• Få vagabond.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!

  • Katastrofen i Sydostasien

    Vi satt i en minibuss på väg från Bangkok och sjöng fåniga låtar. Sex goda kamrater, två andra fanns i Phuket.

    HAVET ÄR STILLA. Himlen skiftar i rosa och orange. Solen går ner och vindarna är varma. På stranden spänns ett nät upp inför kvällens match i beachvolley. Jag ligger på mage i sanden och stirrar ut mot det lugna havet. Pa Ko Chang, på Thailands östra kust. Ett Thailand långt från de scener ni ser där hemma. Stranden ar full av liv. Jävla förbannade hav.
    VI SATT I EN MINIBUSS på väg från Bangkok och sjöng fåniga låtar. Sex goda kamrater, två andra fanns i Phuket. Skickar ett sms till dem "Hur har ni det? Vi har drabbats av fågelinfluensan och kacklar mer an vanligt." Så kom svaret. "Vi lever! Har förlorat pengar och pass men vi lever. Flyr upp i bergen." Och vi förstod ingenting. Sedan händer allting väldigt snabbt.
    En vän hemma i Sverige ringer och säger forcerat att havet där vi är kokar. Att en jordbävning skakar hela Asien och att Thailand är drabbat. Vi tystnar. Någon ifrågasätter vad hon sagt, att det knappast är troligt och när vår minibuss når havet som ligger blått och vänligt får vi inte ihop bilderna. Så ringer vännerna Madeleine och Gunilla från Phuket, berättar hur de sprungit för sitt liv undan vattnet, att det de ser är kaos. Ett fruktansvärt kaos. De ska försöka ta sig till Bangkok där vi ska möta upp dem.
    VI RINGER VÅRA nära och kära därhemma för att lugna dem som tror att vi är mitt i katastrofen, de flesta har inte hört någonting än och tar det hela med ro. Tackar för att vi ringde och frågar om vi har det varmt, om vi blivit bruna. Någon timme senare ringer det oavbrutet och piper av inkomna sms. Samma personer vi nyss talat med har sett nyheterna och vill försäkra sig om att det verkligen är sant att vi är välbehållna.
    De ringer en andra gång dagen efter. Någon dag senare igen. Kompisar man inte hört av på flera år hör av sig, grannar, avlägsna bekanta. Svensk teve och radio ringer och vill att jag ska rapportera från infernot. Hemma är Thailand lika med ett kaos. Något annat Thailand finns inte. Men det finns där vi är. Ja det finns där vi är. Jag måste skriva det igen. Och jag måste ta sats när jag berättar det har. För skulden att ha det bra i samma land där så ofattbart många tragedier utspelas samtidigt sitter som vassa klor i nacken.
    VI BOR I EN BUNGALOW knappt hundra meter från havet, vi springer längs stranden på morgonen, äter frukost i ljumma vindar, tar massage i skuggan av en palm, middag i månsken. Livet går vidare där vi är. BBC står på hela dagarna på varje restaurang. Vi läser tidningar, ringer hem. Det fruktansvärda är bortom ord och det känns minst sagt dubbelt att slänga sig i havet för att ta ett svalkande bad.
    Telefonerna fortsätter ringa, nu handlar frågorna om när vi ska komma hem. De flesta är upprörda över att vi väljer att fortsätta vår resa. Vill ha hem oss. Men gång på gång har vi pratat om det, att det nog är sämre att åka hem. Dels för att det finns folk som bättre än vi behöver platserna på flygen, dels för att katastrofen inte går att komma undan där hemma. Det finns en anda här i Thailand som är svår att beskriva i svenska mått, men den handlar om att vårda varje korn av hopp. Om att hjälpa där hjälpen behövs mest, och låta de friska förbli friskt. Lata strandlivet på andra sidan landet fortsätta, lata kommersen i Bangkok rulla vidare. Med full respekt för vad som hänt. Med böner och blommor. Med hjälpsändningar som dundrar fram längs vägarna söderut.
    VI TRÄFFAR MADELEINE och Gunilla i Bangkok. Vi gråter och skrattar, pendlar mellan kärlek och sorg. Allt är väldigt bräckligt. Vi sover i samma rum för att de ska känna sig trygga. Oroliga nätter, scenerna från Phuket spelas upp under ögonlocken. Alla ljud blir stora, små incidenter blir svåra att hantera. Vissa dagar drar de sig undan och vi hittar dem i hotellobbyns fotöljer med blanka tomma blickar. Försöker vara där som vän, men räcker inte till. Vi vill att de ska få professionell hjälp, ringa SOS och få krishjälp. Men de skakar på huvudet och säger att de finns andra som bättre behöver hjälpen.
    Telefonerna fortsätter gå varma. Nu kommer frågor från dem som tänkt åka hit. "Ska vi verkligen, borde vi verkligen?" Har svårt för att svara kortfattat, men så länge man inte reser till sydvästra delarna kan man resa hit. Och ja, jag tycker att man ska resa. Vi får inte överge Thailand, vi har ett ansvar mot det thailändska folket. I så många år har vi rest hit och mötts av ett rakt igenom fantastiskt land och folk. Tidningarna är fulla av berättelser hur thailandarna i första hand nu hjälper turister, trots att många av dem förlorat så gott som allt. Madeleine och Gunilla berättar med tårfyllda ögon hur värdfolket på den lilla bungalowbyn hjälpte dem fly och komma till flygplatsen. Själva hade de förlorat hela sin verksamhet, även den lilla räkodling som de försörjde sig på, som ärvts i generationer.
    Vi kan inte bara lämna Thailand, sluta resa hit, vanda dem ryggen. Nu ska vi hjälpa dem bygga upp det som förlorats. Det som kan räddas.
    JAG SITTER PÅ ETT internetkafé. Mannen till vänster om mig är inne på UD:s hemsida. Snett bakom mig pratar ett äldre par om hur de ska formulera brevet hem. På gatan utanför går folk mot stranden med solhattar och böcker. När vi talar med andra säger vi samma sak. Vi stannar. Thailand kommer aldrig att bli som förr. Tragedin ar fruktansvärd. Men vi lämnar inte Thailand.
    Vår lilla grupp splittras i dag. Madeleine och Gunilla reser hem till oroliga familjer och vänner. Några reser norrut, det sagolika där står kvar. Vi andra drar söderut mot Ko Samui och Ko Tao, hela tiden på östkusten. Landremsan som skiljer de båda haven är skillnaden mellan liv och död, mellan paradis och helvete. Det går inte en timme utan att vi pratar för att mildra oron och sorgen inuti. Det går inte en minut utan att vi tänker på alla er som förlorat någon. När vi kommer hem ska vi sätta in pengar på hjälporganisationers konto. Vi ska hjälpa till att bygga upp Thailand igen. Och vi ska återvända.
  • Få vagabond.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!