Västra Australien – i pungen på mamma Ru

Ormen hade inte en chans. Låg utsträckt över hela vägbanan. Svart var den. Omöjlig att upptäcka förrän det var för sent. Vi hade kört i timmar, de raka vägarna störtar fram genom landskapet och pekar rakt ut i horisonten.

Satt där i bilen och höll slött i ratten, mil efter mil, hade kört så länge att vi slutat prata med varandra. Något svart på vägen, en slang, eller nedfallen gren. Ögonblicket innan vi rusar över det svarta i 130 kilometer i timmen vänder ormen sitt huvud mot oss och öppnar munnen som om den vill skrika. “Ka-dunk”, vi körde över den, som när man passerar kablar på vägarna hemma.

– Å fy fan va äckligt! Åååå nej, va äckligt! Såg du, det var ju en orm. En orm!

Min vän Pia bredvid i framsätet, illröd i ansiktet, skakar sina händer som om det fastnat något klibbigt på dem.

– Å för sören, det är så äckligt, det känns som om den sitter fast i bakhjulen. Känner du? Nej nej fan jävlar stanna inte! Kör!

Jag ligger vaken om natten. Vet inte om det är en ledsen hund som låter utanför eller en nattligt sjungande fågel. Djuren och naturen i Australien har lotsat oss rakt in i en saga. Nya ljud, landskap som på främmande planeter, med träd som jättelik broccoli, röd jord och stränder långa som Tylösands där det bara är vi.

Det är många dagar sedan som jag dödade ormen men om och om igen spelas scenen upp innanför ögonlocken och jag har svårt att sova. Jag är livrädd för ormar. Man skulle kunna skoja till det och säga att det var en bragd, jag vann kampen mot jätteormen, en giftig rackare. Det var han eller jag. Kvinnor kan.

Vi lämnade tillbaka hyrbilen i dag, har kört i nio dagar, på kartan har vi bara förflyttat oss några myrsteg på den vansinnigt stora kontinentalplattan. Startat och slutat i Perth, gjort en cirkel kring det lilla sydvästra hörnet. Jag summerar den innanför ögonlocken. Ett kalejdoskop av färger.

I slussen mellan det vakna och sömnen kommer hon. Ställer sig bredvid sängen, lägger sin mjuka kind mot mitt bröst. När hon åter lyfter huvudet låter hon de stora bruna ögonen vila i mina. Blinkar långsamt. Så försvinner hon ut genom den halvöppna dörren mot trädgården, ut i den australiska natten. Genom dörrens jalusier ser jag månen lysa. Jag hör henne, hon är kvar. Som om hon väntar.

Jag stiger upp och går ut i det kalla gräset, det är lite kyligt, oktober är vår, temperaturen kan sjunka till sex sju grader då solen gått ned. Nu ser jag henne, månskenet bildar skuggor mot husväggen. De långa pigga öronen lyssnar vaket, hon är alldeles still. Sitter stadigt på sina kraftiga bakben, de små frambenen är taniga och slappa, rödbrun päls blänker i skenet. Lutar sig framåt nu, jag tror att hon ska beta gräs, men hon står kvar framåtlutad, tar emot marken med frambenen och tittar på mig.

Jag går fram, sätter mig försiktigt på huk för att inte skrämmas. Nu är hon alldeles stilla. Släpper mig inte med blicken. Så kryper jag närmare, in och ner i hennes pung.

Mamma Ru hoppar iväg, ut ur trädgården, längs långa raka gator i Perths förort, över järnvägen, förbi de blanka skyskraporna och ner mot havet. Perth är en välputsad trist stad, tänker jag, liten stadskärna som är folktom efter klockan sex, enorma villaområden med terrasser och stora skinande bilar, vita segel i Swan River. Här är livet lika enkelt som i en Tomas Ledin-låt.

– We are the luckiest people in the world, säger Perthborna som ett mantra.
– Why?
– Because of the weather!

Nästan 1,6 miljoner människor har valt att bosätta sig här. För vädret. Eller för naturen som tar över några mil utanför. Perth är världens mest isolerade storstad, närmare till Jakarta i Indonesien, än till Sydney, dit är det 400 mil. Däremellan öken, små guldgrävarbyar, ingenting och ingenting.

Hela Australien, stort som ett och ett halvt Europa, är en osannolik landmassa med tropiker i norr och karg klippkust i söder, som blivit över när kontinenterna delade sig för 15 miljoner år sedan. Naturen i västra Australien har mer gemensamt med den i södra Afrika än den asiatiska.

Människorna som befolkat Australien från 1700-talet till nu är underligt lika min rödhåriga vän Pia. Nästan alla ser ut som vi, fast de bor på andra sidan jordklotet. Har aldrig sett så många blekfisar i hela mitt liv, i ett land där solen är stark som en svetslåga. Där ingen går ut utan solskyddsfaktor 35. Ändå kallar de sitt land en mångkulturell oas.

Men Australiens eget folk är de svarta aboriginerna. Ett ursprungsfolk som befolkat landet sedan mer än 40 000 år tillbaka, i ständig kamp för att få mark och respekt, i souvenirbutiker är deras konst dyrgripar, på OS-invigningen landets stolthet men i vardagen ett sår som aldrig riktigt vill läka. Knappt hade vi landat i landet förrän smakprov på eländet serverades:

– Fängelserna är fulla av dem. Jag har några som jobbar under mig, de är bara till problem. De tror de är speciella. Har sett det förut, som med grönlänningarna.

Sagt av en dansk som emigrerade till Australien för 17 år sedan, fick arbete, köpte mark, byggde hus och skapade ett nytt liv. Liksom européerna som kom för drygt 200 år sedan. Aboriginerna beskrevs då som “de mest miserabla människorna i världen”.

När James Cook hade pekat ut Australien på världskartan började England skeppa kriminella till Australien, deporteringen var ett straff. Att kontinenten beboddes av omkring en miljon aboriginer var inte viktigt. Britterna kallade kontinenten “Terra nullius” – jorden tillhörde inte någon. Att den nu utmätts till Terra-vårt-och-ingen-annans blir tråkigt tydligt då landets flyktingpolitik hamnar i ljuset.

Flyktingfartyg med kurs mot Australien har genskjutits av australisk militär vid flera tillfällen. Inte välkomna. Mest uppmärksammat var Tampa i augusti 2001, ett norskt lastfartyg med över 400 flyktingar, mestadels från Afghanistan. Den norska båten plockade upp flyktingarna som hade hamnat i sjönöd. När båten närmade sig Julön (i Australiens ägo) vägrades de gå i land, de över 400 flyktingarnas situation på båten var i nätta ord inhuman; utan vatten, toaletter och mat. Premiärminister John Howard sa bestämt nej, dramat som sedan överskuggades av terrorattacken i USA avslutades med att Nya Zeeland, och stillahavsnationen Nauru erbjöd sig ta emot flyktingarna.

Under 2002 skapade Australien åter rubriker i världens tidningar då asylsökande i Australien vid flera tillfällen hungerstrejkade mot usla förhållanden och långsamma behandlingar. Fyra män sydde ihop sina munnar.

Flyktingförläggningarna är helt skyddade från insyn. Journalister släpps inte in. En av världens modernaste demokratier. Här bor 19 miljoner människor och 25 miljoner kängurur. Sånt kan man tänka på i pungen på mamma Ru.

Somnar ibland, tror jag, det är varmt och gott i den ludna påsen på magen. Kanske borde jag vara lite rädd, tvingar hon mig ut ur pungen får jag problem, har nästan inga kläder på mig. Vi har hoppat i säkert en halvtimme. Trodde det skulle vara obekvämt och skakigt, men hoppandet gungar mig till slummer. Som när man var liten och somnade i bilen på väg hem från tråkig middag hos släkten. Som rörelserna i mammas mage. I pungen på mamma Ru.

Drömtid ” tjukurpa ” så kallar aboriginerna tiden där det förflutna, nuet och framtiden möts. En tidens smältdegel, så som resan fungerar för oss. Vi har varit i Australien i tre veckor, en resa planerad i två år, minnen för hela livet. Fyra vuxna och ett litet barn. Har suttit där med kartorna, mätt, läst i böcker, först skulle vi köra längst östkusten från Cairns till Sydney, men det gör ju alla och vips styrde vi om kursen och bokade biljetter till ödsliga Western Australia.

Nu har vi de många milen bakom oss, långa släta vägar, fyra timmar i sträck kunde vi sitta där och bara möta en enda bil, fått lite panik av att bensinen inte skulle räcka till nästa samhälle. Vi drömde om att se kängurur, första dagarna såg vi många döda längs vägarna.

Om skymningen blir de aktiva, en stor trafikfara. Hemma har vi kofångare på bilarna, här har de kängurufångare. Stora staket i fronten, på jeep såväl som på Mercedes. Om man någon gång får en bil bakom sig på de tomma vägarna kör den aldrig om. Att ligga där bakom är ett skydd. Första bilen håller rent från kängurur.

– Mamma Ru! ropar jag rakt ut. Håll dig borta från vägen!

Den lilla framtassen tar mig på huvudet, klappar, trasslar in sig lite i mitt hår. Hon har små klor. Vi har sett blommor döpta efter kängurutassar. Röda, spretiga som en fågelklo.

Mamma Ru hoppar kraftfullt över öppna fält in mellan rader av vinrankor och dammiga stigar. Hon stödjer sig på sin svans, skjuter fart som en katapult. Då och då ser jag ljuskäglor från en bil långt borta. Suddigt. Håll dig borta från vägen, mumlar jag till min mjuka ciceron.

Någon hade tipsat om att de bästa ställena för att se kängurur är vid golfbanor. En tidig morgon i utkanten av Pemberton tog jag på mig springskorna och gav mig ensam ut i den skrikande bushen. Röda papegojor lika vanliga som duvor på Rådhusplatsen i Köpenhamn, cikador, grodor och så de där hemska ormarna. Sprang mitt på en liten vÙ�g så att inte ormarna kunde hugga mig i benen.

Någonstans dagen innan hade jag sett en skylt mot en golfbana, märkligt, för där fanns nästan inga människor. Bara några hus utkastade och området döpt till något slags resort. Så är det hela tiden. Natur, natur, natur, några hus, en bensinmack med espressomaskin, eller en turistattraktion så ödslig att man undrar hur i all världen det går ihop. Som Treetop Walk utanför Walpole, stålbroar bildar lufttrottoar mellan eucalyptusträdens toppar, 80 meter över marken. Gigantiskt. Vi och fem tyskar.

Hittade golfbanan utan en enda golfare, men i det grova gräset intill betade en flock på över 20 stora rödbruna kängurur på sitt frukostgräs.

Sprang snabbt tillbaka för att hämta mina vänner, kanske var jag lite rädd, hjärtat slog ovanligt hårt högt upp i halsgropen.

– In med er i bilen, viskade jag som om kängururna kunde höra, fast de var flera kilometer bort. Detta var höjdpunkten, nu skulle vi mötas – vi och de mjuka snälla djuren.

Vi närmade oss flocken med avstängd motor. Nyfikna blickar som på ett rådjur, höga halsar, oroliga öron. Papegojor tjattrande i träden ovanför.

Pia fotograferade i pyjamas, smög tätt inpå flocken. Ett steg för mycket och de skulle skingras. När hannarna reste sig var de över två meter.

Pungdjur, den isolerade kontinentens underverk. I miljontals år har djuren utvecklats helt utan konkurrens från andra däggdjur. Ett djurens peace love and understanding. En känguruhona är nästan aldrig barnfri, en stor unge skuttar vid sidan om, en bor i pungen och ett embryo är på gång i livmodern.

Om naturen inte kan förse sina djur med mat, exempelvis under svår torka, kan mamman bromsa embryots utveckling, en time out tills gräset åter växer. Vissa känguruarter kan föda embryot efter bara några dagar, andra efter en månad. De kravlar upp och in i pungen där de sedan käkar och växer under nästan ett år. Inuti pungen finns spenar, fyra stycken, de kittlar mig i ryggen. Hi hi.

Vi hoppar i närheten av ett hav, känner igen mig. Detta är Albany, för långt från Perth för att hoppa egentligen. Den sydliga utpost som ropar hej tvärs över vattnet till Antarktis. Kallt vilt hav, klippformationer som jättelika lejontassar, vindkraftverk som swischar hem elektricitet till den lilla byn, till affärer och sänglampor, till pubar och till elgitarren på Jim McQuires mage. En rödhårig skotte som en gång startade Nazareth. Nej, han finns inte i något rocklexikon, försvann långt innan gruppen blev ett namn. Men när de spelat i Australien har Jim varit deras gästmusiker. Jag vet inte hur det kom sig, något med bekants bekant, och resans överraskande vänskapsvägar, men vi bodde hemma hos honom. I ett hus som förr var stadens hemliga bordell, då skepp lade till i vattnet nedanför.

Han spelade för oss, vi spelade tillsammans. Inte Love hurts , men efter att ha provsmakat, ska vi säga tolv sorter ur hans vinsamling utan att spotta, gick det finfint att spela The Rose och sjunga i fem stämmor. Jim satte videokameran på ett stativ och spelade in.

Den videon ville vi helst inte veta av dagen efter.

Mamma Ru har stannat utanför Jims gröna trähus. Jag ser honom röra sig inne i köket. Vill ropa tack för senast, vill säga att jag aldrig kommer att glömma hans gästfrihet. Men Rus ömma hand klappar åter på huvudet. Detta är drömtid, ingen vaken tid. Och jag minns hur Jim stod vid hamngatan och vinkade farväl med blanka ögon. En nybliven vän alldeles för långt hemifrån.

Han skickade oss nordvästerut, mot vingårdarna i Margret River. Där bodde vi i de lyxigaste små stugor för bara några hundra kronor och blev beroende av naturens närhet. På kvällarna pratade vi om det märkliga att vara i en jajamensan-kultur, där honnörsordet är “No worries” med betoning på no. Visst fanns där en opinion mot de tröga konservativa och synen på dagens immigranter, men man fick leta. Och vi frågade varandra om livet kunde vara sådant, att lycka stavas vackert väder, att det enda man egentligen behöver är en varm sol, schysta vågor att fånga från surfingbrädan och så? inget mer.

Jag var tvungen att fråga någon mate om det inte blev lite ödsligt här, om man inte längtade lite efter en storstad eller så. Gick upp till receptionen, någon annanstans fanns inte att gå. Tio mil till närmsta bebyggelse.

– Hej, vacker kväll. I morgon checkar vi ut för vi ska snart flyga till Sydney. Har du varit där?

En kopia av Deborah Winger i En officer och en gentleman, med storblommig klänning. Hon tittade på mig som om jag sagt ett könsord.

– Sydney? Vad ska ni där och göra?

Och sedan en lång utvikning om dagens väder. I pungen på mamma Ru, hon hoppar fort men stadigt, har tagit mig med runt Australiens sydvästra hörn ännu en gång, speglat mina minnen och intryck. Intrycken från vår resa får konturer, formar bitar till ett pussel av ett land jag försöker begripa.

De andra kommer aldrig att tro mig. Vi som förälskat oss i kängurur, nu har en av dem adopterat mig. Guidat i tysthet från första parkett, låtit mig vila i det allra innersta. Nu återvänder vi till Perth, aldrig har hon stannat, inte haft något mål. En resa har inget mål, viskar jag för mig själv. Hon svänger säkert in på gatorna vi förut lämnade. In på Wandarrie Avenue, puttar upp grinden med nosen. Lutar sig framÙ?t, resan med Ru är slut, men jag har svårt för att komma ut.

Mitt ena ben ligger lite illa, har vikt sig under mig i pungen.

Har vikt sig under mig i sängen. Vaknar och tänker på ormen. Lyssnar till melodin utanför. Vet inte om det är en ledsen hund som låter, eller en nattligt sjungande fågel.

---

Text: Bodil Sjöström • 2004-11-30
Australien • Restips • Perth