• Få vagabond.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!

  • Sao Tomé - en tropisk hemlighet

    I Guinea-bukten ligger det en liten ö, en egen republik med 150 000 människor. Ön heter Sao Tomé.

    Sao Tomé - en tropisk hemlighet
    En handelsresande i papiljotter kommer snabbt att finna sin död på Sao Tomé. Det är slutet på regnperioden, luftfuktigheten är enorm. Håret vill upp och runt, osynliga locktänger jobbar snabbt. Jag ser ut som Art Garfunkel redan innan jag kommer fram till passkontrollen.
    Louis möter mig. Det vill säga, jag vet inte att han är Louis förrän senare. Han är väldigt vänlig. Han påminner mig om Dustin Hoffman i The Graduate . Han drar mig ur kön. Bort till passkontrollen. Rycker passet ur min hand.
    - 50 dollar, visa 50 dollar. Okej, här har du en hundring.
    Är inte omedelbart begeistrad över denna impulsiva hjälp, har blivit lurad förr, så klart. Mycket fram och tillbaka, passkontrollanten kan inte växla. Jag fiskar upp 100 euro, passkontrollanten lyser upp. Louis och jag är på väg in till staden i en Landcruiser.
    Det kommer i snitt tjugo turister till Sao Tomé i veckan. Denna vecka är det en. Jag.
    Sao Tomé. Smaka på det. Lite kaffe, lite kakao, en stänk vanilj. Sao Tomé - en ö på Afrikas västkust. Jag förstår portugiserna väl. Kanske lite väl drygt att behålla ön i sex århundraden, men likväl, vem vill väl utan vidare ge ifrån sig denna guldklimp till ö.
    - Here on Sao Tomé you?ll find poverty, not misery!
    Bibi är trettio år och dansk. Hon bor på Sao Tomé och driver ett trekkingkontor med sin man, Louis. Vi sitter på ett kafé och dricker öl. Under min tid på Sao Tomé är det hon och Louis som öppnar dörren till den saotomesiska världen för mig. De visar mig en ö, en känsla av något hemligt, en värld dold för andra.
    - Det är viktigt att du förstår skillnaderna. Du kommer att se mycket enkelhet, många som har mycket lite. Men ingen nöd ? och ingen bitterhet!
    Bibi pratar fort och med mycket energi. Hon är engagerad i Sao Tomé. Framtiden. Turismen. Ekoturismen. Sao Tomé är i dag ett material. Ett rått oraffinerat material. Ön står inför ett stort val. Investerare utifrån står och dreglar över paradiset. Detta obesudlade, rena och oskyldiga paradis med sin tropiska djungel och öde stränder som skriker efter bungalower och påträngande strandförsäljare. Investerare med kunskap och expertis om hur man ska forma denna ö till ett nytt Mauritius, med lyxgetton skräddarsydda för McKinseykonsulenterna och deras familjer. Och de har pengar. Pengar till att göra vad de vill. Även om Sao Tomé inte vill.
    - Vet du vad? I februari kom det ett kryssningsfartyg med 300 dagsgäster till ön. Alla ville ha individuellt upplägg. Vi var tvungna att skaffa fram 80 minibussar, 80 båtförare, 80 guider och 80 kartor inom loppet av två dygn! Kaos. Du kan ju själv tänka dig ? Totalt kaos! Och dagen efter - borta! Som ett jordskalv.
    Förfall. Vid första promenaden genom Sao Tomé slår det mig; förfall, ett gediget förfall. Färgen flagnar. Rostande skepp i havsbrynet. En funkisnattklubb med utebassäng vittnar om ett tidigare överklassliv. Valplakat sitter på varje husfasad. Sopor på gatorna. Bilvrak. Människor i trasor. Ett dött nöjesfält med ett flygplan, som ett patetiskt försök att åstadkomma nöje för de yngre.
    Men det är ett materiellt förfall. Det mänskliga förfallet är frånvarande. Själva livet, det mänskliga livet, glädjen och kärleken, den finner du här. Att ha det vackert runt sig är inte så viktigt, vackert inuti däremot ? Det mänskliga livet blomstrar, det är i harmoni, med natur och sig självt. De gamla kolonialhusen är oviktiga för de flesta saotomeser. De bor i dem mer av gammal vana än av önskan om materiellt välstånd. Inte konstigt att färgen flagnar. Stämningen är bra. Folk är vänliga.
    Det är inte därför de inte är intresserade av mig. De har sina liv, sitt att sköta. Mitt liv är kanske fjärran för dem, mer än deras är för mig. Cykel är alltid bäst. Hyr dig en cykel. Jag får låna en av Louis. Jag vill till stranden. De fantastiska stränderna. Jag vill se folk. Hur de bor. Jag vill se dem från cykeln. Susar förbi, nickar mot kvinnorna som tvättar kläder i floden, ler mot barnen som springer runt i gyttjan under husen med höns och grisar, hälsar på männen på sågverket. Känner svettlukten. Ser slitet. Livet. Jag cyklar genom centrum.
    Todebeing! Jag har blivit en vinkare. Jag vinkar och ler. Folk vinkar och ler tillbaka. Det känns bra. Att hälsa. Jag skulle ju inte göra det annars. Och det fungerar. Det fungerar som bara den. Ut på landet. Följer vägen norrut, ska till Mikolo. Upp för en lång backe. Det är hett. Solen ser jag inte. Men känner den. Mitt över huvudet.
    Två mil, sa Louis. Två mil, herregud, vad jag ljög; i god form, cyklar varje dag till jobbet ? jag är dödstrött, det är sanningen, passerar barn i ljusblå skjortor på väg hem från skolan, kiosker, små stånd med kall dricka, skolor med barn i fönstren. Grönt, grönt, grönt. Hus på pålar. En tunn ledning går från huvudledningen in till husen. En elledning lika tjock som den från cykelsadeln till lampan. Vidare. Upp. Svetten rinner. Nu blev jag ett kilo lättare, och där ett till ?
    Mikolo, Mikolo. Här kommer jag. Mikolo är en liten fiskeby. Låser cykeln vid en palm. Ut på stranden. Där är det. Havet. Men vad är detta. Aha, detta har jag sett förr, stranden är oändlig och fin, men man måste gå långt, långt från staden Mikolo. Som så många fiskebyar i ösammanhang släpps avföringen ut på stranden, i väntan på vågorna och högvattnet. Med andra ord, se dig för ?
    Palmerna vajar mot djungeln med höga bergstoppar i bakgrunden. Dimma på toppen. Vackert. Jag tar ett bad. Vattnet är nästan för varmt. Knappt uppfriskande. Jag måste tvätta av mig svetten. Dyker i vågorna. Jag lägger mig på min mikroskopiska handduk. Stranden är lååååång. Jag är ensam. Hallå! Strandförsäljare! Var är ni, kom till mig, besvära mig, sälj mig något, lura mig, prata med mig! Ho-ho!?
    Jag strosar tillbaka till Mikolo. Äter en banan. De är små, söta. Det står en klunga av kvinnor vid min cykel. Överallt blir jag vänligt bemött. Men stämningen här är annorlunda. Kanske är den fientlig, jag vet inte.
    - Dinare , dinare , pengar, pengar!
    Det börjar regna. Tropiskt regn. Folk tar skydd. Jag bryr mig inte. Sätter mig på cykeln. Den har punktering. Klockan är halv fyra och två mil till stan. Det är långt att gå. Orkar jag det? Det sluttar nedåt. En pojke pekar på mitt bakhjul. Drar mig i armen. Han pekar på restaurangen, stadens mötesplats. En kvinna står och skriker. Männen spelar kort och dricker öl. Kvinnan skäller. En annan kvinna har ett sovande barn på ryggen. Barnet sover med öppen mun, så vackert.
    Todebeing! Todebeing! Hej på dig! Portugisiska. På Sao Tomé är det bra att kunna portugisiska. Jag kan inte portugisiska. Att resa ensam kan vara ensamt, men att resa utan att kunna kommunicera med någon, utan att uttala ord, utveckla intryck, upplevelser ? kan vara ? krävande. Man kan drabbas av tungsinthet. Det är här Kurz kommer in. Kurz i Joseph Conrads berömda roman Mörkrets hjärta . Kurz - känslan som tar dig ner till ditt djupaste svartaste jag. Kurzen som ligger dold i oss alla. De onda, klara tankarna som kan komma smygande. Tankar om övermänniskan till exempel.
    Portugiserna hade, som alla kolonisatörer, en framträdande känsla för övermänniskan. Portugiserna landade med båt på denna ö 1470, gjorde den snabbt till sin egendom, skickade nybyggare, kriminella och andra hit, hämtade slavar från Angola och Moçambique, något som senare ledde till en svart sammansatt, kreolsk, befolkning. Kolonisatörerna byggde upp en slavekonomi baserad på export av socker, kakao och kaffe. Sao Tomé blev dessutom snabbt en mellanstation för slavarna, som blev hämtade från fastlandet, inför den stora överfarten till Amerika. Portugiserna drev slavhandeln mycket längre än sina kolonialkolleger, kallade det så småningom visserligen för något så luddigt som "kontraktsarbetare", men det var ändå i praktiken slavhandel. Det började jäsa. Länge.
    Efter andra världskriget började kampen för frigörelsen på allvar. Under strejken 1953 blev ett tusen plantagearbetare dödade i en massaker utförd av portugisiska trupper. 1975 tackade kolonialherrarna för sig; beklagar att vi genom sex århundraden ännu inte har kvalificerat oss till någon fair play-pokal, men ni har fått vägar, oj, väg, ni har fått ström, vi har byggt skolor och kyrkor, men alright, nu är ön er. Lycka till!
    - Efter en vecka fanns det ingen ström på ön. Ingen visste hur man hanterar en generator, säger Louis.
    Han är 47 år. Saotomes. Har under 25 år levt ett helt annat liv. Ett liv som ditt och mitt. Hans far hade sparat några slantar och skickade sin pojke till Portugal. Skola. Utbildning. Maskiningenjör. Gifte sig och fick barn. Egen konsultfirma. Tjänade stora pengar. Men saker gick fel.
    - Louis, kom hem till Sao Tomé. Vi kan göra affärer du och jag, säger far.
    Louis reser hem, men känner att omställningen, jobbet i målarbutiken, inte är helt enkel. Det går sju år i något slags limbo innan han träffar Bibi, som studerar portugisiska och är på Sao Tomé. Gifter sig, får Nina. Startar Equatour. Satsar på att engagera sig i turismen. Sao Tomé är i dag en demokrati. På något sätt. Lite småkorrupt kanske, men mycket närmare demokratin än de flesta andra afrikanska stater. Efter valet 2001 blev det plötsligt en våldsam uppgång i Louis måleributik. Folk hade fått pengar. För att rösta på den eller den kandidaten. You?l l scratch my back, I?ll scratch yours ...
    Det är kväll. Vi är på Containern på strandpromenaden i stan. Köket är inrymt i en container. Jag äter svärdfisk. Stor. Grillad - god i citronsås. Louis bär Nina i famnen. Han stannar, lyssnar. Så utbrister han; - Anders, I?ll give you your life?s biggest adrenalinekick! Så försvinner han. Kommer tillbaka lite moloken.
    - Jag trodde det var Airgabon från Libreville som skulle landa. Men det var bara ett av dessa småflyg från Sao Tomé Airlines. De är inte roliga. Det är ingen vits att åka ut till flygplatsen då. Skål i stället!
    Tja, vad gör man när man varken har bio, tivoli eller teve - ut på flygplatsen, såklart, där man lägger sig på ena änden av -landningsbanan och känner suset av landningshjulen från taps Airbus som kommer från Lissabon en gång var åttonde dag. Och glöm inte att ta med barnen.
    Vandring! Jag älskar att vandra! Louis hämtar mig med bil klockan sex på morgonen. Vi har åtta timmars vandring framför oss. Han ska kontrollera resultatet av ett broprojekt som han är involverad i, ett samarbete med ecofac , en fransk miljöorganisation som har kontor på Sao Tomé. Vi kör genom landsbygden. Grisar springer för livet. Barn skrattar och vinkar.
    Sao Tomé är en vulkanö med grönska som ur en Kiplingbok. Det är bara att gå och gå. Ut i solen, genom kvittret, upp för backar, över åar, balansera på stenar, över svindlande broar, in i grönskan, se ön från toppen, som en resa i en salladsskål. Min guide Marco röjer vägen med macheten. Jag frågar honom om macheten, smider han järnet själv? Han flinar. Naturligtvis inte. Made in England . Så bra. Det finns alltså ett litet familjeföretag som har specialiserat sig på machetes i drottningens land. Snacka om nisch. Marco fortsätter att berätta; de största träden växer cirka 30 cm i månaden, träd som lindrar smärta för kvinnor när de föder, träd som utgör en del av det topphemliga receptet på Coca-Cola. Vi når kraterns topp och ska ner och ut på ? ett slags insjö.
    Lagoa Amelia, efter prinsessan som aldrig fick sin älskade och som hävde sig upp på sin häst och rymde, det slutade i tragedi, hon och hästen skenade ut för kraterkanten och försvann i djupet. Kratern har en diameter på cirka 70-80 meter. Det fantastiska, och underliga, med Lagoa Amelia är att det under åren har grott såpass mycket växter att de bildat en matta så tjock att man kan gå på själva sjön. En mjuk matta av gräs, som en myr, fuktig, som en hinna, ett skinn över kratern. När vi står där och ropar, det är bara jag som gör det såklart, förstör skogens ro, för att kolla -ekoeffekten - så blir det till en gigantisk trampolin. När Louis hoppar upp och ned rör sig hela berget, jag gungar med ? häftigt. Marco sticker ner käppen i marken. Den försvinner. Säg mig, har det aldrig kommit en grupp forskare och borrat ett hål i marken, tagit på sig dykarutrustning och tittat vad som finns under växtlagret? Nix. Kan de inte bara göra det då, berätta om de hittade prinsessan, eller ett saotomesiskt sjöodjur à la Loch Ness.
    Kurz ? Kurz! Jag vet att du är där. Kurz, din djävul ? du skrämmer livet ur mig ? just här, ensam i denna förgångna vänskaplighet är jag rädd för att bli som du ? gripen av ensamhet, självironi, tungsinthet ?
    Natt i Bombaing. Den gamla villan ute på plantagen. Fläkten i taket snurrar runt, ojämnt. Här har många stirrat i taket innan mig. Men det är länge sedan. Jag har lagt mig i en av sängarna i ett av de enkla, men stora sovrummen i den gamla plantagevillan, Bombaing. Hit kom indoportugiserna, portugiserna från Indien på slutet av 1800-talet - den sista välståndsperioden för Sao Tomé - och slog sig ned och drev ett självförsörjande plantage. Odlade kaffe, kakao, vanilj, sockerrör och de delikata mangostängerna som bara växer på Sao Tomé. På kvällarna snurrade rouletten, kasino - här uppe! Långa kjolar frasade i stugorna, tät rök från importerade cigarrer blandades med låg, förnäm musik. Och vips, så är det över. Så är allt över. Det är det som är så fascinerande ? de som hade allt den ena dagen, är förflyttade till historieböckerna den andra.
    Det är lite dystert att vara här. Ondskan och girigheten skallar i väggarna. Jag är ensam. Och det har jag varit förr. Men inte så ensam. Kurz ? håll dig undan. Jag behöver dig inte nu. Ljus kom. Bli dag. Bibi är förbannad. För att utrycka det milt. Hon har haft möte med turistministern som tillsammans med en fransk expert på turism har utarbetat en rapport om Sao Tomés framtida turism. Rapporten sändes i lokalteve, för olika folk inom turistbranschen.
    - Herregud, jag fick rapporten i går, på franska! Vem kan franska här!
    - Jag frågade ministern om de överhuvudtaget var intresserade av att vi skulle läsa den. Åhh! Deras mål är 25 000 turister inom loppet av fem år.
    - Jag sa att i stället för att prata om att bygga eleganta hotell på de finaste stränderna måste de prata om hur de ska göra med malarian, vattnet, vägarna och soporna på gatorna. Vad är planen för detta och för skogen och stränderna? Jag fick inget svar.
    På kvällen, på Tropicana bar och internetkafé, ser vi turistministern uttala sig på teve. Bibi och Louis frågar bartendern om han kan byta kanal.
    - Vilken sorts turism vill du ha, Bibi?
    - Vi har mellan 1 000 och 2000 turister om året. Målet bör vara en kontrollerad turism, max 5 000 om året. Små grupper. Medvetna turister som drömmer om det vi har att erbjuda i dag. Natur, fiske, segling, dykning, vandring. Vi saotomeser saknar kunskap och erfarenhet av turism och hur vi ska kunna utveckla ön på ett bra sätt .
    - Men något är på gång att hända. Nästa generation kommer de att utbilda sig i Portugal, Spanien, Frankrike ? När de kommer hem kommer de att ha med sig det vi behöver för att bygga upp en infrastruktur som är nödvändig för att kunna ta emot världen, kunskap för att bygga upp, förvalta och ha styrka att stå emot, säger Louis.
    Verandan vetter ut mot gatan med de bågnande karakteristiska kolonialhusen. En bil. En moped. Människors liv. Nära inpå. På en liten ö utanför Afrikas västkust.
  • Få vagabond.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!