Sydafrika - svart eller vitt

Valskådning på promenaden och vinprovning längs bilutflykten. Sydafrika är ett mirakel. Men tittar man länge syns sorteringen. Det vita kommer först. Det svarta sist.

Sydafrika - svart eller vitt
En timme från flygplatsen. Två vänner. En veranda i solen. Öl. Småprat. Den kalla vinden som skär genom solstrålarna kommer, berättar vännerna, direkt upp från isens Antarktis. Den konstiga fågeln som flyger genom luftrummet konstant skränande sitt "hadeda hadeda hadeda" är en ibis som heter just hadeda och alla små blommande buskar går under samlingsnamnet fynbos.
En böljande, svart krökning över vattenytan. Borta! Vi stirrar oss tårögda. Vi hämtar kikare. Vi är uppspelta.
Där är den igen! Bryter vattenytan. En båge av svart hud. Blankt späck. Ur blåshålet fräser det vatten som ur en dåligt inställt fontän. Borta!
En val! Bara sådär. Nästan för enkelt. Inget väntande. Inget överdrivet och kunnigt spanande. Ingen hightech-jakt med ekolod och satellitnavigering. Bara en halvhjärtat höjd blick över ölflaskan och ett: "men är inte det där en val?"
Senare.
En strand. Vi är helt ensamma så när som på enstaka par av pensionärer som struttar förbi i strandbrynet på jakt efter frisk luft och lägre blodtryck. Sanden är vit och finkornig som på Österlen. Barnen letar snäckor. En skylt på afrikaans: "Swam Gevarlikt", men det är för långgrunt och för många vassa rev för att vithajen ska kunna nå stranden. Vill man kan man i stället betala för att låta sig nedsänkas i en bur för att stå öga mot öga med hajarna. Det vill man inte.
Nu är valen där igen. Mycket närmre den här gången. Det känns som om det är valen och vi i den här ödsliga viken. Vi badar med val. Till och med jag som är måttligt road av djur får en pirrande känsla i kroppen. Tänk, säger jag till barnen, den är stor som tio elefanter. Jaha, säger barnen. De har sett valen. De tycker att jag tjatar. De vill leta snäckor och gräva ner varandra i sanden. De vill undersöka hajägget vi hittade, det som ser ut som ett mellanting mellan en tångblåsa och Batmans huva.
Så jag står ensam med vatten till midjan och betraktar skådespelet. Nu beter sig valen annorlunda. Först syns ingenting. Sen är det som om valen backar upp ur vattnet tills halva kroppen är ovanför ytan. Ett kort ögonblick står den sådär. Mer som ett svart T, en skulptur, ett sjömärke, än som bakdelen av ett djur. Därefter daskar den stjärtfenan i vågorna med ett brak så att skummet stänker lång väg, varpå den försvinner. Borta! Proceduren upprepas igen och igen.
När vi går från vår öde strand mot bilen upptäcker vi en död säl. Ögonen är urätna, läpparna förtorkade, käften i ett grin och kroppen uppsvälld.
Vi säger till barnen att det är en gammal säl. En gammal säl som dött av ålderdom. Som gammelfarmor.
Barnen tror oss inte. De tittar på naturprogram. De vet allt om hur djur dör.
Innan vi når bilen passerar vi befolkade stränder med badande och solande.
Alla är vita.
Det är i Hermanus som valarna allra lättast syns från land. Vi står ett hundratal på klipporna och spanar. Vi är kräsna nu. Vill se mamma med kalv, parningar, höga skutt med skruv och rejäla magplask. Annars får det vara. Barnen har tröttnat och letar efter klippdassar, de små feta djuren som pinnar omkring bland klipporna och äter upp alla gula blommor. Man måste bestämma sig för att klippdassen liknar en fet kanin med för små öron. Då är djuren rätt okej. Börjar man däremot tycka att klippdassen liknar en fet råtta utan svans blir djuret direkt motbjudande. Några klippdassare ratar blommorna. Karin säger att de heter middagsblommor. Hon vet sånt. De växer mycket runt Medelhavet säger hon. I min engelska guidebok kallas de för "hottentott-fikon".
En upplysningstavla vid valklippan visar bilder på olika saker som valar har för sig. Hoppar, simmar på sidan, visar stjärtfenan. Under varje bild finns ett osäkert försök till förklaring. Valen vill kanske imponera med sin storlek, kanske är ett stjärtdask i vattnet en signal till honorna, kanske vill den titta sig omkring, men vi vet inte säkert. Och jag som trodde att man visste allting om valar. Fast de är kanske för svåra att göra experiment på. Det är förmodligen betydligt lättare med möss.
När solen börjar sänka sig i Indiska oceanen är vi kanske ett hundratal valspanare på klipporna. Jag tittar mig omkring. Vi är vita allihop. Inte en enda svart. Tidigare stod det en svart kille under träd och sjöng O store Gud, Carl Boberg psalm från 1895 som blev svensk musikexports första succé. Till och med Elvis sjöng "How Great Thou art". Han var visst från Mönsterås. Boberg alltså. När den svarte sångaren övergick till Sankta Lucia på italienska kom polisen och motade bort honom. Han leddes iväg längs en cementerad promenadstig som bekostats av Rotary.
Men svarta gillar kanske inte valar? Det är kanske därför de inte är här. De gillar kanske elefanter bättre. Det har kanske att göra med deras religion. Eller deras kultur. Vad vet jag?
Några strutsar betar – betar strutsar? – i en hage. Vi stannar bilen och glor på varandra. Strutsar ser extremt opålitliga ut. Det är helt uppenbart att de fått en för liten hjärna till en för stor kropp. Deras lömska uppsyn beror förmodligen också på att de surar över att de inte kan flyga. Vad är det för mening med att vara fågel om man inte kan flyga? Det har de ju rätt i. Som att vara fisk och inte kunna simma.
På andra sidan strutshagen parkerar vi på en gårdsplan. Byggnaderna är låga, vitmålade med rundade utsmyckningar och ser ut som något från den europeiska landsbygden, vilket förstås beror på att holländska immigranter en gång tog med sig sitt hemlands stilideal hit.
Hade jag gjort en lista över de tio vackraste platserna jag någonsin besökt hade denna vingård funnits med. Men jag gör aldrig några listor. Förmodligen för att mitt minne är så dåligt att listan bara skulle innehålla de tio senaste platserna jag varit på – och vem skulle vara intresserad en Alzheimer lights listguide till vackra platser?
Vingården Muratie ligger i en sänka med det ståtliga Simonsberget som fond. Ett sådant där solnedgångsberg. Som en fondtapet. Ungefär som man tittar på solnedgångar över hav, går man här gärna ut och tittar på när den sena solen gör ett färgspektakel av berget.
All grönska sedan. Hela gården tycks innesluten av växtlighet, som att befinna sig mitt i ett orangeri. Vita rosor och avokadoträd dignande av frukter, ovanliga palmer, drivor av penséer och klättrande bougainvillea i rosa, rött och gredelint. Och vin förstås. Ändlösa gröna rader som ger landskapet en vattenkammad karaktär.
Provar vin. Sitter i kalla stenvalv och provar vin. Spottar inte. Vinet gjort på Shirazdruvor är godast tycker de flesta av oss. Jag tycker att pinotagen luktar hästfilt. Det är ingen angenäm doft. Men den försvinner när jag dricker. Mina smaklökar är annars usla. De har vanligtvis två lägen: "jättegott" eller inget alls. Precis som teve-Tina. Hon är också från Helsingborg. Nu förvånas jag alltså över mig själv genom att säga "hästfilt". Ingen annan förstår vad jag menar.
Vi får då förklarat för oss att det finns ett visst litet procenttal av människor som tycker att pinotagedruvan har en obehaglig, fadd stalldoft. Jag ingår uppenbarligen i detta procenttal av stalluktare. Kanske ingen egenskap att skryta med, men jag känner mig likväl på något vis utvald.
Vi drar oss tillbaka till stugan vi hyrt. Den är som ett hem, som om ägaren just rest bort och lämnat nyckeln under dörrmattan. Buffelhorn över öppna spisen. Öronlappsfåtöljer. Hemlängtande tyskspråkiga böcker med titlar som Das Bilder der Heimat Deutschland. Oväntade konstböcker som Albert Engström – konstnären, genomusla målningar av George Paul Canitz som ägde gården under 1920-talet.
Det stormar, det regnar, det vräker ner. Jag tycker hela tiden att det låter som om någon går på vårt tak. Går på taket i den afrikanska natten.
Ved.
Jag lägger på mer ved. Stora klabbar av ett gråbrunt trädslag jag inte känner till. Vi flyttar närmre, kurar, äter hämtpizza från Stellenbosch och dricker väl kyld chardonnay som är om inte husets så gårdens vin och kan hämtas i kylskåpet efter behag.
Men är det här Afrika?
Klart det är Afrika!
På Muratie har man odlat vin sedan 1699 så varför skulle inte det vara Afrika?
Regnstormen håller fortfarande på när det blir läggdags. I min säng tycker jag fortfarande att det är någon som går på taket. Går på taket i den afrikanska natten. Vem kan det vara? Bovar och banditer och babianer. Jag har en tryckströmbrytare vid min huvudkudde. Alarm står det på den. Ungefär som sådana på handikapptoaletter. Alarm. Vad händer om jag trycker? Kommer det verkligen någon eller börjar bara en liten lampa blinka inne på polisstationen i Stellenbosch?
Det var inga svarta som testade vin i vinkällaren i dag.
Svarta gillar kanske inte vin.
De gillar kanske mer sjudagarsöl. Sådant öl som står och självjäser i plasthink. Det kan ju vara genetiskt. Som att vi vuxna nordbor kan tillgodogöra oss mjölk. Det kan inte alla. Vad vet jag?
Asfalt blir till grus blir till körväg blir till traktorstig blir till kohage varefter vi är framme på restaurang Moggs.
Utsikten ner över dalen är behagligt idyllisk. Gula vävarfåglar cirklar i luften och donar med sina mysko bon. De ser ut som stora manspungar med sina tvådelade rundningar, en för ingången, en för själva boplatsen.
Vi äter inbakad kyckling med tärnade rödbetor och chilisås. Vinet är vitt och görs lite längre bort i dalen och kostar 35 kronor flaskan.
Barnen försöker uppfostra en enorm kamphund att sluta tugga på deras flätor. De håller upp sina små fingrar, tittar hunden rakt i ögonen och säger "No nafsing".
Det fungerar.
Men några svarta finns här inte.
Svarta gillar kanske inte rödbetor. De vill kanske hellre ha sötpotatis och jams. Vad vet jag?
En annan dag, en kväll, middag i Stellenbosch på restaurangen Fish monger. Mycket bläckfisk, mycket Cape Salmon som dock inte är en lax. Vad det egentligen är vet ingen.
Kim, vän och fotograf, har just kommit tillbaka från Sudan. Han berättar om inbördeskriget. Om kidnappade barn. Barn som blir barnsoldater, barn som våldtas, barn som tvingas stena sina till hälften nedgrävda kamrater till döds. Svarta barn från södra Sudan som utsätt för hela skalan av våld av arabiska vuxna från norra delarna av landet.
Våra barn har fått pysselblock av personalen. Pysselblock, barnmeny och italienska glasskyssar till efterrätt.
På Fish monger finns inga svarta barn.
Inga svarta vuxna heller. Svarta gillar kanske inte bläckfisk. Att äta sådana strider kanske mot deras tro. De går kanske till ställen som specialiserat sig på majsgröt. Vad vet jag?
På Zevenwacht växer vita rosor. Överallt fantastiska vita rosor och blålila blomman för dagen klättrar högt över våra huvuden. Hängpilar doppar sina smala fingerlika blad i den lilla sjön, kockens köksträdgård har räta, ogräsfria grönsaksrader och fjärilar vinglar genom den ljumma luften.
Vita barn tokspringer barfota i gräset. Snart kommer de att kräva dopp i poolen. Vita barn äter ur picknickkorgar med varmkorv, chips och godis. Vita föräldrar dricker kylt vitt vin och mumsar strutspaj med torkad frukt. Nedanför vingårdens kulle och bort mot Kapstaden ligger kåkstäderna. Någon av oss har snappat upp att i den största kåkstaden, Khaylitsha, skulle det bo 1,8 miljoner människor. Det är svårbegripligt. Det lär till och med finnas bed&beakfast där. Nästa gång borde man bo en natt i en kåkstad. Absolut.
För här finns inga svarta. Men svarta gillar kanske inte att äta struts. Det är kanske en helig fågel för dem. De föredrar kanske inälvsmat, kokt komage och sånt. Vad vet jag? Det är så mycket man inte vet.
Vi svänger av från huvudvägen när vi ser en liten brun skylt med ett slags grekiskt tempel på, den officiella symbolen för sevärdhet. Vi har skjulen till höger om oss. Illa staplad korrugerad plåt, brädlappar, kartongbitar vadsomhelst. Skjulen verkar byggda med den förvissningen att det verkligen bara rör sig om ett provisorium, ett tak över huvudet för natten och sen fixar vi något bättre. Så blir det sällan.
Till vänster om oss är husen lite bättre, av cement, låga längor, numrerade.
Parkerar, stiger ut, hälsar på Vusi. Han skrattar gott när jag inte klarar proceduren med handslag, tumgrepp, handslag.
Vusi visar in oss på museet som ska skildra hur svarta arbetare under apartheidtiden flyttade runt inne i landet. Flygbilder över området gör det klart för besökaren att koncentrationslägrens arkitektur inte dog ut med Nazityskland. Fast det fanns inga stängsel här. I stället omgavs huslängorna av en stor, tom zon. En buffert in till det vita samhället.
Den perversa tanken bakom dessa baracker var att svarta och färgade skulle flytta hem till sina "hemländer", det vill säga ställen i ödemarken där ingen någonsin bott. Från hemländerna skulle svarta och färgade arbetare resa till dessa härbärgen och jobba där de vita behövde dem. En månad om året fick de åka hem till sina "hemländer". Om morgnarna kom vita arbetsgivare till härbärgena och hämtade de arbetare de behövde för dagen. Områdena kallades av de vita för verktygslådor.
Strikta detaljerade pass såg till att ingen vistades där de inte fick vara.
Läser på planscherna på museiväggarna.
Lagen om att riva skjul.
Lagen om att arrestera grupper.
Lagen om att svarta inte får äga.
Lagen om att svarta inte får bo var de vill.
Lagen om att vadförnåtsomhelst.
Förbluffande att den vita regimen bemödade sig med att stifta lagar för att rättfärdiga allt det hemska de gjorde. Som om de verkligen trodde att de var normala människor, goda och gudfruktiga.
Vusi tar oss med till länga nummer 37, ett logement som planeras ingå i museet. In genom dörren går vi till vänster och Vusi pekar ut var våningssängarna stod. Att de var åtta här på vänstra sidan och åtta på högra och att alla 32 männen delade på en toalett.
Det luktar kloak, andas misär och det lilla ljus som sipprar in genom de glugglika fönstren gör allting skumt och källaraktigt.
Givetvis stod familjerna inte ut med att leva åtskilda. Frun och barnen kom efter. Trängde ihop sig i våningssängen eller staplade sig ett skjul på andra sidan vägen.
Vusi berättar att när de väl får bidrag ska de ställa i ordning längan som den en gång såg ut. Jag fattar först inte varför det behövs bidrag? Inget kan väl vara billigare att återställa än denna slum? Några våningssängar sen är det klart.
Men då hör jag ljud från den högra sidan av huset. Inser att längan bara är till hälften utrymd. Att den andra delen är bebodd och de bidrag man väntar på ska användas till att bygga ett nytt hus åt de män och deras familjer som fortfarande trängs bland våningssängarna.
Två män kommer in från högra sidan. Börjar prata. Övergår ganska snart från xsosan med sina klickljud till engelska – för att jag ska förstå? – börjar prata om att de inte fått sina hus byggda, att de väntat i fyra år.
Vusi försöker hålla god min, kallar dem brother, lägger sin hand på deras axlar. Männen ger sig inte. De är sura, vill ha besked, vill kunna ha nyckel till en egen dörr, vill kunna låsa om sig. Det verkar vara det viktigaste. Inte egen toalett, inte varmvatten, inte elspis, utan att ha ett eget rum som inte bara är en avbalkning med lite säckväv och en pappkartong.
Männen säger att de inte har något emot att det finns ett museum. Men nu är de fast i en absurditet. Huset de bor i är det enda i hela Lwandle som inte renoverats eftersom det ju ska bli museum och de ska ju få nya hus. Men väntans fyra år går snart in på det femte.
Den ena mannen är ung och välartikulerad, talar om sitt jobb och om hur förnedrande det är att komma hem sent och skrikande tvingas väcka någon som kan dra ifrån regeln på insidan av dörren.
Den andre mannen är äldre, trött och tyst. Medan den yngre lägger fram deras argument lutar han sig mot en uppspikad brädvägg. Den är dekorerad med pappersomslag från tvål. Kanariegula omslag med en leende, vit familj och texten "Sunlight mild bath soap". Det ironiska i situationen är inte tvålen i sig utan att någon svart man tyckt att de funkade som ett slags fattigmanstapet, att det piggade upp och att det inte var ett hån mot hans förnedrande situation.
Vi går genom Lwandle tillbaka till bilen. Svarta småkillar kutar runt ett hörn så att ett stort dammoln bildas. Svarta kvinnor hänger tvätt. Svarta gubbar sitter och ljuger på en farstu- trapp.
Det finns inga vita här.
Vita vill kanske inte vara fattiga.
Det strider kanske mot de vitas kultur. Eller deras religion. Eller nåt.
Vad vet jag?