och inte bråka för mycket med hästen. Det är ändå alltid den som får sista ordet. Ge efter och låt den löpa. Här på Island finns inga träd att krocka med. Bara ändlösa vidder. Nästa stopp är Akureyri. Dit är det långt, så låt hästen bara löpa så länge den har lust till det.
Förr eller senare stannar den. Djupare ner i sadeln, försök inte pressa dig uppåt. Just så, ja. Där är den! Lyckan är en ren tölt.
Det regnar småspik, det blåser och är tio grader varmt. Det gör ingenting. Man reser inte till Island för att bli brun och därför tjurar man inte över dåligt väder.
Vinden eggar hästarna. Vi rider över karga, svarta vidder. Så skiftar landskapet karaktär och öppnar sig i en klyfta, en kanjon. Bedövande vackert. Grönt och frodigt. Ingen annanstans är grönskan så grön som just på Island. Lugnet sänker sig över hästarna som går omkring och betar. Vi sprider ut oss längs den med den lilla älven och slappar i gräset.
Under eftermiddagen kommer vi fram dit vi ska. O, saliga kropp utan ända. Styv och stel och:
–Snälla hjälp mig av hästen!

SITTER DJUPARE I SADELN. Hästarna ska sadlas av och utfodras. Skönt att komma in i stugvärden och få sig något till livs. Fårgryta med potatis och kålrabbipuré, tillagat av vår egen kock.
För varje dag som går sitter jag allt djupare i sadeln. Försöker inte längre hålla mig upprätt genom att press ihop låren. Det blir lättare att hålla balansen och jag kommer i harmoni med hästens rörelser.
Tillsammans blir vi ett ekipage Först då blir det njutbart.
Frihetshästen – så sant, så sant.